Att skrapa fram en dröm

Hon står där ensam bland alla fredagshandlande på Gränby centrum, en stilla ö mitt i ett flöde av oväsen och stångande kundvagnar. Hon är runt sextio, rätt mager och med håret lockat på det där viset som var modernt för kanske trettio år sedan. Hon skrapar på en lott, hennes axlar är uppdragna och hela hennes uppmärksamhet, ja hela hennes existens verkar vara inriktad på den där styva papperslappen hon håller i sin hand.

Mellan 1990 och 1995 ökade det årliga spelandet i Sverige från 18 till 27 miljarder kronor. I år är det uppe i 37 miljarder.

Just nu har det statliga spelbolaget en kampanj för Lotto – för övrigt den spelform som har den kanske sämsta vinstchansen: om du spelar 2000 rader på Lotto varje vecka, så kommer det rent statistiskt ta dig 64 år att nå en högvinst. De som spelar är i regel de som inte har råd att göra det – det är just därför som de gör det – och spelandet har i mycket utvecklats till en extraskatt på låginkomsttagare, en extraskatt som drar in nära nio miljarder om året till staten.

Oddsen är alltid urusla. Det är därför spelbolag är så extremt vinstgivande. ”In the end we take it all”, som berättarrösten säger i Scorceses ”Casino”.

”Alla stora människor är drömmare”. Detta är en smart och osnygg vridning på begreppen. Hasardspel på den grå vardagsmarginalen skall göras till något… storslaget, visionärt.

Det är dock den raka motsatsen till de stora människornas drömmar. För de arbetade och kämpade för att förverkliga det de drömde om. De hoppades inte få det till skänks.

För vad Lotto och skraplotter och allt det andra handlar är inte drömmar. Det är hopp. Hopp för de som tappat hoppet. Hopp om ansträngningslös frälsning.

Jag går vidare, snabbt, rädd att hinna läsa besvikelsen i hennes ansikte och axlar.

Mellanlandning

Fångad i en mellanlandning, i väntan på nästa flyg. Limbo.

Bredvid mig sitter ett ungt par. Tror att de är ryssar. Hennes hår är färgat i olika röda nyanser, hon har många hål i öronen och är arg på honom. Eller bara helt enkelt trött på honom. Hon snäser. Resan blev inte så lyckad, antar jag. All förväntan ligger så uppenbart bakom dem.

Han äter sin paj snabbt, på det där inåtvända, glädjelösa vis som kännetecknar vissa mycket överviktiga. Fast han inte är det. Kanske kommer han bli det. Hon petar i sin, suckar. Han bär sina jeans lite för högt uppdragna i midjan.

En mellanlandning är ett intet. Halv-existens på en icke-plats. Tristess. Och konsumtion.

Butikerna tycks bara bli fler och fler. Här avslöjar sig shoppingen för vad den verkligen är. Det handlar inte om att fylla ett behov. Utan bara om att fylla ett tomrum. Av mening. Eller som här: av tid.

Det är helt enkelt något man gör i brist på bättre.

En grupp av medelålders kvinnor dyker upp, iögonenfallande då de rör sig i en onödigt tät klunga. De är lite skygga men ändå glada. Av allt att döma är de ovana vid situationen, och håller sig extra nära varandra. Lite granna liknar de ett makrillstim, där det räcker att en av individerna i utkanten ändrar sin riktning, för att rörelsen genast skall fortplantas genom hela gruppen.

Plötsligt övermannas jag av en stark längtan att Höra Till.

Kontaktsökande

Jag går omkring med telefonen inklämd under axeln, samtalar och plockar samtidigt rent i köket. Efter ett tag förstår jag att hon gör likadant – då och då hör jag klirret från disk. Det är ett tag sedan vi talades vid. Hon mår mycket bättre nu. Uppbrottet var plötsligt och plågsamt. För runt ett år sedan fann hennes man en ny, och gjorde sitt avsked i en sky av storslagna fraser om frihet, självförverkligande, kärlekens orubbliga imperativ etc etc.

– Det svåra är inte att hitta nån att somna med. Det svåra är att hitta nån man vill vakna med.

