Nya bloggen igång

Nu är min nya blogg igång! Den återfinnes på:

http://akademiblogg.wordpress.com/

Där framträder jag alltså i min funktion som Svenska Akademiens ständige sekreterare. Märk väl att detta att blogga i ämbetet innebär att det en hel del kommer att skilja sig från denna, min gamla blogg. Men hoppeligen inte alltför mycket.

Kommenteringen är för närvarande avstängd, helt enkelt för att jag vet hur mycket tid modereringen kan ta, och just nu har jag inte alltför mycket av den varan. Dock överväger jag olika lösningar på detta, och det är inte omöjligt att modereringen slås på längre fram.

Dessutom går det att återfinna små strängar med engelska på vissa ställen, vilken alltså har att göra med WordPress programvara. Dessa kommer att ersättas med svenska så fort jag begripit hur man gör detta.

Akademiblogg

Jag har fått ett antal frågor om det kommer bli någon akademiblogg, och jag kan nu bekräfta att, ja, jag tänker börja blogga i ämbetet. Som det ser ut nu kommer det dock först bli efter nyår – jag har helt enkelt haft för mycket att göra.

Men när det sker kommer detta faktum att annonseras ordentligt på denna plats, med länk och allt.

Ett samtal i Madrid

Vi sitter i en liten bar inte långt från Plaza Mayor och jag börjar prata med Frank, en lång och muskulös svart amerikan i 40-årsåldern med goatee, rakat huvud och ring i ena örat. Han är uppväxt i Baltimores värsta område, The Projects, en stadsdel gjord känd genom”The Wire”. (Nej, han har inte sett TV-serien, svarar han, artigt – man anar att han fått frågan förr.)

Genast när man börjar samtala glömmer man Franks fysiska auktoritet: han är bildad och snabbtänkt, talar stilla och eftertänksamt och är mån om att inte ta för mycket plats. Så undervisar han också i musik på ett konservatorium i Florida. Han dricker en alkoholfri drink som består av kokosmjölk och kanel. Han vet var Uppsala ligger – han har spelat jazz där en gång.

Via hans arbete kommer vi in på frågan om hur man lär ut sådant som instrumentspel och författeri, vad som är skillnaderna, och vad som är likheterna. En annan man, som länge tränat japansk svärdsfäktning, bidrar till diskussionen. Vi beställer in nya Daiquiris. Frank fortsätter att dricka alkoholfritt.

Enighet uppnås om följande. Steg ett är alltid: lär dig tekniken, noga. Steg två: glöm tekniken.

Förebilder kan visst vara till hjälp, och vägledning. Men att det är långt viktigare att förstå förebildens drivkrafter än hans eller hennes teknik. Dessutom: enda vägen till att göra något med tyngd, går genom att bryta sig fri från denna förebild. Men att frigörandet från förebilden aldrig kan vara resultat av ett beslut utan enbart av en process.

Originalitet är en egenskap, inte ett val.

Klockan är över midnatt när jag reser mig och går. Vi skakar hand, hjärtligt. Troligtvis kommer vi aldrig att ses mer. Nattluften är varm.

Melankolins lov

Som varande en person som å ena sidan länge känt avsky för all romantisering av galenskap som ett skapsamt tillstånd, men som å den andra inte sällan känner mig nedstämd, var intervjun i dagens DN med psykiatern Johan Cullberg dubbelt upplysande.

Jag citerar:

”En djupare depression är alltid förlamande och hämmande på den kreativa processen. [hear, hear] Men en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost, menar Cullberg.

– Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande [en tautologi, väl?] uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller annat konstnärligt arbete. När vi lyssnar inåt ökar också förståelsen för andra.”

Byggsatsbok

Min senaste bok har som bekant en speciell, närmast modulliknande form, uppbyggd som den är av korta kapitel centrerade kring en av huvudpersonernas upplevelser en enskild dag.

En intressant och oavsiktlig möjlighet har nu anmält sig, i takt med att ”Stridens skönhet och sorg” börjat finna förläggare utomlands. (Finland, Norge, Danmark och Holland är redan klara, i Tyskland pågår budgivning, och det finns tydligt intresse både i Storbritannien och Italien. Med mera. Min agent Emma Tibblin på Stilton har varit mycket duktig.)

