Archive for the ‘Min nästa bok’ Category

h1

Ny, utökad, reviderad – och ny blogg

onsdag, 5 mars 2014

Jag har börjat blogga igen i min kapacitet av författare. Orsaken går att se nedan, nämligen att det med början i år kommer att ges ut en helt ny version av ”Stridens skönhet och sorg”, min bok om det Första världskriget från 2008:

Bild

I den ursprungliga svenska versionen fanns det 19 personer. I takt med att den blivit översatt till allt fler utländska språk har jag skrivit till nya människor, och i den nya ”Stridens skönhet och sorg” har antalet fördubblats, till 40. Och av en enda volym kommer det så småningom att bli fem, en per år, med början i augusti i år för boken som handlar om 1914. (Sedan ges 1915 års volym ut 2015 etc.)

Tanken att göra så här har föresvävat mig länge, men att den nya versionen skulle bli så här omfattande trodde jag nog inte. Men jag är glad över detta, då det innebär att experimentet förs till sin fullbordan.

För även om högen ovan ser imponerande ut – ja, så kommer de att se ut – så bedrar skenet en aning. En hel del återstår att göra. Dessutom är min tid mycket begränsad. Jag är alltjämt Ständig sekreterare. Låt oss kalla detta för ett hobbyprojekt.

Det finns lite mer information på min hemsida. Jag kommer också att skriva om arbetet och om relaterade ämnen på den här bloggen:

https://stridensskonhetochsorg.wordpress.com/

[Notera: allt material som rör den nya versionen av detta verk har flyttats över till ovanstående blogg. Denna gamla blogg fortsätter iochmed detta sin stilla törnrosasömn.]

h1

Byggsatsbok

lördag, 16 maj 2009

Min senaste bok har som bekant en speciell, närmast modulliknande form, uppbyggd som den är av korta kapitel centrerade kring en av huvudpersonernas upplevelser en enskild dag.

En intressant och oavsiktlig möjlighet har nu anmält sig, i takt med att ”Stridens skönhet och sorg” börjat finna förläggare utomlands. (Finland, Norge, Danmark och Holland är redan klara, i Tyskland pågår budgivning, och det finns tydligt intresse både i Storbritannien och Italien. Med mera. Min agent Emma Tibblin på Stilton har varit mycket duktig.)

Vad det handlar om är att skriva till personer.

Till den finska upplagan har jag redan skrivit om en finlandssvensk officer i rysk tjänst, en riktig vildbase, sårad åtta gånger. Till den norska upplagan tänker jag lägga en norrman, frivillig i tyska armén, som slogs i ett kompani som hade en svensk frivillig som kompanichef. Till den tyska upplagan tänker jag lägga två personer: dels en zeppelinarflygare, dels en mycket nationalistisk artilleriofficer med judisk bakgrund. Etcetera. (I upplägget ingår också att man, för att hålla omfånget rimligt, helt enkelt byter ut en av de befintliga personerna, nämligen Sophie Botjarskij.)

Tanken är även att den svenska pocketupplagan skall ha extramaterial, i form av ännu en person.

Allt detta har två följder.

För det första blir var nationell utgåva i någon mening unik, med texter som ej går att återfinna på andra språk.

För det andra – och nu tycker jag själv det börjar bli riktigt kul – vinkar det en framtida svensk specialupplaga, där alla dessa tillskrivna personer samlas. Vi får en än tjockare bok, som handlar om kanske trettio personer, istället för nitton. (Möjligen uppdelad på fyra volymer, en för varje år.) Visserligen är det nog bara något för de specialintresserade, men jag tänker att det leder till att formexperimentet ställs på sin spets.

Enda bekymret blir att finna tid…

h1

Skrivlogg nr. 24

tisdag, 17 februari 2009

Inte så få har kommenterat fotnoterna i ”Stridens skönhet och sorg”. Senast PO Enquist – när jag mötte honom på Expressens fest i början på februari -, men också flera recensenter.

Jag är svag för fotnoter. Och då talar vi inte om de gängse akademiska fotnoterna; alltså de som används för att ange källor och litteratur. Istället handlar om de som rymmer sådant som författaren vill ha med, men som skulle bryta textens flöde, varför de flyttats ned.