Sedan sorgeperioden var över har hon dejtat en hel del. Över internet.

Att gå ut på krogen känner hon sig lite för gammal för. Dessutom utgjorde de människor som hon mötte där en helt fatal kombination: å ena sidan ratade kvinnor, lätt desperata i sin jakt på ett nytt förhållande, å den andra sidan omogna män, som just havererat ännu en relation, och som istället drog runt lätt desperata i sin jakt på tillfälliga förbindelser.

– Att bekanta sig med någon över nätet verkar så mycket vettigare. I jämförelse i alla fall.

Hon beskriver hur man kan fylla i sina önskemål, även rätt detaljerade sådana, och sedan gör databasen resten, presenterar ett antal kandidater som motsvarar ens olika smaker, idiosynkrasier och förväntningar. Det hela är mycket rationellt och genomtänkt. Och sedan kan man bekanta sig, liksom stegvis, via datorchatten.

Och hon har träffat tre. Och haft sex, väldigt VÄLDIGT bra sex, med en.

Men det blir liksom inget mer.

Konstigt nog. Hon förstår inte riktigt.

– Att träffa nån av slump är ju så, så… slumpmässigt. Det här sättet att knyta kontakter via internet är ju så oändligt mycket mer RATIONELLT. Hon trycker på det sista ordet. Som för att övertyga sig själv.

Men kanske är just rationaliteten det stora problemet? För förutsätter det inte att både attraktion och – inte minst – kärlek just låter sig förutsägas, ja kalkylläggas i en matris av symp- och antipatier. Vi gillar båda det (kryss i rutan) och det (kryss i rutan) och det (kryss i rutan) och DET (kryss i rutan) och avskyr givetvis den, det och dem (kryss, kryss och kryss). (Ungefär här i samtalet startar jag diskmaskinen.)

Är inte risken att man genom denna metod målar upp något som i mycket bara blir en spegelbild av en själv? För är det inte för att delvis slippa sig själv, eller i alla fall fullständiga sig själv, som man blir kär i någon annan? För den andre skall väl inte vara så mycket en spegel, som ett fönster. Hon håller med.

– När jag tänker efter har alla mina stora kärlekar alltid varit liiite fel, ja i alla fall haft nåt i sig som gjort dom på nåt sätt omöjliga, åtminstone vid första ögonkastet.

Vi enas om detta, säger hejdå och lägger på.

Lyx och armod

Utan något att göra på en timme drar jag ned på stegen.

Just när jag passerar en dörr i passagen slås den upp, och ut kommer en blond, stor, rätt rund man i 30-årsåldern. Jag fäster mig vid två saker. För det första: han är så jublande glad, hans ansikte är uppsprucket i ett brett leende och medan han fumlar med en axelväska slänger han en överdriven tackfras bakom sig. För det andra: han är klädd i en alldeles ny, grå dressmankostym, som sitter sällsynt dåligt; han fromtonar som utklädd, i värsta fall en jättebaby i cheviot, men det verkar han helt omedveten om. Vid kavajslaget sitter en sådan där besökarbricka i plast. Dörren stängs och han bara strålar. Kanske har just fått jobb?

Bara en tio meter längre bort går jag förbi en man som skulle kunna vara hans bror: en man i 30-årsåldern, blond, stor, rätt rund. Han har en liten prydlig väska bredvid sig, är iförd en proper rutig skjorta och jeans och står liksom fastfrusen på golvet och gnider händerna över sitt ansikte, igen och igen och igen, som försökte han vakna upp. Håret är lite rufsigt. Det är länge sedan jag såg en människa så nära sammanbrott. Kanske har han just blivit lämnad?

Vid utgången tvekar jag. Gå hit eller dit? En timme utan måsten känns underbart. Samtidigt korsas min bana av en av Stockholms hemlösa, böjd, vacklande, smutsig. Han styr sina korta steg på ett sätt som syns mig helt slumpmässigt.  Den högsta lyxen och det största armodet: att röra sig mållöst.