Vad det handlar om är att skriva till personer.

Till den finska upplagan har jag redan skrivit om en finlandssvensk officer i rysk tjänst, en riktig vildbase, sårad åtta gånger. Till den norska upplagan tänker jag lägga en norrman, frivillig i tyska armén, som slogs i ett kompani som hade en svensk frivillig som kompanichef. Till den tyska upplagan tänker jag lägga två personer: dels en zeppelinarflygare, dels en mycket nationalistisk artilleriofficer med judisk bakgrund. Etcetera. (I upplägget ingår också att man, för att hålla omfånget rimligt, helt enkelt byter ut en av de befintliga personerna, nämligen Sophie Botjarskij.)

Tanken är även att den svenska pocketupplagan skall ha extramaterial, i form av ännu en person.

Allt detta har två följder.

För det första blir var nationell utgåva i någon mening unik, med texter som ej går att återfinna på andra språk.

För det andra – och nu tycker jag själv det börjar bli riktigt kul – vinkar det en framtida svensk specialupplaga, där alla dessa tillskrivna personer samlas. Vi får en än tjockare bok, som handlar om kanske trettio personer, istället för nitton. (Möjligen uppdelad på fyra volymer, en för varje år.) Visserligen är det nog bara något för de specialintresserade, men jag tänker att det leder till att formexperimentet ställs på sin spets.

Enda bekymret blir att finna tid…

Om biografiskrivande 2

I var litterär genre finns en direkt korrelation mellan graden av medelmåttighet och graden av givna grepp. Vilket är uppenbart för var person som läser deckare eller populärhistoria eller fantasy eller just biografier.

Uppgiften verkar så skenbart enkel. Däri ligger fällan.

I fallet med biografin följer man objektet snällt i hasorna, från födsel och barnaår, över ungdomstid och vuxenblivande, till höjdpunkten, den mogna människans triumfer och tragedier, för att sedan begå den sedvanliga melankoliska avrundningen i åldrande, sjukdom, svaghet och – död. Ofta är det svårt att skönja någon större tankemöda hos minnetecknaren; bara ett plikttroget radande av fakta.

Som om kronologi var detsamma som förklaring.

Ett alternativt arbetssätt har dock skissats på av den oförliknelige Borges:

Så komplex är verkligheten, och så fragmentarisk och förenklad är historieskrivaningen, att en allvetande betraktare skulle kunna skriva ett obegränsat, närmast oändligt antal biografier om samma människa, där var och en av dessa biografier brukar olika fakta; vi skulle vara tvungna att läsa många av dem innan vi förstod att de alla handlade om en och samma person. Låt oss förenkla det hela storligen, och tänka oss att ett liv består av 13.000 fakta. En av dessa hypotetiska biografier skulle bygga på för serien 11, 22, 33…; en annan på serien 9, 13, 17, 21…; en annan serien 3, 12, 21, 30, 39… . En historia över en människas drömmar är ej omöjlig att föreställa sig; en annan, om organen i hans kropp; en annan, om alla misstag han gjort; en annan, om alla de ögonblick han tänkt på pyramiderna.

Jag blir alltid lika upprymd och fylld av hopp när jag läser det här citatet.

Om biografiskrivande 1

Apropå förra veckans citatet om biografiskrivande: jag har blivit alltmer fundersam kring denna syssla. Inte så att den inte behövs. Det är bara det att den syns mig alltmer svår.

Detta har gnagt i mig länge nu. För några år sedan hade jag den tunga plikten att skriva en nekrolog över en jämnårig kollega. Vi hade varit vänner och rivaler i nästan 20 års tid, ända från den dag då vi som doktorander i 1600-talshistoria kommit att dela ett skrivbordsfyllt litet rum under taknocken på gamla Historicum, med utsikt mot domkyrkan. I motsats till mig valde han att stanna på universitetet efter sin disputation: han var ett av dessa klart lysande lärdomsljus som ger den miljön sin kraft och mening.

Att han skulle sluta som professor var det inget tvivel om, inte heller att han skulle sätta sin stämpel på det sam- och framtida historieämnet. Detsamma gäller för akademiker som för författare: några få kastar skuggor, de flesta ÄR bara skuggor. Han var en av dessa som kastade skugga. En plötslig sjukdom tog hans liv. Hans namn var Anders Florén.