Det går att resa invändningar mot detta.

Att lägga ned saker i fotnoter kan onekligen ge bättre flyt i texten, men dock inte nödvändigtvis i läsningen. Att läsa en text med många fotnoter kan vara lite granna som att tillbringa sin bröllopsnatt i övervåningen på ett hus, men bli avbruten av att det ringer på dörrklockan i nedervåningen, varför man titt som tätt tvingas rusa ned för att öppna. Och inte alltid för att finna att det är någon där.

För mig överväger dock fördelarna nackdelarna. I bästa fall kan fotnoterna utnyttjas till att skriva en slags mini-essäer som annars aldrig skulle ha funnit plats. (Som till exempel den på sidan 373, om kokainbruket under denna epok. Den ställde till det vid brytningen av boken, tro mig.)

I boken är dock inte allt fråga om den här typen av överskottsinformation.

Det finns också fotnoter som avslöjar en spänning mellan å ena sidan min ambition att återföra denna händelse, det Första världskriget, till sin minsta, atomära beståndsdel, alltså den enskilda människan och hennes upplevelser, och å den andra en närmast obetvinglig, ofrånkomlig (och oantastlig) impuls att som historiker analysera, tillrättalägga, förklara.

Med denna bok anser jag mig inte ha lagt ut en mall för hur all historia skall göras. Tvärtom förutsätter den här typen av anti-historia att det man skildrar redan finns utrett som och reducerat till just historia.

Dock springer boken ur en reaktion över det som sker med ens objekt när man som historiker analyserar, tillrättalägger, förklarar. Men mer om det någon annan gång.

h1

Skrivlogg nr. 23

tisdag, 20 januari 2009

Ett av skälen till varför det alltid är lika spännande att börja på en ny bok är att möjligheterna inte bara känns som vore de nära nog ändlösa, i någon mån är de också det. Och det är därför som avslutandet av en bok alltid är lika melankoliskt. Då är alla valen gjorda; man kan se vad boken blev – och inte blev.

Få böcker har gett mig så mycket plåga vad gäller detta vad som skall vara med och vad som måste kastas ut, som just ”Stridens skönhet och sorg”. Det beror dels på att jag suttit med ett bedövande rikt källmaterial, dels på bokens speciella modulartade form.

En av de saker som jag bestämde mig för att stryka i ett tämligen sent stadium var nedanstående kapitel, som var tänkt att fungera som prolog:

En ung man står i den varma junisolen på en tvärgata utanför Schillers Delikatessen. Han äter en smörgås. Den unge mannen är liten, mörk och tunn, iförd kavaj och hatt. Hans glesa mustasch är helt säkert anlagd för att få honom att se äldre ut, men den snarare understryker hans ungdom. Så är han också bara nitton år gammal.

Det är många människor runtomkring. På andra sidan gatan glittrar floden, trög och uttorkad i hettan. Ett brusande hurrarop stiger upp i fjärran. Jublet fortplantar sig i riktning mot den unge mannen med smörgåsen. Ropen blandas med ljudet av motorer. Två bilar kör förbi i hög fart. De följs av en tredje.

Den tredje bilen stannar dock upp. Den börjar backa. Bilen är stor och mörkgrön, av märket Gräf & Stift. Den ljusgrå suffletten är nedfälld. I baksätet sitter en medelålders kvinna iförd stor hatt med tunt flor samt en man i kornblå uniformsjacka och hatt prydd med ett svall av gröna påfågelsfjädrar.

Bilen backar in på tvärgatan. När den skall börja svänga ut igen gnisslar det dock i växellådan. Motorn hackar till och dör. Den unge mannen tränger sig då förbi de människor som står framför honom på trottoaren. Samtidigt drar han upp en liten brunglänsande 9mm Browning. När han är bara en och en halv meter bort från bilen lyfter han den lilla automatpistolen.

Han avlossar två skott.

Bara två.

Ljudet av knallarna är oväntat svagt. Det ena skottet går högt, nästan upp i luften. Det andra går lågt. Det träffar översidan på bilens bakdörr och efterlämnar ett tydligt runt hål i plåten. (Så är han också en usel skytt. När de månaden innan övade inför uppdraget sköt han så illa att de andra skrattade. Det fick honom att gråta av ilska.)

