Archive for the ‘Författarskolan’ Category

h1

Om blyertspennor

måndag, 18 maj 2009

Även om blyertspennor av olika slag använts åtminstone sedan 1500-talet, spårar den moderna blyertspennan sitt ursprung till den Franska revolutionens tid. Då kom nämligen en kemist vid namn Nicholas Jacques Conté på en metod för att göra grafitstift – blyertspennor har aldrig innehållit bly – genom att blanda grafitpulver och en speciell lera, och sedan baka det hela i en ugn.

blyertspennor

Visserligen använder jag ofta Pilots VBall 0,5 svart, men jag är också en varm anhängare av blyertspennor. Skälen är följande:

  1. De är så billiga. Precis som läsglasögon från Claes Ohlson kan man ha en uppsjö liggande överallt. Och aldrig behöver man leta.
  2. De är så anspråkslösa. Opretto liksom. (Exakta motsatsen till, säg, dumdyra reservoirpennor från Monblanc. )
  3. Men de är pålitliga. De fungerar i alla väder. Skrift från en blyertspenna flyter aldrig ut i regn och bildar psykedeliska mönster.
  4. Och de fungerar i alla lägen. Man kan även ligga ned och skriva. Eller skriva uppochned.
  5. De går att sudda. Vilket känns särskilt bra när man gör förstrykningar i böcker.
  6. De behöver inte fyllas på. Samtidigt tycker jag om rutinen att vässa en penna, blåsa på spetsen och se hur VASS den är. (Notera dock att detta förutsätter en god, bordsfast pennvässare, inget handhållet skräp i plast.)
  7. De har en ej obetydlig ikonografisk funktion. En liten burk fylld med nyvässade pennor som står redo på ett bord är liksom ett löfte om ord.
  8. De är sinnliga. När man känner sig lite trött kan man stänga ögonen och sedan sätta den trubbiga änden mot ett ögonlock, och känna den oväntade kylan från stiftet.
Annonser
h1

Författarskolan: 7. Stolen

tisdag, 6 maj 2008

Säga vad man vill om skrivande, men mycket prylar kräver det inte. Datorn kan vara nästan hur gammal som helst, för ordbehandlingsprogram behöver inte särdeles mycket kraft; och de böcker man inte har hemma finner man på biblioteket; och vad gäller bord duger praktiskt taget vilket containerfynd som helst; och få skrivdon är bättre än den gamla typen av blyertspennor.

Nej, tillbehören är billiga. Med ett undantag. Stolen. Förvisso har vi dåliga ryggar i släkten – under min uppväxt fanns det alltid någon manlig anförvant som låg på någon soffa någonstans, drabbad av det som då kallades ”ryggskott” – men att dag ut och dag in sitta krumböjd över böcker och tangentbord kan knäcka vem som helst, eller ge rutten hållning, eller både och.

Därför: skall man skaffa sig en dyr pryl, skall det vara en ergonomisk stol. Min har både knä- och nackstöd och det går att luta sig bakåt i den, om man någon gång skulle drabbas av en briljant idés svindel, eller om man bara känner sig en smula trött.

Författande kräver egentligen bara två saker. Talang och tid. Samt en riktigt bra stol.

h1

Författarskolan: 6. Klockan

söndag, 27 januari 2008

En naturlära från 1700-talet skall ha i sin digra innehållsförteckning haft ett kapitel med titeln ”Ormar på Island”, som var berömt för sin korthet. Där stod bara: ”Det finns inga ormar på Island”.

clock.jpg

Något liknande skulle kunna skrivas här. Någon klocka har jag inte i min skrivarstuga.

Inte så att jag ogillar klockor i princip. Snarare tvärtom. Det vet alla som besökt mitt hem. Varje rum har MINST en klocka. Vissa har tre. Allt ytterst en symbol för en plågad och lättgenomskådad medvetenhet om att tiden – både den stora och den lilla – är utmätt. Och att den ej får förslösas. För vad är livet förutom just tid, etc?

Men väl vid mitt skrivbord så följer jag Nabokovs ord, och tror inte längre på tiden.

Världen finns, men i uppgiften både kan och måste jag glömma den ett slag. (Och är det något som måste ske vid ett visst klockslag finns alltid olika typer av tidsinställda larm.) För jag vet att varenda gång jag sneglar på klockan, så är någon del av mig på väg någon annanstans.

Inga klockor. Inga klockor.

h1

Författarskolan: 5. Musiken

tisdag, 27 november 2007

Jag skriver gärna till musik, men det är inte bra om det jag lyssnar på når mig på ett språkligt plan: då kan det nämligen hända att jag plötsligt börja lyssna på ord, på fraser, hänger med. För att undvika att musiken distraherar på detta vis är det viktigt för mig att den antingen är rent instrumental, eller att den framförs på ett språk jag ej behärskar. Samtidigt uppskattar jag givetvis om där finns en verklig emotionell laddning.

