Om de dödas ögon
söndag, 24 maj 2009Tittar på en filmsnutt som sägs föreställa kroppen efter den döde ledaren för de Tamilska tigrarna, Prabhakaran. Och skulle det inte vara för att skallen uppenbarligen är ordentligt sönderskjuten, skulle jag nästan ha sagt att han såg levande ut.
Det har med ögonen att göra.
När levande människor skall föreställa döda – framför allt just på film – är det inte sällan just ögonen som avslöjar dem. Blänket alltså. Vi blinkar runt 25 gånger i minuten, som en ren reflex, för att hindra ögonen från att torka ut, och för att få bort olika typer av damm och irriterande småpartiklar.
Blinkandet upphör av lättförklarliga skäl med livet. Mycket snabbt blir ögongloberna märkligt matta. Glömmer aldrig första gången jag såg ett par oseende ögon som på detta vis tappat all sin lyster. (Kanske är det därför som man insisterar på att sluta ögonen på en avliden: han eller hon ser då lite mindre död ut.)
Sedan dess är det nog den mest kraftfulla bild av döden som jag har i mitt inre: en fluga som ostörd klänger i en ögonfrans och en pupill täckt med ett fint, fint lager med damm.
Peter Englunds blogg 
Du kanske inte borde se såna där filmsnuttar vännen!
Gå och pussa på blommorna, frugan och Turid istället 🙂
Så är det också detta jag blev mest imponerad av när jag såg den senaste King Kong-filmen (och faktiskt även Team America): Hur filmmakarna lyckades få redan döda ting – ögonen på marionettdockor och datoranimationer – att, mycket övertygande, plötsligt slockna.
Om man nu får lov att vara lite populärfiktionell, så här på tal om verklig död?
Möjligen Anna Ahmatova eller någon finsk poet har sagt, att efter någon har dött, hans/hennes ögon blir annorlunda i fotografer.
Bibeln talar om ögon vid döden (kan inte översätta, men Predikant?).
I Okända Soldaten är några rader, som talar om situationen, när man måste fly och kompis dör på fiendets land. Man talar om brinnande, stickande blicket före döden. Har sett den en gång. Det går genom kroppen. Man kan inte glömma det.
Men i alla fall, det finns också strålande blickar, eller hur?
Ursäkta mitt språk, gammal skolsvenska.
Döden syns i huden också; det är det jag tänker på i första hand när jag ser ”döda” människor i filmer och på TV. Döda människors hud förvandlas med en gång och det gör även ansiktena i sig (nu snackar vi inom femton minuter efter dödsögonblicket). Huden blir lätt gulaktig och vaxartad, ansiktet sjunker, ögonen likaså och läpparna liksom förlorar styrseln.
Huva, vilka läskiga bilder du målar. Men ja, säkerligen sant. Hoppas jag slipper se såna ögon på ett tag.
Jag är nyfiken på och rädd för Döden. Ett tag tvingade jag mig själv att fota döda djurs ögon.
Finns tyvärr många man möter här på landet och efter vägarna.(Och så mitt kära ”barn” som levt som vildkatt och aldrig litar på att maten kommer så pålitligt på tallriken flera gånger om dagen.)
Tänkte om jag skulle få en glimt av Vad de såg och eventuellt svar på diverse stora gåtor.(Forskarämne å det privata;-)Fotade närbilder av döda djurs ögon.
Jag tycker inte att man behöver stänga ögonen. Det är ju en lögn. Visa som det är.
Man försöker ljuga bort en bit av Verkligheten.
Låt de dödas ögon berätta som det är. Sminket som ljuger oss fulla med allt. Vem gagnar det?
Undrar Laila Labbala
Madame Tussauds använder klarlack för att ge levande glans åt ögon. Tyvärr har de missat att även områdena runt ögat (de vinkelräta delarna av ögonlocken närmast ögat samt tårkanalen) också måste se fuktiga ut. En sådan liten detalj men som ändå märks så mycket!
Kusligt. Och det blir värre. Så sent som på 1880-talet trodde man på fullt allvar att en människa som dött bevarade sitt sista synintryck i ögonen. Under jakten på Jack the Ripper beordrades obducenten Sir Samuel Brighouse att göra ett försök att ta ett fotografi genom ett av offrens ena öga. Förhoppningen var att alltså att man då skulle få en bild av Jack.
