En rakning i Madrid
söndag, 31 maj 2009Salongen är skuggig, sval och tyst. I bakgrunden hörs musik ur en radio, dock så nedskruvad att det inte är något problem för gråsparvarnas kvitter att tränga in utifrån den solheta gatan. Haset från fötter som flyttas, rytmiskt, är det mest dominerande ljudet.
Att bli rakad med hyvel av en riktig barberare är en oväntat sensuell upplevelse. Det kalla löddret som masseras in på haka och hals; det svala någonting som brukas för att torka rent ens läppar; den vassa klingan som drar fram, strävt men ändå på något vis motståndslöst.
Sitter på Madrids äldsta raksalong, grundad i januari 1900. Den ligger på Calle de Cuchilleros nummer 15, och har varit öppen sedan dess. Dess speglar har sett revolution, inbördeskrig, diktatur komma och gå. Det sägs att Orson Welles alltid rakade sig där när han var i stan.
Viss om rakknivens skärpa följer jag noga barberarens arbete. Greppen är dock ordlösa och väl inprövade – troligtvis har de varit desamma under sekler: det lätta, diskreta trycket från fingrar som styr ens huvud än hit än dit; det oväntade greppet om ens näsa, lagomt för att man ändå skall kunna fortsätta andas; det lika oväntade ihopnypandet av området ovan amorbågens mitt; de korta, synnerligen precisa svepen för att nå trakten vid näsvinklarna; till sist rentvagningen och ingnidningen av rakbalsam, utförd med långa, masserande tag.
De smutsvita barberarstolarna är uråldriga. På en plats sitter en lista där priset för en rakning anges till 5 pesetas. En vit stålrörshylla verkar dock vara inköpt igår. Och tavlorna med anställda och kunder som på ett slumpmässigt vis täcker väggarna kommer från de senaste tjugo, trettio åren.
Här finns ingen idé om ursprunglighet, om att ängsligt bevara eller ens återupprätta länken med ett svunnet förflutet. Det är helt enkelt en levande miljö, glömsk av alla antikvariska idéer, i nära kontakt med historien men samtidigt fullkomligt obelastad av den.
Peter Englunds blogg 
Vad fint. Och lite associationer till Sweeney Todd också, oundvikligen.
Jag har en liknande erfarenhet från i december, i Damaskus. Två viktiga skillnader:
1. Rakkniven var inte fullt så vass.
2. Barberaren var behårt övertygad om att hans kompetens även omfattade kiropraktik. Det tror jag inte att den gjorde, men jag hann inte stoppa honom innan han knäckte till nacke och huvud så mycket att jag hade kunnat åka hem med det i separat påse.
Jag påminns om en bild i en gammal ”Så funkar det”; en man befinner sig hos en barberare med en barbershopkör, den andre står framför toalettspegeln med den elektriska rakapparaten (att döma av mannens ansiktsuttryck är det måndag morgon efter en hård helg). Tror det hela handlade om att teknisk utveckling inte alltid är enbart av godo.
F.ö. noterade jag att jag skall lyssna på P1 den 31 juli. Kul, det var väl ett tag sedan du var med i sommar senas?
/Martin
Kul med ett programmet Sommar med dig, skall genast kolla när du sänder och gör du det direkt eller inspelat, kanske en hemlis vem vet?
Klockrent inlägg! Det jag ofta undrar… är dessa barberastudios hygieniska? Skulle gärna vilja prova men vet inte om man vågar med risk för blodsmittor!!!
Jag reser ganska ofta och bloggar om det, kika gärna in på den och få tips om din semester. Lämna gärna kommentarer!
Alexander
Även jag var nyligen på rakstuga i utlandet, men jag insåg omgående att jag sett för mycket film – rakkniven är ju filmens motsvarighet till geväret på väggen. När den fälls ut vet man att något obehagligt kommer att hända. Ergo valde jag att blunda tills rakningen var över.
Amen. Jag brukar alltid raka mig i rakstuga när jag är i Indien. Där ingår ibland massage på slutet. Första gången i Indien – 1990 – rakade de aldrig överläppen. Även om jag då inte hade mustasch så förutsatte de att jag ville spara en; jag fick protestera vid varje tillfälle. Nuförtiden rakar de överläppen. Indien börjar bli modernt. Alla män bär inte längre mustasch.
Hmm. Är det inte väl läskigt att sitta och bli rakad med en riktig rakkniv? Tänk om barberaren plötsligt får spel efter att i fyrtio år rakat karlar varje dag. Som sagt en sådan kniv är fruktansvärt vass…
Som kvinna kan man ju också få mustasch. Den avlägsnas dock mer smärtsamt än männens motsvarighet- med pincett. AJ!Om man rakar sig klagar barnen att man sticks…
Kul att du är med i Sommar, det måste jag lyssna på!
Vill bara påpeka att vi fruntimmer finns som GILLAR mustascher på karlar. 🙂
Ok, det kan variera från fall till fall (man). Men vissa klär i det…så det så.
Har provat knivrakning i Turkiet.