Några fler skott blir det inte heller, för nu kastar sig de kringstående över den unge mannen. En griper tag i honom. En annan hugger fumligt mot hans huvud med en värja. Samtidigt startar bilens motor med ett brummande. Fordonet börjar rulla. (De som tittar efter det noterar möjligen dess registreringsnummer: A 111 118.) Det ser dock ut som om attentatet har misslyckats, för i baksätet sitter både kvinnan och mannen kvar, upprätta och till synes oberörda.

Den mörkgröna bilen försvinner i solskenet. Klockan är vid pass tio i elva, söndagen den 28 juni 1914. Platsen är Äppelkajen i Sarajevo.

Jag och min förläggare diskuterade den här öppningen en hel del. Han ville väldigt gärna ha den kvar. Jag tyckte inte att den fungerade, utifrån helheten.

För det första då huvudpersonen i texten är en människa som sedan inte dyker upp igen – förutom i en fotnot – vilket i sig skulle vara ett brott mot formen. För det andra för att Gavrilo Princip ingalunda kan betecknas som okänd, utan tvärtom ökänd. För det tredje för att texten också bryter mot bokens form så tillvida att läsaren där ställs mitt i Världshistoriens centrum, istället för snett vid sidan om.

Nej, det här ångrar jag inte alls att jag strök.

Det som plågar mig istället är – som jag nämnt tidigare – alla de människor som jag velat ha men som jag av rena omfångsskäl fick välja bort. Boken var redan tjock nog.

Men vem vet vad som kan ske i framtiden?

h1

Skrivlogg nr. 22

onsdag, 3 december 2008

Ända från första början har arbetet på boken präglats av en märklig blandning av entusiasm och tvivel. Det har var och en som följt denna blogg lätt kunnat konstatera. Mycket har handlat om den nya och ovana formen. Först om den alls skulle fungera, och sedan – när jag kände att den trots allt nog skulle det – om läsaren skulle kunna ta den till sig.

Jag var rätt rädd för att folk skulle slå upp boken med fel förväntningar. Och bli besvikna.

Så här efteråt kan jag se att jag underskattat både läsare och recensenter. Tror aldrig att jag skrivit något som fått ett så välvilligt mottagande. Boken går förbluffande bra. (Den är nu inne i den tredje tryckningen, och ligger för närvarande på plats nummer tre på listan över mest sålda fackböcker. )

Nåväl. Som jag skrev i mitt allra första inlägg om den kommande boken (för nästan exakt ett år sedan): frågor om form blir bara allt viktigare för mig. VAD man skall skriva om är inget problem. HUR man gör det är allt.

Det är nog speciellt tydligt i genrer där greppet verkar givet: historia, biografier, deckare – där finns en etablerad form som bara väntar på en, som en fälla. Detta är huvudskälet till varför det i dessa tre genrer skrivs så mycket som är så medelmåttigt och direkt ointressant.

Kanske är det bra att jag nu tvingats lägga min bok om snöns historia åt sidan. (Jag kommer inte skriva någon ny bok på ett antal år. Skälet håller jag för mig själv ännu inte tid.) För när jag nyligen gick genom det jag redan skrivit, syntes det mig för slätstruket, för konventionellt.

Nu får jag tid att fundera lite extra på formen.

Vad gäller snöns historia är ämnet givet, samtidigt som det ännu återstår mig att finna en lämplig form. Kan nämna att jag har en intressant formidé som samtidigt söker sitt ämne. Båda dessa saker känns enbart lockande.

Ett intressant dilemma är att jag näppeligen kan återanvända den form jag brukat i ”Stridens skönhet och sorg”. Det skulle bara se ut som om jag blivit lat och imiterat mig själv. Härom veckan när jag kom till Börshuset för att sammanträda i Akademien kom Torgny Lindgren fram till mig, som vanligt i kostym med väst och med händerna knäppta bak den långa ryggen. Han gratulerade till boken men hans min var bekymrad. ”Du kommer att få epigoner”, sade han och skakade oroat på huvudet.

h1

Skrivlogg nr. 21

onsdag, 12 november 2008

Vaknar upp tisdag morgon på en soffa, mör i kroppen, med igenklistrad mun och lätt huvudvärk efter alltför många vackert bubblande soixante-quinze, avlossade under släppfesten den föregående kvällen, och kan konstatera att allt är klart.

www561

Första recensionen gick att läsa sedan redan i lördags, i DN. (Att denna trycktes av så tidigt var lite av en chock för mig, där jag stod bland de blöta löven vid postlådan nere invid grinden. ) Nästa kom i måndagens Expressen. Och denna dag anmäls boken bland annat Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Radions Kulturnytt. Samtliga är mycket bra, och en del av berömmet gör mig klädsamt generad och jag avbryter läsningen.

