Archive for the ‘Mina lågvattenmärken’ Category

h1

Ertappad i tältet

måndag, 12 januari 2009

Det hände sig när jag gjorde lumpen, under en av bataljonsövningarna 1978.

Det var en ovanligt kall vinter, med temperaturer ned mot -40 och lägre. Denna dag var dock mer normal, med mellan -25 och -30. Det borde med andra ord ha gått lite lättare. Problemet var bara att vi övade skarpt på alla sätt och vis, och då ingick det i förutsättningarna att ryssarna självklart skulle ha luftherraväldet. Maskeringen skulle trimmas. Som led i detta revs tälten före soluppgången.

mycket varmare. Undertecknad längst till vänster, med AK4 och mössmärke.

Det fanns ingen chans att gå undan och värma sig.

Jag var agerande pjäsplutonchef, vilket är en rätt bra syssla när det är riktigt kallt, för springet från pjäs till pjäs till pjäs håller en varm. Värre var det för pjäsbesättningarna, som stod bundna till sina 15,5cm fransyskor, rödnästa, stampande, småarga, oroliga, väntande på nästa eldsignalering.

Så kom ordern ”Eldsignalering Slut Fältlystring”, och alla slappnade av. Som jag minns det skulle eldledarna omgruppera där framme. Det skulle ta någon timme, och i vanliga fall skulle de flesta nu dragit sig in i tälten, för att värma sig. Men nu fanns där inga tält. En blek, svag sol seglade upp på himlen. Snön gnistrade och vi frös, så vi frös.

Ett tält fanns dock kvar. Det vitmaskerade Bplatstältet. Där satt de som omvandlade eldeldarnas kommandon till skjutelement för pjäserna, och där inne var det varmt.

Nu när skjutningen var tillfälligt avbruten, och det inte heller fanns något att göra runt pjäserna, gick jag dit, nej drogs dit.

Jag gick hukande in, lyfte på värmeslussens filt.

Det var som att dyka ned i ett varmt bad. Luften var tjock, doften en märklig blandning av kaffe, cigarettrök och otvättade kroppar. Ur sambandsradion hördes svaga röster. Björkveden knäppte i kaminen. Värmen omslöt mig som en vätska. Jag satte mig i ett halvmörkt hörn, pustade ut, nöjd över att hitta en plats. För där var rätt trångt. Jag var nämligen inte den ende som fått idén.

Vilket ett av stambefälen, som övervakade övningen, givetvis upptäckte. Han var en på inga vis illasinnad karl. Tvärtom. Han var lite rundlagd, ofta glad och vänlig, lätt att ha att göra med. (Han gillade dessutom mig, och känslorna var besvarade.)  Höjde sällan rösten. Behövde sällan göra det.

Men nu var det dags.

Han satt vid ena ändan av Bplatsbordet med hörlurar på snedden över det rufsiga håret, tittade ut över trängseln, sade skarpt: ”Bara de med tjänsteärende har rätt att uppehålla sig i Bplatstältet”. Flera försvann iväg, frivilligt. Jag satt kvar i mitt hörn.

Så blev det en paus. Han tittade rakt på mig. ”Och Englund – vad gör du här?”

Jag spände på mig vapen, hjälm och gasmaskfodral och dröp av. Ut i kylan och det tunna solljuset. Så jag skämdes. Inte så mycket inför de andra, eller ens inför honom, som inför mig själv.

Inte bara det att jag missbrukat ett privilegium – alltså plutonchefens relativa frihet – och blivit ertappad. Men också för att mitt agerande satt mina hela självbild i gungning. Om det var så här jag handlade i djupaste fredstid, när det värsta som kunde drabba en var några förfrusna tår, vad skulle då kunna ske om det någon dag, Gud förbjude, skulle bli allvar av?

Misstanken att jag egentligen var feg förföljde mig i åratal efteråt.

Annonser
h1

Jakten på slutstycket

söndag, 30 november 2008

Den känsla av hopplöshet som kännetecknar en djup depression är inte så mycket en följd av detta tillstånd som dess kärna. Tänker jag. För mig ÄR depression hopplöshet – svart, fullständig, horisontlös.

Jag har varit där några gånger.

Det tillfälle jag nu tänkt berätta om inträffade på 90-talet. Jag hade nyligen haft stora framgångar, men det hade inte hjälpt. På något skruvat vis hade de tvärtom förstärkt mina bekymmer, för jag upplevde ett plågsamt glapp mellan person och persona, mellan mitt offentliga jag, som firade triumfer, och mitt privata, där allt var idel nederlag – åtminstone upplevde jag det som så.

