Archive for the ‘Mina katter’ Category

h1

Den sista drömmen

torsdag, 4 juni 2009

Drömmer att jag befinner mig i Niemisel – den by invid Råneälven där jag tillbringade så många av min barndoms somrar. Jag är inne i morfars och mormors hus. Huset ser ut som det gjorde innan det byggdes om, så jag antar att jag är barn.

Ute råder sen skymning. Men där skymtas varken sol, måne eller stjärnor. Himlen är nedmörkad. Skogen till vänster om huset är idel dova skuggor. Och märkligt nog är ljuset inomhus exakt likadant. Ingenstans, vare sig inne eller ute, finns något ljus.

Lite rädd är jag, stående i detta underliga, alltomfattande dunkel. Dock förnimmer jag en tydlig doft av cigarr, och blir lugnad. Morfar måste finnas i närheten – han rökte gärna cigarr.

Jag går ut på farstutrappan. Tänker att det nu var länge sedan jag såg våra katter. Tänker sedan att de troligtvis dragit vidare, i brist på uppmärksamhet och kel. Och tänker att det verkligen är trist.

Dock lockar jag ändå, på vinst och förlust. Nere i skogsbacken, där en stig löper mot grannens hus, knäpper det då till.

En katt kommer rusande, ivrigt, med höjd svans. På något vis förstår jag att den har väntat där länge, länge, väntat med katters oändliga tålamod, väntat på mitt tecken. Jag går den till mötes. När vi möts slänger katten sig ned på marken, vrider sig över på rygg, vällustigt. Jag böjer mig ned och klappar den på magen.

Vi är båda mycket lyckliga.

Annonser
h1

Pollux

onsdag, 1 april 2009

Castor hade en sambo, och hon blev givetvis döpt till Pollux. (Inspirationen till detta hämtades inte så mycket från ekliptikans tvillingstjärnor, som från det faktum att Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir använde de smeknamnen om sig själva.)

pollux_poltava

Geografiskt, fysiskt och temperamentsmässigt var de allt annat än tvillingar. Han kom från Göteborg, en stor och majestätisk tabby; hon kom från Gemträsk i Norrbottens inland, var liten, mycket försiktig och sköldpaddsmönstrad. Hennes ögon var klargula.

Det var inavel som låg bakom hennes litenhet. (Hade inte Anki förbarmat sig över henne där hon låg halvblind i en liten pappkartong i en stuga i skogen, hade hon nog blivit avlivad.) Sannolikt hade inaveln inte heller gjort några underverk med hennes intelligens. Hon kunde bli rädd för sin egen mat.

Pollux tog aldrig mycket plats. Ofta nog var hon bara en skugga, som spann tyst för var liten ömhetsbetygelse, var sked blåvit kattmat från Konsum. (Och den maten var inte vidare aptitlig.) Hon var snäll, loj, tillgiven och sökte ens sällskap på ett försynt och prövande vis, som var hon ständigt beredd på att bli avvisad. (Ovan gör hon mig sin uppvaktning medan jag sitter och skriver på min första bok, ”Poltava”.)

När Castor sedan gjorde Pollux med ungar var vi oroliga hur det skulle gå, med tanke på hennes lättja och lättrörda psyke. Det märkliga var att hon visade sig vara en perfekt mor.

Visserligen kunde man ännu förnimma hennes ängslan, i det att hon ständigt, ständigt bar runt sina två ungar, i jakt på det perfekta gömstället. (Man kunde hitta de små spräckliga sakerna snart sagt var som helst: i ett skåp, bakom några böcker, i en garderob, under soffan, i en kastrull.) Nu hade hennes oro dock blivit rationell.

En solig försommardag hade Pollux lagt sin avkomma på vår säng. I vanlig ordning putsade hon dem intensivt. Då slamrade det till från den öppna balkongdörren. En stor, främmande katt hade klättrat upp. Trots att den var minst dubbelt så stor tvekade Pollux aldrig, utan gick till en rasande, fräsande attack. Och den främmande katten retirerade förbluffad. Pollux kontrollerade att inkräktaren försvunnit, och gick sedan lugnt tillbaka till sina barn.

När ungarna sedan var bortskänkta återgick hon till sin favoritsyssla: att sitta i något fönster och titta ut på världen. Hon blev tämligen gammal.

h1

Castor

måndag, 2 februari 2009

Castor kom från Göteborg, en tabby med stor nos och navelbråck. En vän på genomresa, Jerker, hade haft honom med sig i en brun wellpapplåda, och vi köpte honom. Betalningen var två biljetter till Rolling Stones spelning på Ullevi senare den sommaren – året var 1982.

castor

Kanske är det så att unga människor skaffar sig hund när de inte kan få barn, medan katt däremot är något man skaffar sig i väntan på barn. Mycket riktigt så hade vi just flyttat till vår första lägenhet, på Studentvägen 17 i Uppsala, och det kändes också naturligt att befolka den med en katt. Vi bodde på bottenvåningen och han klättrade in och ut på balkongen via en lång, svajande planka som förde ned till marken.

Castor var dominerande, klipsk, krävande och snäll. Han var även matfixerad, och som så många katter med den läggningen också en god jägare. Till vår oförställda fasa släpade han in allt möjligt halvlevande, för att avnjuta vid matskålen i det lilla trånga köket. (Inte sällan fick jag avliva kräken. Det värsta som hände var när han en kväll kom in med en harunge. Jag skar halsen av den nedanför diskbänken, med en jaktkniv, och sedan satt jag där på golvet, nedblodad, och grät som ett barn.)

På somrarna tiggde han mat av sällskap som grillade på gräsmattan. Hans rygg var nästan alltid fläckig av motorolja, efter allt smygande under parkerade bilar – ett av hans smeknamn var ”oljeriggen”.

Till sinnelaget var Castor stolt, äventyrlig och lite storslagen, vilket bland annat visade sig i att han inte fann något byte omöjligt. Jag såg honom en gång rusa efter en hare som var större än han själv. Han slog ut bakhåll på Studentvägens skator, alltid förgäves, och skatorna svarade med elaka skratt och lågflygande motattacker: då och då kom han in med hack efter näbbar på skallen.

Men han gav aldrig upp.