Omvänd noppera-bō

Trött har jag redan börjat kura ihop när hon kliver in i vagnen, och slår sig ned en bit bort. Dagen har varit het och pendeltågets fönstergardiner är fördragna: inne i vagnen härskar därför en varm klärobskyr.

Hon är magnifik, klädd för fest, allt är mycket svart och mycket tajt, håret stort, uppblåst. Men det är ansiktet som jag lägger märke till.

Sannolikt i ett försök att spara tid har hon inte anlagt någon make-up, förutom då en mycket noga applicerad foundation. I den svaga belysningen gör det hennes ansikte platt, och i vissa vinklar är det som om där inte fanns några anletsdrag. Som vore hon en noppera-bō, alltså det där kvinnliga spöket i den traditionella japansk mytologien som skrämmer män, då hon visar upp sitt ansikte som är slätt och tomt som ett ägg.

Hon packar upp en rund spegel och rader med make-up-attiraljer. Jag stänger ögonen, försvinner bort i en lätt slummer.

När jag öppnar ögonen har den unga kvinnan fått kindben, och ansiktet är inte längre lika platt. Hon tittar noga, korrigerar, putsar. Tåget rullar ut från stationen i Knivsta, jag stänger ögonen. Nästa gång jag tittar dit har munnen kommit på plats. Och någonstans vid Märsta har hon även fått ögonlock och ögonfransar.

Det är som hon målar ett stiliserat porträtt av sig själv, på sig själv.

Mer mänskoskådning

1. Han är i medelåldern, med trivselvikt som framträder tydligt under den noga istoppade t-tröjan, han skjuter mödosamt en barnvagn där det sitter två griniga, kinkiga barn som fäktar med armarna, och samtidigt balanserar han en tung plastpåse från ICA i in fria hand. Texten på hans tröja: ”Born to be Wild”.

2. Hon är kanske några och tjugo år, med det mörka, långa, raka håret draget stramt bakåt till en lång hästsvans. Hennes drag är latinskt regelbundna, hon är välsminkad, vacker, röker en cigarett samtidigt som hon parerar en stor brun hund. Hennes ögonbryn är plockade till ett uttryck av permanent föraktfull förvåning.

3. Han är drygt tio, ljus och aningen rund. Han har händerna inkörda djupt i jackans fickor och går längs trottoaren med små, små, små korta steg, som ville han förlänga promenaden i all oändlighet. Hela tiden är hans blick stadigt fixerad vid skolans busshållplats, som passade han på någon. Sin plågoande kanske?

Människoskådning

Det är som en kameraåkning. Först ser jag den lille pojken. Han är kanske tre år och förtjusande: blond, ljusblå jacka, stickemössa. Han pilar ansträngningslöst fram mellan benen på alla vuxna. Så ser jag hans far, en för mig okänd människa, med kotflettfrisyr, bluetoothmanick i örat och lång, svart läderrock. Han väntar utan större otålighet, vinkar gossen till sig, lyfter upp honom i famnen.

Jag ler åt scenen. Pappan ser att jag ler, ler tillbaka.

Så kommer mamman. Även hon är snyggt klädd, i läder och höga stövletter, välsminkad. Den lilla gruppen sluter sig i värme inåt, mot varandra.

Plötsligt drar ett vagt obehag genom mig.

Det är något som inte riktigt stämmer med den leende mamman. Hon anstränger sig FÖR mycket. Hon följer mannens minsta rörelse. Hon är så angelägen att inte säga emot. Det finns en antydan till beredskap i hennes rörelser.

Jag tänker: han slår henne.

Jag tänker: i avskildhet, mellan hemmets väggar, händer det att han slår henne. Jag tänker: men inte inför pojken, för han älskar sitt barn. Sedan tänker jag: nu fantiserar du bara.

Den lilla familjen försvinner bort.

Uraktlåtenhetssynder

Det var bara mahognybordet som saknades. Den yta där våra ansikten kunnat reflekteras var istället täckt av en vit duk: vi satt på en argentinsk resturang på en av tvärgatorna till Puerta del Sol. På madridvis lät kyparen flaskan med giftgul Orujo stå kvar på bordet, och givetvis hjälpte det till att smörja samtalet, för vi var fyra män som alla nyligen fyllt jämt. Mycket snart var det också någon som gjorde ett försök att citera de där berömda slutraderna i Joseph Conrads ”Youth”:

”…our weary eyes looking still, looking always, looking anxiously for something out of life, that while it is expected is already gone – has passed unseen, in a sigh, in a flash – together with the youth, with the strength, with the romance of illusions.”