Min blev uppgiften att skriva dödsrunan till Dagens Nyheter. Som i de flesta dagstidningar är formatet noga reglerat: antalet tecken fick inte överstiga 2.600, inberäknat mellanslag, i första meningen måste titel, ålder och dödsorsak nämnas, i den andra de närmast sörjande, vissa uttryck får inte användas, etc.

Det visade sig vara svårt, enormt svårt.

Året innan hade jag skrivit en annan dödsruna just i DN, också den över en historiker, dock en i en äldre generation. Men utan den stora vånda som nu kom över mig, när det var dags att sätta samman de där 2.600 tecknen över min vän. Den äldre historikern hade jag bara haft yrkesmässiga kontakter med, och hade egentligen aldrig lärt känna honom som en person.

Och det var givetvis där kruxet låg.

Jag kände verkligen den person jag nu skulle skriva om.

Att sitta där med min väns liv i mina händer, och försöka göra en berättelse på 2.600 tecken av honom var en ödmjukande upplevelse för mig som historiker. Hur motståndslöst hade inte jag svalt andras korta sammanfattningar av olika människors liv? Och hur ofta hade jag inte satt ihop sådana själv, utan att blinka? (Och då på långt mindre utrymme än 2.600 tecken, inberäknat mellanslag.)

Jag hade inte, kunde inte ha, distans. Han var mig för nära. Och denna närhet innebar bland annat att jag saknade något som Lytton Strachey – som nära nog skapat denna genre i sin moderna form – ansåg vara nödvändigt för en biografiskrivare: nämligen ett visst mått av okunskap: ”En okunskap som förenklar och klarlägger, som väljer och utesluter”.

Dödsrunan blev till slut klar. Men jag har på sätt och vis aldrig hämtat mig från arbetet med den.

Nästa gång: Borges lösning på problemet.

Biografi som spegel

I en recension i det senaste numret av Times Literary Supplement skriver Michael Hofmann om den intressanta förändring som går att se vad gäller det samtida biografiskrivandet. De handlar nämligen alltmer sällan om de stora gestalterna, och har också förlorat sin inspirerande, ibland närmast hagiografiska prägel:

”Increasingly impatient ourselves, we are confronted no longer with imposing titans, but strange, lopsided, off-centered figures – ourselves not as we might aspire to be, but as we fear we are”

Bokinistbesök

Uppsala har många goda sidor, och av dem är bokinisterna nere vid Fyrisån. De är ett slags miniatyrversion av Les Bouquinistes som står att finna på Paris vänstra strand, och precis som hos sina franska förebilder går det mesta i bokväg att finna där. Och till bra priser. Dessutom är de ett ofelbart vårtecken.

Idag besökte jag bokinisterna för första gången i år. Trots att där bara fanns två gick jag ändå därifrån med två kassar böcker. Det jag köpte var

• Jean Cocteau: ”De förskräckliga barnen” – Första skottet i ungdomsrevolten?
• Kurt Hünninghaus: ”Bilens fantastiska historia” – Gillar sådan här blandning av teknik- och kulturhistoria.
• Alice B Toklas: ”Kokbok” – hennes recept på Sacher Torte verkar ustökt.
• Peter Blake: ”Le Corbusier – Architecture and Form” – har alltid ångrat att jag ej läst arkitekturhistoria.
• Max Hastings ”Harmageddon – Slaget om Tyskland 1944-45” – Torgny Lindgren har rekommenderat den.
• Stig Dagerman: ”Tusen år hos Gud” – det enda Dagerman hann skriva av sin planerade roman om Almqvist.
• Alan Moorehead: ”Ödesdigert möte – Kaptens Cooks resa till Tahiti, Australien, Antarktis”.
• Aristoteles: ”Om diktkonsten” – har jag givetvis redan, men kunde inte låta bli.
• Staffan Söderblom: ”Harry Martinson” – kan man ha för många biografier?
• Frank Arnau: ”Konstförfalskning” – har inte Carl Johan Vallgren läst den här boken, noga, skall jag äta upp min basker.
• Wolfgang Hildesheimer: ”Falska fåglars paradis” – har varit svag för honom sedan hans ”Marbot”.
• Bruce Chatwin & Paul Theroux: ”Åter till Patagonien” – har jag tänkt ge bort till en god vän.
• Germund Michanek: ”Svenska Akademien i skämtbilder” – hur kan jag motstå en sådan titel?
• Günter Grass: ”Blecktrumman” – har skam till sägandes bara sett filmen, som för övrigt är väldigt bra.