Var inte nervös innan men blev det under själva akten då barberaren i fråga såg ovanligt ruskig ut. Hans kvinnlighet, (de flesta barberare är homosexuella enligt uppgift från ortsbo på stället) motsattes av hans håriga armar och fingrar.
Efteråt var jag lätt skärrad och hade ett sår på ena kinden som barberaren ivrigt försökte att förbinda med trasor och tejp.
Det var nog enda och sista gången jag gör en sådan erfarenhet hos en barberare, hellre får det växa, (det lilla jag har).
Men mustaschen har fått vara kvar sedan slutet av
70-talet, förutom en gång då jag under en julhelg hos min mor rakade av den av misstag.
Efter 2 dagar frågade jag min mor om hon inte sett något annorlunda på mig.
Hon sa att det var inget annorlunda vad hon såg.
Då talade jag om att jag hade rakat av mig mustachen.
Då utropade hon frågande; -Har du haft mustach??
Man kan undra om det var fler än henne som ”inte” sett min mustach och frågan blev om det var någon mening att odla en ny?
Men det kom nya fjun och de fick sällskap av andra så den har fått vara kvar!
Du treffer kulturminnevernets problem klokkerent på spikeren. En kulturminneverner vil raskt tenke ”ah, dette må bevares” Å sikre historien som kontinuitet er en øvelse som sjelden lykkes.
Slike steder er både selvkonserverende og i endring på en gang. Med det samme man griper inn for å bevare endrer man en levende tradisjon til noe annet.
Men fortfarande inget svar? Är det hygeeniskt eller riskerar man hepatit eller värre saker?
Har ingen aning om det hygieniska, annat än att jag har svårt att förnimma några som helst skillnader vad gäller hygien och liknande mellan Sverige och Spanien.
Ni som är rädda för rakknivar kan ju överväga känslan när barberaren går runt hela huvudet, som blir fallet när man har min frisyr, eller brist på. Bakom örat är huden mycket tunn.
Ahhhhh vad härligt det låter, köpte själv en rakborste i London för några år sedan, den var dyr men väl värd sitt pris.
Ni som är oroliga kan trösta er med att de något nyare typerna av knivar för rakning har utbytbara blad, så att man INTE ska behöva få någon av de tidigare kundernas intressanta sjukdomar.
Har en barberare i Linköping dit jag går för klippning och avslutande knivrakning. En upplevelse som ingen sann sybarit ska vara utan 🙂
Fascinerande stoff. Som Peters text antyder finns det ett mycket rikt kulturhistoriskt stoff gömt i detta.
Ett exempel, från min hemstad Vasa.
När idrottsföreningen Vasa IFK – grundad i september 1900 – upplevde sin storhetstid som Finlands mest framgångsrika fotbollsklubb åren 1944-1955 var det många som såg barberaren Kurre Sand, som hade en barberarsalong på Storalånggatan i Vasa, som hjärnan bakom framgångarna. Sand var, vid sidan om sitt barberaryrke, nämligen också tränare för klubbens representationslag. Hans raksalong och utrymmena i anslutning till dem var ett slags social institution, av allt att döma av avgörande betydelse för andan och sammanhållningen i gruppen. Sand hade, har jag förstått, förutom sitt kunnande med rakhyveln och fotbollen, också en skådespelar- och revytalang av betydande mått, väl lämpad för sitser och andra stämningshöjande tillfällen.
Under åren 1944-1955 tog klubben bl.a. fyra FM-guld i fotboll. Legendariska spelare från den här tiden var Stig-Göran ”Asken” Myntti, Kurre Martin, Erik ”Peggen” Sjöberg, Erik Beijar, Ole Stolpe, Ole ”Doffe” Granholm, Carl-Gustaf Nabb, Raimo Hagström, Brynolf Svarfvar, Veikko ”Vipe” Kuusisto, Ralf Sjöberg. En grund till storhetstiden sägs ha lagts vid östfronten under kriget när flera av dem som skulle bli centrala kuggar i lagmaskineriet VIFK under kompanichef Georg Braxéns inrådan och överinseende på sin fritid spelade fotboll i Karelen.
VIFK har traditionellt utgjort Vasasvenskarnas (de svenskspråkiga vasabornas) fotbollsklubb. Vasafinnarnas (de finskspråkiga vasabornas) motsvarighet är VPS (Vaasan Palloseura), grundad 1924. VPS spelar numera i den högsta finländska serien, den s k tipsligan, medan VIFK spelar i nästhögsta serien, Ettan.
Vasasvenskarnas numerär och andel av hela befolkningen i staden har varit anmärkningsvärt stabil under de senaste 50-60 åren. Antalet har rört sig omkring 13.000-14.000 och andelen av hela befolkningen i staden har från säg 1960 gått ner från en tredjedel till en fjärdedel i dag.
”Här finns ingen idé om ursprunglighet, om att ängsligt bevara eller ens återupprätta länken med ett svunnet förflutet.”
…vilket förmodligen beror på att Spanien inte blev välsignat med samma standardiseringsprocess som Sverige under 30- och 40-talet. I Sverige skulle allt gammalt rivas, därför är vi i nuläget helt besatta av det lilla som finns kvar av gammal arkitektur.