Jag tror till och med att det var Elizabeth Stride som utsattes för detta. Hon föddes som Elisabeth Gustafsdotter den 27 november, 1843 på gården Stora Tumlehed i Torslanda församling. Men det är en annan historia.
Drar mig till minnes att vi i ett tidigare blogginlägg diskuterat ögonbeteende i Hollywoodfilmer, dvs frågan om hur detta med att blinka på film tenderar att avläsas som ett tecken på svaghet hos karaktären i fråga, medan att inte blinka blir ett tecken på styrka. Who blinked first? frågar sig filmforskaren David Bordwell och svarar att skådespelare som sällan blinkar på film är bl a Judy Garland, Michael Caine, Anthony Hopkins, Samuel L. Jackson och David Niven (speciellt i Kanonerna på Navarone).
Varför la man mynt på de dödas ögon. Har läst det i flera skönlitterära verk. Men det kanske var en Irländsk eller brittisk tradition. Pennyslantar på ögonen. Finns det svensk motsvarighet tro.
Nån som vet??
Mig veterligen är det en nästintill urgammal sed att lägga slantar på ögonen (och under tungan också, om jag inte missminner mig helt) på avlidna och den kommer från grekiska mytologin. Det var för att betala Karon/Charon, färjkarlen, när han transporterade den döde över floden Styx in till dödsriket Hades. En tullavgift helt enkelt, utan vilken den döde fick tillbringa evigheten i limbo.
Sedan är det också behändigt att lägga någon form av tyngd (och slantar är rätt storlek) på ögonlocken för att hålla dem stängda.
Såg också filmen, och håller med dig. Dock undrar jag vad som ligger bakom de levande ögonen. Oerhört nytagen film? Ögondroppar? Kanske man kan få så levande ögon om man sluter ögonlocken direkt efter döden och sedan öppnar dem för filmen skull?
Hur som helst undrar man.
Jag, med många av mina kollegor inom den svenska sjukvården, har inte bara sett döda människor, vi har också tvättat dom och berett dom och svept dom med ett vitt lakan för att de skall se så fina ut som de bara kan inför sina anhöriga och för sig själva. Det är en vacker men svår handling att göra. Men märkligt nog har ingen av mina kollegor misslyckats med att göra det med den värdighet och respekt som krävs, alla utan undantag verkar ha det inbyggt i sig hur man skall och bör uppträda. Döden som verklighet talar tydligen med en alldeles självklar tunga till de flesta.
Visst, ögonen talar med sitt eget tydliga språk, men mer än något annat talar stillheten, den förunderliga stillheten som lägger sig i den dödes rum. Det är en stillhet bortom alla andra mänskliga erferenheter, lika gåtfull som faktisk. Det är också en erfarenhet bortom alla metafysiska teorier, den bara ”är”, och behöver och kräver inget svar om fortsättningen för att vara giltig.
För inte så länge sedan var jag på en begravning för en av mina gamla mostrar. Jag upplevde då som alltid då jag varit med om en begravning, att allt gjordes värdigt och vackert. Jag skulle upplevde det som en gränslöst stor förlust om denna rit försvann ur våra liv. Det skulle vara det sista tecknet på att våra sinnen avtrubbats så inför livet och döden. Döden är livets stor bakgrund, till lika delar gåtfull, förskräckande och befriande. Det är döden som driver mig att vilja handla, till aktivitet och skapande, och till livsbejakelse. Min tid är utmätt. Allas tid är utmätt. Därför vill jag liv, här och nu.
Den kosmiska pilen av gränslös kärlek flög genom den ändliga himlarymden, från sitt gåtfulla ursprung, och jag var träffad. Jag kunde aldrig fly mer.
Kärlekens eld: Varför finns du bortom ratio, tid och rum och naturlagar? Det är som om inget kan fånga dig, inte ens dödens ängel förmår att tysta din röst.
Men ett vet jag. Jag är din och bara din.
O heliga hjärta!
/Ivar Rönnbäck
Jag tror färjkarlen skall ha mynten som betalning för resan över floden till dödsriket.
Om jag har förstod rätt, Peter Englund skrivde om döden framför kameran. Men döden och ögon är så nära med dom som har haft ett blick med döende. Så några skriver om filmen, några skriver om händelser som är vardagligt med döende. Två vägar…
Vad tänkte du, P.E.?