Och allt detta kostade mig bara 320 kronor. Lysande.

I en av lådorna hittade jag ett inbundat exemplar av ”Ofredsår”, men noterade, aningen surt, att den såldes för bara 30 kronor. Jag signerade den genast, i förhoppningen att det skall höja värdet med åtminstone en tia.

Hackspetten och jag

På morgnarna, när jag på väg ned till skrivarstugan kryssar mig fram genom en slalombana av knoppande scilla, möts jag alltid av xylofonsolot från en hackspett. Han sitter där en femtio meter bort, på en gammal lönn. BRRRR – paus – BRRRR – paus. Alltid samma plats, alltid samma trädhål, som han vidgar, millimeter för millimeter, oändligt långsamt, oändligt tålmodigt.

Han kommer nog att bli författare i sitt nästa liv. Eller så är det jag som blir till en hackspett.

Säg till den stilla jorden

Sitter på tåget som för mig åter till Uppsala och läser i Marcia Sá Cavalcante Schubacks imponerande essäsamling ”Lovtal till intet”. Utanför fönster ett sudd av bruna fält och blekgula fjolårsängar.

Så citerar hon en av Rilkes Orfeussonetter.

Och det hör till saken, att under den senaste dryga veckan är det flera personer som betyder mycket för mig, som drabbats av sjukdom av olika slag. Sonetten lyder så här:

Stilla vän från månget fjärran, känn,
hur din andning skapar större rymd.
Svinga dig i något klocktorns mörka balkar
bli till malm som ljuder. Det som tar dig än,

skall av detta nära sig och växa
Gå i din förvandling ut och in.
Vilken var ditt livs mest smärtsamma erfarenhet?
Är dig drycken alltför bitter, bli till vin.

Giv i denna natt av övermått
till den korsväg där i skygg förening
dina sinnen mötts, en magisk mening.

Och när det världsliga dig inte längre minns,
säg till den stilla jorden: Jag strömmar.
Säg till det snabba vattnet: Jag finns.

Läsningen bromsar upp. Jag blir sittande, nära nog lamslagen, med boken i min hand. Slamret från tåget tonar bort. Fälten och ängarna utanför fönstret fylls med ens av detaljer.

Ovan Litorinahavet

Jag bor på landet, och vi får allt vårt vatten ur egen brunn, borrad djupt ner i berget. Det som kommer ur våra kranar är klart och fint men mycket kalkrikt och har alltid smakat lite småskumt; så till slut skickade vi in ett prov för analys.

Så fick vi svar.

Vattnet är fullt tjänligt. Bismaken är helt enkelt en liten, liten aning salt. Det jag dricker varje dag är nämligen runt 8.000 år gammalt havsvatten, som ligger i fickor där nere i berget. Vattnet är rester av Litorinahavet, det saltvattenshav som uppstod efter den senaste istidens slut.

Att det under asfalten finns en strand, det visste jag redan. Men att det under mitt hus finns ett hav, det kunde jag aldrig ana.

Skönhet och kärlek

Så här skriver Gunnel Vallquist i ”Herre, låt mig få brinna”, en samling anteckningar från åren 1950-58:

”Vår kontemplation av skönheten är mera oegennyttig än vår tillbedjan av kärleken. Men vårt behov av gemenskap, av förening med det absoluta, det gudomliga, är oavvisligt, och det kan bara fyllas genom kärleken. Man älskar därför att man hänförts av en annans skönhet – men denna skönhet når man inte förrän man helt släppt till sig själv åt kärleken. Skönhetsupplevelsen markerar avståndet – kärleken överbryggar det.”

Vallqvist skriver här om den troende människans relation till Gud, men jag tänker att det hon säger har en vidare tillämpning.

Fakta och fiktion

Jag känner sällan någon dragning till debatter där arenan redan är överfull, med folk, med åsikter och med tankehämmande passioner. Den diskussion som dånat kring Liza Marklunds bok ”Gömda” har förvisso tagit drevets logik, men den har trots detta berört några utomordentligt viktiga frågor.