9mmAnki, min dåvarande hustru, försökte få mig att söka hjälp, men jag var redan förlorad i det där svarta molnet.

Jag hade börjat överväga självmord.

Hur det skulle gå till var tämligen givet. Jag hade tänkt skjuta mig. I en låst låda hade jag ett vapen jag fått mig tilldelat under min tid vid FRA, och som jag ej kommit mig för att återlämna. Det var en kpist modell 45B.

(Exkurs för militärt överintresserade: Nu tänker du kanske att det var ett udda vapen att bruka till personligt skydd. För undertecknad, som vet hur svårt det kan vara att skjuta prick med pistol på avstånd över 10 meter, var det ett rätt självskrivet val. Dessutom kunde jag vapnet väl sedan min tid i armén: kan plocka isär det och ihop det i fullständigt mörker på under 15 sekunder. Typ. Mekanismen är ålderdomlig men mycket driftsäker. Den slutar inte fungera bara för att det kommit lite skräp i lådan. Den kan tillochmed avfyras under vatten. Inte för inte använde de amerikanska specialstyrkorna i Vietnam gärna detta vapen – under namnet ”Special K”. Slut på exkursen.)

Jag inledde mina förberedelser, började tänka igenom var och när och sånt.

Nästan omedelbart upptäckte jag att kpisten var obrukbar. För helt enligt bestämmelserna förvarade jag inte vapnet tillsammans med dess ”vitala del”, i detta fall slutstycket. Någon ammunition fanns där heller inte.

Efter lite letande fann jag ammunition, ett par askar med 9mm, väl inplastade och förseglade med en röd specialtejp. Slutstycket gick dock inte att finna.

En komplikation var att Anki vaktade på mig, och att jag givetvis inte kunde vända mig till henne. För även om jag, med ett lätt förstrött tonfall och liksom i förbigående, skulle fråga om hon sett slutstycket, skulle hon säkert förstå vad jag hade för planer. Så jag fick söka i smyg. När hon var utomhus, eller försvunnit iväg på något ärende, letade jag likt en påtänd inbrottsjuv genom alla möjliga och omöjliga ställen. Jag minns att jag bland annat drog ut alla böckerna i bokhyllorna – vilket var ett digert göra, för redan då hade jag ett rätt imponerande bibliotek.

Jag fann det inte.

I min desperation började jag även undersöka mer osannolika möjligheter. Bland annat knackade jag på hos grannarna och frågade – verkligen med ett lätt förstrött tonfall och liksom i förbigående – om jag möjligen bett dem förvara ett slutstycke till en kpist m/45B. De tittade på mig som jag vore galen. Vilket jag kanske i viss mån också var.

Det intressanta var dock, att förberedelserna och inte minst jakten på det där slutstycket för första gången på månader gett mig något annat att tänka på. Inte så att det hävde depressionen, men det distraherade en smula.

Så gick det en tid. Nedstämdheten släppte, av olika skäl. När sommaren kom hade den svarta hunden dragit sin kos, och mina planer på självmord framstod som absurda – som de alltid gör, efteråt.

En dag ringer telefonen. Jag står i köket. Solen skiner. Det är Kenneth, vaktmästaren på Historicum. Han har funnit en underlig pryl i sitt kassaskåp, en pryl som han på något vis förknippar med mig. Han beskriver tinget. Jag förstår på en gång. Det är slutstycket.

h1

En misslyckad karriär

tisdag, 21 oktober 2008

En gång var jag med om att haverera en lovande karriär innan den ens inletts.

Det var vid mitten av 80-talet, och jag var ung doktorand som uppvisade visst löfte. En av mina handledare hade goda försänkningar i museivärlden, speciellt den som sysslade med stormaktstida ting. Ett liv på museum var ett av de alternativ jag hoppades på, när jag någon gång lyfte mig från böcker och studentliv och – med en rysning – övervägde Framtiden.

Precis som de flesta av mina kamrater hade jag ingen aning om hur jag skulle kunna försörja mig när doktorsavhandlingen väl var skriven och utbildningen väl var över. Vid denna tid hade jag en papperstia fastnålad på min anslagstavla, en tia jag vunnit en kväll i ett vad som gällde vilket år som slaget vid Tannenberg stod. När folk frågade jag brukade jag säga: ”Det där är den första slant jag tjänat på att läsa historia. Och sannolikt också den sista.”

Framtiden var ett mörkt, outgrundligt moln. På unga människors vis var jag dock kapabel till mycken kreativ förnekelse, och jag och min flickvän njöt ett fattigt men ändå gott och mycket fritt studentliv. I värsta fall hoppades jag kunna leva på henne – hon höll på att utbilda sig till biokemist. Jag bar secondhand-kavajer. För att få råd att köpa en bok behövde jag planera i veckor. Men att vara ung handlar inte i första hand om att inte ha pengar, utan om att inte bry sig över det faktum att man inte har pengar.

Så plötsligt: en öppning.

Min handledare sade att hon ville ha med mig på ett internt möte i Livrustkammaren. Där skulle man hålla en hjärnstorm inför en ny utställning, med tema hämtat – från Stormaktstiden. Inget sas rent ut, men det var uppenbart att hon tänkte visa upp mig, och att jag skulle få en chans att demonstrera hur briljant och uppslagsrik jag var. Spelade jag bara mina kort väl kunde detta vara början på en lång och givande bekantskap. Jag var både upphetsad och nervös.

Så kom den stora dagen.

Jag tog på mig slips och kavaj. (Vilket inte var någon större ansträngning, för det här var mitten av 80-talet, remember?) Kvällen innan hade det dock varit postseminarium, och en av de andra doktoranderna hade bjudit på hembränt av sämsta slag, riktig fulsprit. Kvällen hade blivit sen, och jag hade kommit hem full till den lilla studentlägenheten. På morgonen hade spritens omisskännliga acetondoft flyttat över till min egen andedräkt.

Ändå hade jag vaknat lätt euforisk, över Dagens Tillfälle kan tänka.

Det var först när jag satt på pendeltåget till Stockholm som den fasansfulla sanningen uppenbarade sig för mig.

Morgonens eufori handlade till stor del om kvardröjande berusning. Den rann av mig på tåget. Istället kom en baksmälla, en baksmälla som stod i direkt proportion till fulspritens monumentala undermålighet. Jag kräktes på tågtoaletten.

Minns inte hur jag tog mig till slottet, men plötsligt satt jag bara där, kallsvettig, med min stickade slips, i ett stort sammanträdesrum med gigantiska fönster, runt ett stort, tungt, avlångt bord, kantat av idel allvarliga ansikten. Bak våra ryggar höga, mörka bokhyllor.

Minns heller inget av diskussionen, för jag var fullt upptagen att hålla fast mig vid den stadiga bordsytan, som vore den en flotte, och hålla mig flytande där jag översköljdes av våg efter våg av illamående. Jag var rädd för vad som skulle ske om jag öppnade munnen. Kanske skulle jag spy rakt ut över alla konferensblock och overheadark? Yrseln gjorde det dessutom svårt för mig att fixera blicken, än mindre att göra briljanta inlägg. Flotten gungade. Huvudvärken var skärande. Jag stirrade på väggklockan, räknade minuterna, räknade sekunderna, flyttade runt på min pinnstol, oupphörligt. Ångest.


Så – – – äntligen stötte flotten mot land. Jag reste mig på svaga ben.

Sammanträdet var över. Jag hade inte fått ur mig Ett Enda Ord.

Jag såg att min handledare är förbryllad, besviken. Men jag var ändå glad, glad över att ha överlevt. På väg ut genom dörren vände jag mig lättad till en kvinna som suttit bredvid mig och sade, förvånansvärt uppriktigt, ”Jag är så bakis”. Min handledare intervenerade, presenterade. Den jag valt att vara öppenhjärtig inför var en av cheferna där på Livrustkammaren, Agneta Lundström. Vi tog i hand. Godda, godda. Jag skämdes.

Det kom inga fler inbjudningar om att vara med och hjärnstorma på Livrustkammaren.

Då och då under de kommande åren återkom jag till det där misslyckade mötet. Om jag bara, Om jag bara inte, Om, Om –

Så här i efterhand är jag glad över det som skedde. Tror inte att jag skulle ha passat vidare bra i museivärlden.

”Så här i efterhand”, ja.

Minnet lyder under en speciell optisk lag, som gör att det passerade landskapets linjer alla tycks mötas i den punkt som är nuets jag. Alla andra möjliga jag (museum-jaget, FRA-jaget, universitetslärar-jaget, stanna-kvar-i-Boden-jaget, etc) blir till avvikelser, i en mening omöjliga att föreställa sig, annat än som bekräftelser av Det Som Blev.

Men i ett parallellt universum sitter det säkert en högre tjänsteman som bär mitt namn på något museum, med lampa vid dörren och sammanträdesscheman i kalendern. Och han funderar över den där boken han skrev för en 25 år sedan och som Bonniers refuserade, och över det där refusbrevet som han rev i små, små, små bitar under en promenad upp mot slottet. Och han tänker att han så här i efterhand är glad över det som skedde, för han är nöjd med det liv han har, och han tror dessutom inte att han skulle passat vidare bra som författare.