Den musik som bäst förenar dessa olika egenskaper är givetvis italiensk opera. En av mina största favoriter är Mirella Freni, och en samlingsskiva av henne har under de senaste tio åren aldrig lämnat mitt skrivbord. Handlingen i mången 1800-talsopera är givetvis nonsens, men det spelar ingen roll. Det är energin jag är ute efter. Och den finns onekligen där. Som här i slutscenen i Puccinis ”Madame Butterfly” – det är Freni som spelar Butterfly:

Jag gillar egentligen inte lösningen som man kan se i det här klippet, där Pinkerton blir åsyna vittne till hennes självmord och sedan hoppar ut genom ett fönster som värsta actionhjälten. Very un-Puccini. En annan CD jag har med hela operan kommer han rusande, ropar hennes namn, men det är för sent. Det enda som hörs är ljudet från dolken, när den faller ned på golvet. Huh, jag kan fortfarande få rysningar när jag hör arian. Många av mina bästa texter har jag skrivit till den.

h1

Författarskolan: 4. Russinburken

torsdag, 25 oktober 2007

En av ritualerna som äger rum då en ny skrivtermin skall inledas efter sommaren, är att jag fyller på min russinburk. Burken i fråga är av plåt, och måste så vara, för jag har möss i min skrivarstuga. (Så sent som igår fångade jag en, levande, i en burfälla: den klängde runt längs gallerväggarna och visade upp sin vackra vitgrå mage, de stora ögonen svarta och uppspärrade; jag bar bort den och släppte den lös i skogen.)

russinburk.jpg

En av de saker jag tyckte var en smula besvärlig med att sitta på universitet och arbeta var detta med fikandet. Vem som helst begriper att syftet var socialt, men jag tyckte att det ofta tog en oherrans mycket tid. (Precis som alla vänliga, pratsjuka och lätt ofokuserade människor vilka titt som tätt stack in sitt huvud genom dörren och ville diskutera TV, världsläget eller annat strunt.) Författare är i regel ensamvargar, aningen udda sådär. Att kunna stå ut med sitt eget sällskap är, som jag påpekat förr, nära nog en förutsättning för yrket. Författare med social talang fyller mig med misstankar. För att inte tala om estradörerna.

Russinburken är viktig för mig, då den låter mig slippa distraktioner som hunger och blodsockerfall. Jag bara river upp en sådan där liten ask, mumsar i mig en handfull russin och knapplar sedan vidare. Riktigt lyckliga dagar glömmer jag helt bort att äta lunch, och det är givetvis russinen som gör detta möjligt.

Den där burken står också – tillsammans med vattenkokaren, tekoppen, och asken med tepåsar – för drömmen om den egna lilla bubblan i tiden och rummet som återfinns i kärnan på var författarexistens. Jag fyller på russinburken och förvandlas till min egen variant av Jules Vernes Ingenjör Robur, på väg att än en gång segla iväg, orörbar, i mitt luftskepp runt världen.

h1

Författarskolan: 3. Soffan

tisdag, 18 september 2007

Den viktigaste möbeln man har, efter skrivbordet, är givetvis soffan. Och medan skrivbordet kan se ut lite hursomhelst faktiskt, måste soffan väljas med yttersta omsorg. För som skrivande människa tillbringar man en stor del av sin tid i den.

Det kan verka en smula paradoxalt. För vissa bär det drag av smått skamlig hemlighet. Det låter nämligen så, så… slött.

soffan-skrst.jpg

Soffan är dock framför allt en plats för LÄSNING. Det är bekvämt och man skonar ryggen. För de flesta författare läser långt mer än de skriver. (Jag har hört att det finns de som gör motsatsen, men det tror jag bara är skrock. Eller möjligen skryt.)

Dock: visst används soffan också till att sova i. Det kan jag erkänna utan omsvep. Därför måste den vara bekväm. För det är märkligt hur trött i huvudet man kan bli av att skriva, åtminstone om man gör det intensivt. Den trötthet man känner går inte att likna vid den man upplever efter, säg, en långmarsch eller en storstädning. Den sitter i knoppen, inte i kroppen. Tankarna bromsas in, orden blir långsamma, omvärlden aningen suddig.

Men det handlar bara om korta tupplurar. För det är viktigt att inte gå ned i djupsömn. (Då är dagen ruinerad.) Tio minuter kan räcka. Har man ingen äggklocka som bryter, kan man alltid använda Einsteins gamla knep: man lägger sig ned med nyckelknippan i handen, och när den skramlande faller i golvet har man fått sig en mikrosömn, precis lagom för att återhämta krafterna och rensa hjärnan lite. Med lite tur har man hunnit drömma lite, och man vaknar, aningen förvånad över att vara där man är, ja ibland över att vara den man är.

På så vis kan soffan fungera som en sluss, mellan olika projekt, ja ibland mellan olika jag.

h1

Författarskolan: 2. Mattan

måndag, 3 september 2007

Det där gapet mellan kropp och själ, mellan sinne och kött, suddas ut ibland när man sitter där vid skrivbordet. Och man kan bara inte sitta längre.

Hjärnan sprakar och brakar, oavsett vad kroppen gör – när vi sover och kroppen nästan helt stängs av, är nedgången i hjärnans aktivitet marginell. Så den ena kan röra sig utan att den andra gör det. Det vet vi alla.

150px-matta.jpg

Men så infinner sig ett sådant där välsignat ögonblick när man sitter där och mal och mal. En gnista. Och gnistan kränger och far, växer, verkar liksom studsa runt inne i skallen, rickoschettera vidare i kroppen, ut i armar, och ben. För så är det. När det verkligen händer något där uppe, så är det nära nog omöjligt att sitta still. Och jag störtar upp.

Då är det viktigt att ha en bra matta.

Visst kan man ta sig en promenad för att kunna tänka, men då förflyttar man sig bort från tangentbordet. Nej, i sådana lägen är det bäst att promenera hemma, runt, runt, runt, på en matta. Det gör jag. Runt, runt, runt.

Formen är viktig men inte avgörande. Jag har prövat runda mattor, men personligen föredrar jag vanliga rektangulära. (Jag gillar den där knycken man tvingas göra i hörnen: det känns som om något händer.) Mönstret däremot, är helt avgörande: det måste vara symmetriskt, så att ens fötter kan följa det, i all oändlighet.

Och man går och går där i rummet, och någonstans där under promenaden kommer idén en till mötes. Och man sätter sig ned, tillsammans.