Om den kan leda till att förlag och författare blir lite mindre ivriga med att klistra det fala och säljbara epitetet ”En sann historia” på olika grumliga halvskrönor, så är mycket vunnet.

Troligtvis kommer vi få se en annan etikett istället: ”Utgår från en sann historia”.

Denna lösning är dock inte oproblematisk. För författaren. Och för läsaren.

Det gäller att vara medveten om att detta tydligt signalerar ett genrebyte. Från, säg, reportage eller historia, till roman.

Man kan få intryck av att vissa resonerar så, att blandar man, säg, 30% påhitt och 70% fakta, så har man målat upp något som till övervägande del är sant. (Kanske kan vi kalla den föreställning Lex Marklund.)

Så är det inte. I mötet mellan fakta och fiktion förvandlar fiktionen på ett oundvikligt vis fakta till sin egen avbild. Fakta som placeras inom ramen för ett fiktionsverk fiktionaliseras. (Det visade den tyska litteraturvetaren Käte Hamburger för länge sedan.)

En roman om, säg, Karl XII, förblir en roman om en person som kallas ”Karl XII”, och som förvisso bär många likheter med verklighetens skägglöse dundergud, men som i yttersta instans förblir – ett påhitt. Och som skall behandlas som ett sådant. (Och boken handlar inte om Sverige utan om ”Sverige”, ett land som i mycket liknar det, etc.)

Förvisso kan man kritisera författaren av romanen om denne imaginäre Carolus Rex för olika sakfel, men förutom det faktum att det kan handla om dåligt hantverk (i det att sådant t.ex. kan bryta läsarens förtroende för författaren) är det en meningslös syssla. Det förblir ett fiktionsverk, och som sådant måste det bedömas utifrån referenser till dess inre, litterära logik.

Kort sagt: är det god litteratur eller ej?

Om sedan författaren noga räknat knapparna i den rock som ”Karl XII” bär när han blir skjuten, eller om han eller hon låter ”Karl XII” överleva belägringen, byta kön och sedan emigrera till Amerika, tja, det är i det sammanhanget ointressant.

Precision vad gäller fakta i ett fiktionsverk kan förvisso vara hedervärt, men är på inget sätt nödvändigt. (I mina ögon tenderar det många gånger att tynga ned en viss typ av romaner, där man ser att författaren alltför gärna vill låta alla sina framforskade eller ihopgooglade älsklingar paradera, likt ett Luciatåg på dagis inför en alltmer trött och prövad publik. Inte sällan kan det också klavbinda författarens fantasi, göra henne eller honom smått oförmögen att utöva den fantastiska rättighet och plikt fiktionsförfattaren har, nämligen den att fabulera. )

Precision vad gäller fakta i ett faktaverk, däremot, är allt.

En annan sak är att man visst kan säga att ”detta är Lasses sanning”, men det innebär inte att man då gör det omöjligt för andra att ifrågasätta denna ”sanning”, och stämma av påståenden mot olika typer av yttre källor. Så även om man förvisso kan känna berättigad oro inför, säg, minnets tillförlitlighet och vad språket och berättelseformen gör med denna bräckliga materia, så förblir sanningen och världen odelbar.

För det kan inte vara så att om Lasse, till exempel, är nynazistisk historierevisionist, och faktiskt själv är övertygad om att Auschwitz aldrig har existerat (”Lasses sanning”), så betyder det inte att Auschwitz både funnits och inte funnits. Auschwitz existens är faktum som låter sig kontrolleras. Och då visar det sig att Lasses sanning är falsk.

Här kan det vara på sin plats att citera Virginia Woolf: ”Jag tycker, att antingen får det vara fakta, eller så får det vara fiktion. Fantasin kan inte tjäna två herrar samtidigt.”

Tricket avslöjat

Jag lagar Paella. När jag hackar paprikan kommer jag på mig själv med att stå där med rynkad panna och bestämt ihopknipt mun, med blicken helt fixerad vid skärbräden, som höll jag på med något synnerligen komplicerat, och inte något jag gjort hundratals gånger förut.

Då slår det mig att det är just detta som är tricket: en till hängivenhet gränsande koncentration.