Det gick inte så bra, i så mening att ingen fick citatet ens i närheten rätt (det ser jag nu); vet inte om det var minnet eller alkoholen som spelade ett spratt. Dock satte det tonen för ett rätt melankoliskt men intressant samtal. Någon möjlighet att jämföra oss med varandra fanns inte – lyckligtvis. Därtill är våra liv och sysslor för olika. Den enda jämförelse som var möjlig var graden av bitterhet, eller snarare avsaknaden av den. Precis som männen i Conrads novell dröjde vi i vårt samtal ofta i det förflutna, men med förvånansvärt lite ånger – givet allt som skett.

K var bestämd med att man aldrig ska ångra det man gjort, utan bara det man inte gjort: böckerna man inte skrev, flickorna man ej vågade kyssa, erbjudandena man aldrig tog, passningarna man missade. T och H höll med. Jag önskar innerligt att det var sant. Frågan är dessutom huruvida ”ånger” egentligen är rätt ord för ens relation till det ej inträffade. Det blir mer av retrospektiva framtidsfantasier: vi kan ana en annan upplaga av oss själva som med skeptisk min skuggar oss i något parallellt men ouppnåeligt universum. Men visst, det finns ju något kallat uraktlåtenhetssynder.

Kvällen avslutades på en skum liten bar nåt kvarter bort – ett hål i väggen bara. Epitetet skum gäller både belysningen och gästerna: tidigare var det mest ett tillhåll för prostituerade och kriminella, men nu hade – som vanligt tillade T – teaterfolk börjat ta över, uppenbarligen i hopp om att en smula av den här auran av farlighet skulle gnidas av på dem själva. Doften av marijuana slog emot redan i dörren. H citerade ett telegram som Chesterton en gång skickade till sin fru: ”I am in Norwich. Why?”

Gombrowicz dagbok

Jag tror att vi alla känner igen typen: begåvade personer bittra över den egna bristen på framgång, fulla av ilska, snobberi och överlägsenhet utsöndrar de en syra som de sedan njutningsfullt häller ut över allt och alla, en syra som i slutändan även kommer att upplösa dem själva. Sådan framträder Witold Gombrowicz i sina dagböcker, skrivna mellan åren 1953 och 1969.

Något skaver i mig under läsningen. Det handlar inte första hand om avundsjukan och uppblåstheten; det finns i rikt mått även i andra berömda litterära journaler, som bröderna Goncourts. Men hos Gombrowicz saknas ett element som gör deras dagbok så lockande, nämligen intresset för andra människor. Hos bröderna Goncourt är mötena med andra en viktig del av det hela, och resulterar nästan ofelbart i finpenslade porträtt eller miniatyrer. När andra personer och deras öden dyker upp hos Gombrowicz, relaterar han dem ofelbart till …sig själv.

För Gombrowicz är en ärkeindividualist i för trånga, gula skor, för vilken det egna jaget ingalunda är ett fängelse utan en asyl undan en samtid han avskyr; inte för att han ej förstår den – det vanliga ödet -, utan tvärtom för att han förstår den alltför väl. Men det ger hans dagboken en kall kvalitet, som man fruktar, för den är så smittande i sin vältalighet.

Ändå läser jag vidare, halvt motvilligt. Det som gör att man förlåter honom all denna grälsjuka och övermod är givetvis hans skarpa intelligens och genomskådande klarsyn. Hans karaktäristik av Rabelais är också ett självporträtt:

”Han hade överhuvudtaget inga avsikter eftersom han skrev som ett barn [som] gör ifrån sig under en buske, för att lätta på trycket. Han slog mot det som gjorde honom rasande; han bekämpade det som stod i vägen för honom; han skrev för sin egen – och andras – njutning, han skrev vad som föll honom in.”