Nu är kroppen ju bara skalet som är kvar efter det att själen lämnat denna puppa, men varför skall det tas bilder av våldsam död, och framförallt, varför publiceras dessa?
Jag har sept åtskilliga döda både nära anhöriga och främlingar. En fridfull död ger tröst åt de efterlevande.
Sedab har vi de döda som kommer till oss i tre svarta säckar efter att ha hoppat framför ett tåg och där vi gör allt vi kan för att skalet skall likna den människa som fanns i det och gör vad vi kan för att övertala de anhöriga att inte se detta skall utan som sista minnesbilder ha den levande människan.
Dessa fotografier är en grym kränkning av denne tamilska tiger som under sitt liv kämpat för det han ansåg vara rätt!
Läser om detta med slantar på ögonen. När min son dog, hittade jag ofta, ofta just pengar mest en-kronor som hans kompisar lagt där, har många gånger undrat varför?
Ja, hittade slantarna på hans grav en lång, lång tid efter hans död. Vad jag vet ligger dom där ännu, under jorden.
Myntet till färjkarlen (eller hur man nu tolkade det) lades i munnen. Den verkar mycket ofta blandas ihop med seden att lägga mynt på ögonen, men den verkar vara en annan historia av betydligt senare datum och annan spridning. Hittar belägg från Ungern, Storbritannien…
Not till Anneli: De tamilska tigrarna har ofta visat upp dödade fiender.
Om vi ska nudda vid det makabra finns en intressant artikel om dr Guillotin
Klicka för att komma åt LKT0921s1499_1501.pdf
Man funderade mycket på hur länge det avhuggna huvudet levde.
”Tre läkare närvarade vid avrättningen av Theotime
Prunier 1879. De tog hand om det avhuggna huvudet,
stack det med nålar, skrek i örat, höll flammande
eld framför dess ögon där de sedan droppade
silvernitrat, och förde ammoniak mot näsan. De
vittnade sedan om ett ytterligt förvånat ansiktsuttryck”
under behandlingen och hävdade därför att
huvudet fortfarande levde.”
Enligt modernare forskning finns det substratdepåer för hjärnan i 5-13 sekunder efter dekapiteringen. Men är man medvetande??
Läkekonsten och en del naturvetenskapen var verkligen i bakvattnet före 1900-talet. Linne hävdade väl att Svalor övervintrar under isen.
Märkligt nog grundlades däremot avancerad matematik och Fysik. Man blir förvånad när man ser hur komplicerad matematik som ”uppfanns” redan på 1600-talet.
Myntet för resan över Styx skulle vara en obol.
Charon hade nog inte möjlighet att växla och tog knappast kort heller. Myntet lades mycket rikttigt i den dödes mun.
MVH
Petter Eremiten
”Myntet till färjkarlen lades i munnen.”
Det får mig att börja tänka på upplösningen i Sergio Leones western Once Upon a Time in the West (1968) som på finska har den mer talande titeln Huuliharppukostaja, dvs munspelshämnaren.
När ärkeskurken Frank (spelad av Henry Fonda) dör sker det inte på samma sätt som när de övriga skurkarna dör, fult och blodigt. Nej, ärkeskurken, med alla de mörka egenskaperna samlade i sin persona, dör som hjälten i ett romantiskt drama, vackert, stiliserat, lugnt, utan att en droppe blod syns, utan några grimaser. Och: Innan han dör får han ett munspel instoppat i munnen av Bronson, den mystiske hämnaren, han som i Frankrike brukar kallas le sacre monstre, ”det heliga monstret”.
Att gesten har en resonansbotten i den grekiska mytologin förefaller uppenbart.
Den matta blicken kan komma snabbt, det har jag tyvärr upplevt en gång med en katt som vi körde på. Den kastade sig över vägen precis framför hjulen och vi hade inte en chans att stanna. Jag rusade ut och såg att katten rörde på sig. Men när jag lyfte upp den var halva huvudet intryckt. Dock såg den på mig en sekund med klar och levande blick. Sedan var det verkligen som den gamla klyschan ” att ögats ljus slocknar”. Jag såg bokstavligen livet försvinna. Kattens ögon blev matta och oseende på en gång. En förfärlig upplevelse. Vi grät länge över den stackars kissen.