Jag tror inte att någon av mina böcker har fått ett så här fint mottagande, så tacka tusan för att jag är både tacksam och omtumlad. Liksom jetlaggad av superlativen vandrar jag senare runt, runt i huset.

Det som gläder mig mest är faktiskt inte i första hand lovorden, även om de givetvis är ett underbart balsam på det egna, ständigt ömmande tvivlet över vad jag kan och är.

Det som gläder mest är nog att så många läst så noggrannt, så väl.

Läsarten imponerar. Inte minst detta att flera, utan några som helst pekpinnar eller didaktiska övertydligheter från min sida, inte haft något problem att förnimma berättelsens relevans för oss, för vår tid. (De flesta har dessutom tagit sig genom fotnoterna, noga!) Ja, jag har tillochmed läst intelligenta observationer gjorda utifrån texten som jag så här i efterhand faktiskt måste överväga en smula, och sedan konstatera att… ja, fan, det stämmer.

För att parafrasera den alltid lika kloke Kjell Espmark, från hans nyutkomna essäsamling: berättelsen är alltid klyftigare än berättaren.

PS. Vad har kanonen ovan med detta att göra? Jo, den föreställer en fransk 7.5cm mle 1897, den artilleripjäs som gett namnet till de välsmakande men lömska champagnedrinkar vi hällde i oss under måndagkvällen.

h1

Skrivlogg nr. 20

tisdag, 4 november 2008

Nu är det exakt en vecka till första recensionsdag. Som jag skrivit förr: det blir bara värre med åren och erfarenheterna. Tidigare skrattade jag åt kollegor som flydde landet när Datumet närmade sig. Nu skulle jag gjort det själv, om det inte vore omöjligt av enkla familjeskäl.

Mina egna darrningar är påtagliga.

Två skribenter som jag själv respekterar, lundaprofessorn Svante Nordin samt SvD-kritikern Mats Gellerfelt, har dock redan avgett omdömen om boken, i form av texter skrivna för två olika bokklubbar.

Båda är mycket positiva.

Jag vet att det avslöjar min fåfänga, men jag kan inte låta bli att citera dem.

Svante Nordin avslutar så här:

Stridens skönhet och sorg lyckas med att fånga inte bara det individuella perspektivet utan också ögonblicket. Det första kapitlet utspelas den 4 augusti 1914 när skolflickan Elfriede Kuhr ser 149.e infanteriregementet lämna Schneidemühl, det sista den 13 november 1918 när Pál Kelemen återvänder demobiliserad till Budapest. Ingen av dessa eller av de övriga sjutton personerna kunde se in i framtiden, lika litet som vi kan det.

Men i efterhand kan vi läsa om dem i 212 korta vinjetter, gripande och fascinerade, i Stridens skönhet och sorg. Rent litterärt är detta författarens kanske starkaste bok. Peter Englund har aldrig skrivit bättre.

Hela texten finns här.

Och Mats Gellerfelt avslutar så här:

Detta är en av de mest gripande böcker jag över huvud taget har läst, så omskakande att jag ibland faller i gråt. Den handlar om ett krig för länge sedan, men den handlar också om vår egen samtid, om det människan aldrig tycks upphöra att göra med människan. Den fråga man ställer sig efter avslutad läsning blir då: måste det vara så här?

Det är emellertid litteratur av detta slag som kan skänka en glimt av hopp om människan. Jag skulle vilja uppmana alla som är intresserade av väsentliga böcker att inte lämna Stridens skönhet och sorg oläst. Då missar man en stor och omskakande upplevelse, oförglömlig.

Och hela den texten återfinns här.