h1

Ett samtal i Madrid

lördag, 30 maj 2009

Vi sitter i en liten bar inte långt från Plaza Mayor och jag börjar prata med Frank, en lång och muskulös svart amerikan i 40-årsåldern med goatee, rakat huvud och ring i ena örat. Han är uppväxt i Baltimores värsta område, The Projects, en stadsdel gjord känd genom”The Wire”. (Nej, han har inte sett TV-serien, svarar han, artigt – man anar att han fått frågan förr.)

Genast när man börjar samtala glömmer man Franks fysiska auktoritet: han är bildad och snabbtänkt, talar stilla och eftertänksamt och är mån om att inte ta för mycket plats. Så undervisar han också i musik på ett konservatorium i Florida. Han dricker en alkoholfri drink som består av kokosmjölk och kanel. Han vet var Uppsala ligger – han har spelat jazz där en gång.

Via hans arbete kommer vi in på frågan om hur man lär ut sådant som instrumentspel och författeri, vad som är skillnaderna, och vad som är likheterna. En annan man, som länge tränat japansk svärdsfäktning, bidrar till diskussionen. Vi beställer in nya Daiquiris. Frank fortsätter att dricka alkoholfritt.

Enighet uppnås om följande. Steg ett är alltid: lär dig tekniken, noga. Steg två: glöm tekniken.

Förebilder kan visst vara till hjälp, och vägledning. Men att det är långt viktigare att förstå förebildens drivkrafter än hans eller hennes teknik. Dessutom: enda vägen till att göra något med tyngd, går genom att bryta sig fri från denna förebild. Men att frigörandet från förebilden aldrig kan vara resultat av ett beslut utan enbart av en process.

Originalitet är en egenskap, inte ett val.

Klockan är över midnatt när jag reser mig och går. Vi skakar hand, hjärtligt. Troligtvis kommer vi aldrig att ses mer. Nattluften är varm.

9 kommentarer

  1. I sin kritik av klassisk artificiell intelligens – där hjärnan ses som ett symbol-manipulerande datorprogram – utvecklade Berkeley-filosofen Hubert Dreyfus liknande idéer.

    Dreyfus är fenomenolog i Heideggers och Merleau-Pontys (inte Sartres!) efterföljd och menar att virtuositeten är intuitiv och baserad i en holistisk förmåga att ”känna av” vad som är lämplig i en given situation. Kompetenta icke-virtuoser, även på ganska hög nivå, (liksom symbol-manipulerande datorprogram) agerar däremot utifrån regler.

    ”Mind over Machine” är den klassiska texten:
    http://www.amazon.com/Mind-Over-Machine-Hubert-Dreyfus/dp/0029080614

    Johan Asplunds trevliga bok ”Genom huvudet” (bokförlaget Korpen, 2002) bygger bland annat på Dreyfus idéer:
    http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9173744034

    Här är en annan lättläst introduktion till Dreyfus lärandefenomenologi: http://flyvbjerg.plan.aau.dk/News,%20authored%20BF/Information280786.pdf

    /Henrik


  2. ”The Projects” är ju ingen stadsdel, utan bara ett samlingsnamn för fattiga betongområden i allmänhet.
    ”The Wire” utspelas främst i West Baltimore och East Baltimore, två fattiga områden på var sin sida om centrum (Barksdale och Marlo hör hemma i West, Proposition Joe i East).


  3. Fascinerande att tre främlingar kan hitta samma frekvens. Dessutom tror jag att man är mottagligare o mer ”uppsluppen” i en miljö som inte är ”hemma”.

    Mitt valspråk: Den som har mest intryck när han dör vinner. Det här var ett ”sånt där” intryck…


  4. ”Steg ett är alltid: lär dig tekniken, noga. Steg två: glöm tekniken.”

    Om jag försöker definiera vilken slags musiker jag finner mest intressant – att lyssna till och spela med – så blir det nog: Jazzmusiker som inte vill spela jazz. (På det sättet blir jazz ett verktyg, en teknik, ett förhållningssätt – inte ett mål.) Någon som jobbat hårt för att tillägna sig ett språk, och sen väljer att inte riktigt tala det. Däri ligger en modig förvissning om att allt du tidigare tillägnat dig liksom ändå kommer ut som en kvalité. Trots att du till synes bara väljer bort något.

    …Tobias


  5. Din lilla berättelse blev en hel film i mitt huvud eller kanske introt till en.
    Jag brukar tänka på alla människor man mött under livets gång, som man aldrig träffat igen. Blir väldigt vemodig…


  6. ”Troligtvis kommer vi aldrig ses mer.”

    Du är ju givetvis en av mina skrivande förebilder, men borde det inte varit ett att i ovanstående mening.

    Troligtvis kommer vi aldrig att ses mer.

    Jag ryser av obehag när jag läser tidningar som konsekvent struntar i att använda det fina ATT.


  7. Ett attentat, alltså?


  8. Hmm, ja. Att-et fattas. Sätter dit det. Tack!


  9. […] 23:10 Sparat under: Okategoriserade Peter Englund förde på sin, mäkta populära, blog in ett samtal från Madrid.   Kanske tänkte han på Montalban, som lät mörda där, eller var det Graham Greene  och […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: