Archive for the ‘Minne & historia’ Category

h1

En rakning i Madrid

söndag, 31 maj 2009

Salongen är skuggig, sval och tyst. I bakgrunden hörs musik ur en radio, dock så nedskruvad att det inte är något problem för gråsparvarnas kvitter att tränga in utifrån den solheta gatan. Haset från fötter som flyttas, rytmiskt, är det mest dominerande ljudet.

Att bli rakad med hyvel av en riktig barberare är en oväntat sensuell upplevelse. Det kalla löddret som masseras in på haka och hals; det svala någonting som brukas för att torka rent ens läppar; den vassa klingan som drar fram, strävt men ändå på något vis motståndslöst.

Sitter på Madrids äldsta raksalong, grundad i januari 1900. Den ligger på Calle de Cuchilleros nummer 15, och har varit öppen sedan dess. Dess speglar har sett revolution, inbördeskrig, diktatur komma och gå. Det sägs att Orson Welles alltid rakade sig där när han var i stan.

Viss om rakknivens skärpa följer jag noga barberarens arbete. Greppen är dock ordlösa och väl inprövade – troligtvis har de varit desamma under sekler: det lätta, diskreta trycket från fingrar som styr ens huvud än hit än dit; det oväntade greppet om ens näsa, lagomt för att man ändå skall kunna fortsätta andas; det lika oväntade ihopnypandet av området ovan amorbågens mitt; de korta, synnerligen precisa svepen för att nå trakten vid näsvinklarna; till sist rentvagningen och ingnidningen av rakbalsam, utförd med långa, masserande tag.

De smutsvita barberarstolarna är uråldriga. På en plats sitter en lista där priset för en rakning anges till 5 pesetas. En vit stålrörshylla verkar dock vara inköpt igår. Och tavlorna med anställda och kunder som på ett slumpmässigt vis täcker väggarna kommer från de senaste tjugo, trettio åren.

Här finns ingen idé om ursprunglighet, om att ängsligt bevara eller ens återupprätta länken med ett svunnet förflutet. Det är helt enkelt en levande miljö, glömsk av alla antikvariska idéer, i nära kontakt med historien men samtidigt fullkomligt obelastad av den.

h1

Historien skrivs om

torsdag, 28 maj 2009

Jag har alltid tyckt illa om det där frasen ”Nu måste vi skriva om historien”.

Det beror dels på att det nästan alltid uttalas i falsett, i sensationalistiskt syfte, dels för att det nästan aldrig stämmer. Historien är en s.k. kumulativ vetenskap, vilket innebär att tillväxten av vår förståelse för det mesta sker genom en tämligen odramatisk addition, där nya resultat stadigt läggs till, och den gamla bilden antingen utökas eller korrigeras eller kompliceras. Det är sällan som historisk forskning tar det sensationella avslöjandets form – att sedan marknadsföringen av denna forskning tar denna form, tja, det är en annan sak.

benno_o

Nu har det dock kommit en minst sagt sensationell nyhet från Tyskland som får mig att säga att historien faktiskt måste skrivas om.

Det handlar om avslöjandet att den tyske polis som i juni 1967 sköt studenten Benno Ohnesorg under en politisk demonstration i Berlin var agent för östtyska Stasi! (Polisen hette Karl-Heinz Kurras men gick hos östtyskarna under täcknamnet ”Otto Bohl”.) Fler länkar här.

Det är svårt att överskatta betydelsen av dödsskjutningen av Ohnesorg: den räknas nämligen allmänt som den händelse som gav impulsen till skapandet av RAF, den tyska vänsterterrorgruppen. Med allt vad det ledde till.

Från första början var den tyska vänsterterrorismen ett bisarrt fenomen, fångat i idel onda cirklar. Mycket av idén bakom morden var att utlösa just den våldsreaktion från den tyska staten som man sade sig bekämpa. Snart kom dessutom det mesta av verksamheten att handla om att frita medlemmar som gripits tidigare, inte sällan under försök att frita medlemmar som gripits tidigare, etc, osv – terrorn blev på så vis mycket snabbt sitt eget ändamål.

På 90-talet kom det fram att det kommunistiska DDR i största hemlighet hjälpt de tyska vänsterterroristerna. Men att den person som låg bakom det dåd som startade den våg av vänstervåld som skakade Tyskland under ett decennium, själv var kommunist och hemlig agent för Stasi det är… nästan obegripligt chockerande.

Plötsligt förvandlas en hel epok till ett enda dåligt cirkelbevis.

h1

Om biografiskrivande 2

måndag, 11 maj 2009

I var litterär genre finns en direkt korrelation mellan graden av medelmåttighet och graden av givna grepp. Vilket är uppenbart för var person som läser deckare eller populärhistoria eller fantasy eller just biografier.

Uppgiften verkar så skenbart enkel. Däri ligger fällan.

I fallet med biografin följer man objektet snällt i hasorna, från födsel och barnaår, över ungdomstid och vuxenblivande, till höjdpunkten, den mogna människans triumfer och tragedier, för att sedan begå den sedvanliga melankoliska avrundningen i åldrande, sjukdom, svaghet och – död. Ofta är det svårt att skönja någon större tankemöda hos minnetecknaren; bara ett plikttroget radande av fakta.

Som om kronologi var detsamma som förklaring.

Ett alternativt arbetssätt har dock skissats på av den oförliknelige Borges:

Så komplex är verkligheten, och så fragmentarisk och förenklad är historieskrivaningen, att en allvetande betraktare skulle kunna skriva ett obegränsat, närmast oändligt antal biografier om samma människa, där var och en av dessa biografier brukar olika fakta; vi skulle vara tvungna att läsa många av dem innan vi förstod att de alla handlade om en och samma person. Låt oss förenkla det hela storligen, och tänka oss att ett liv består av 13.000 fakta. En av dessa hypotetiska biografier skulle bygga på för serien 11, 22, 33…; en annan på serien 9, 13, 17, 21…; en annan serien 3, 12, 21, 30, 39… . En historia över en människas drömmar är ej omöjlig att föreställa sig; en annan, om organen i hans kropp; en annan, om alla misstag han gjort; en annan, om alla de ögonblick han tänkt på pyramiderna.

Jag blir alltid lika upprymd och fylld av hopp när jag läser det här citatet.

h1

Om biografiskrivande 1

fredag, 8 maj 2009

Apropå förra veckans citatet om biografiskrivande: jag har blivit alltmer fundersam kring denna syssla. Inte så att den inte behövs. Det är bara det att den syns mig alltmer svår.

Detta har gnagt i mig länge nu. För några år sedan hade jag den tunga plikten att skriva en nekrolog över en jämnårig kollega. Vi hade varit vänner och rivaler i nästan 20 års tid, ända från den dag då vi som doktorander i 1600-talshistoria kommit att dela ett skrivbordsfyllt litet rum under taknocken på gamla Historicum, med utsikt mot domkyrkan. I motsats till mig valde han att stanna på universitetet efter sin disputation: han var ett av dessa klart lysande lärdomsljus som ger den miljön sin kraft och mening.

Att han skulle sluta som professor var det inget tvivel om, inte heller att han skulle sätta sin stämpel på det sam- och framtida historieämnet. Detsamma gäller för akademiker som för författare: några få kastar skuggor, de flesta ÄR bara skuggor. Han var en av dessa som kastade skugga. En plötslig sjukdom tog hans liv. Hans namn var Anders Florén.

Min blev uppgiften att skriva dödsrunan till Dagens Nyheter. Som i de flesta dagstidningar är formatet noga reglerat: antalet tecken fick inte överstiga 2.600, inberäknat mellanslag, i första meningen måste titel, ålder och dödsorsak nämnas, i den andra de närmast sörjande, vissa uttryck får inte användas, etc.

Det visade sig vara svårt, enormt svårt.

Året innan hade jag skrivit en annan dödsruna just i DN, också den över en historiker, dock en i en äldre generation. Men utan den stora vånda som nu kom över mig, när det var dags att sätta samman de där 2.600 tecknen över min vän. Den äldre historikern hade jag bara haft yrkesmässiga kontakter med, och hade egentligen aldrig lärt känna honom som en person.

Och det var givetvis där kruxet låg.

Jag kände verkligen den person jag nu skulle skriva om.

Att sitta där med min väns liv i mina händer, och försöka göra en berättelse på 2.600 tecken av honom var en ödmjukande upplevelse för mig som historiker. Hur motståndslöst hade inte jag svalt andras korta sammanfattningar av olika människors liv? Och hur ofta hade jag inte satt ihop sådana själv, utan att blinka? (Och då på långt mindre utrymme än 2.600 tecken, inberäknat mellanslag.)

Jag hade inte, kunde inte ha, distans. Han var mig för nära. Och denna närhet innebar bland annat att jag saknade något som Lytton Strachey – som nära nog skapat denna genre i sin moderna form – ansåg vara nödvändigt för en biografiskrivare: nämligen ett visst mått av okunskap: ”En okunskap som förenklar och klarlägger, som väljer och utesluter”.

Dödsrunan blev till slut klar. Men jag har på sätt och vis aldrig hämtat mig från arbetet med den.

Nästa gång: Borges lösning på problemet.

h1

Biografi som spegel

måndag, 27 april 2009

I en recension i det senaste numret av Times Literary Supplement skriver Michael Hofmann om den intressanta förändring som går att se vad gäller det samtida biografiskrivandet. De handlar nämligen alltmer sällan om de stora gestalterna, och har också förlorat sin inspirerande, ibland närmast hagiografiska prägel:

”Increasingly impatient ourselves, we are confronted no longer with imposing titans, but strange, lopsided, off-centered figures – ourselves not as we might aspire to be, but as we fear we are”

h1

Ett fönster, tillfälligtvis

tisdag, 14 april 2009

Planet lättar. Medan vi fortfarande ligger i brant stigning tittar jag ut genom fönstret, över lapptäcket av tomma, vårbruna åkrar.

Och vid en viss höjd framträder (bokstavligen talat) plötsligt mönster. Strukturer, suddigt, bara skuggor i den omrörda jorden, men likafullt där. Åkergränser, tjärnar, husgrunder, murar, skogsdungar, vägar som en gång var. De kan vara tusen år gamla, eller bara hundra. Alla är de nu försvunna, och omöjliga att skönja om du står på dem.

Men de går att se just vid denna tid på året, och just från en viss höjd. Ett fönster till det förflutna öppnar sig, tillfälligtvis. Sedan planar vi ut, och åkrarna har på nytt blivit ensartade, nyanslösa.

h1

Empire Total War

fredag, 27 mars 2009

”Fungerar det, så är det föråldrat”, brukade Marshall McLuhan säga. Det gäller i hög grad i datorspelsvärlden, där nya versioner av gamla spel ständigt träder fram, för att utmana din dators prestationsförmåga, och ditt eget tålamod. Ofta nog är skillnaden helt kosmetisk. Detta, parad med den uppenbara idétorkan i branschen, har gett oss en flod av titlar som ofta är långt mer snygga att titta på än roliga att spela.

etw-pe

En riktig långkörare inom strategigenren, ”Total War”-serien, har med åren genomgått en imponerande renovering av just utanverket. ”Medieval Total War 2” var vackert att skåda, med rikt smyckade riddare som dundrade fram genom snöfall, eftermiddagssol och duggande eldpilar. Men då maskinen därunder redan var väl beprövad blev resultatet något som både var spelbart och visuellt imponerande.

I det senaste spelet, ”Empire Total War”, har konstruktörerna använt samma metod, fast tvärtom: de har nöjt sig med det befintliga utanverket samtidigt som de skruvat en hel del under huven. Nu handlar det om 1700-talet. Grundidén är densamma: spelaren flyttar majestätiskt sina stridskrafter över land och hav, förbättrar städer och teknologi, missionerar, spionerar, attackerar etc, men när arméerna möts så uppstår istället intensiva bataljer i realtid, där mängder av små digitala soldater låter sig nedmejas under ordnade former.

En hel del har tillkommit. Som skepp, vilka precis som arméerna nu kan utkämpa egna förvirrade bataljer, fast till havs, med bredsidor, kedjelod, äntringar och allt. Handel behandlas också på ett långt mer utförligt vis än tidigare. Och AI:n har förbättrats, även om den fortfarande är riggad till spelarens nackdel. Detta att motståndare på gränsen till utplåning nu faktiskt kan tänka sig att acceptera ett fredsanbud måste nog ses som en klar förbättring.

ETW utspelas också i tre olika områden: Europa, Amerika och Indien, och man kan välja att hålla sig till en av dessa regioner, eller på känt manér göra sig bred i alla tre. Det talar för spelet, att imperiebygge i det fästningsfyllda Europa har en helt annan karaktär än imperiebygge i det glesbefolkade Nordamerika. Möjligheten till variation är med andra ord stor. Man får många speltimmar för sina kronor.

Den taktiska nivån är givetvis kärnan i hela ”Total War”-serien, och slagen fungerar fortfarande lika bra – särskilt om man slåss ur underläge. Man grupperar sina bataljoner, skvadroner och artilleribatterier så väl som terrängen tillåter, och sedan ryker man löst på motståndaren. Det här spelets muskötsalvor och kanonkulor är kanske inte riktigt lika tacksamma rent visuellt som föregångarens olika eldprojektiler; men så var de sistnämnda också i mycket rena fantasifoster.

På så vis kan man säga att ETW är mer realistiskt än sin föregångare. Med den reservationen att ”realistiska dataspel” är en oxymoron: begreppen passar inte riktigt ihop. Ofta förväxlar man realism med detaljrikedom. Och ett spel som innehåller både Carl von Linné och fem olika typer av artilleriprojektiler är onekligen synnerligen detaljerat – och detta har imponerat på mig, som historiker, OCH som gammal pjäsplutonchef. Men det gör det ändå inte ”realistiskt”. Det är heller inte poängen med ett spel.

Ändå kan ETW sägas vara just ”realistiskt”. Det handlar om den punkt där volym möter skala. I början, när ditt imperium blott består av en handfull provinser, ett par arméer och några få skepp, är det som roligast, för då kan du styra hela alltet efter hjärtats lust. I takt med att riket växer blir detta allt svårare. Trögheten ackumuleras. Samma fenomen drabbar även slagen, som kan vara rafflande i det lilla formatet, men som lätt glider utom ens kontroll när nog stora styrkor blir inblandade. Allt detta speglar den historiska verkligheten på ett intressant vis.

Själv känner man sig då som någon gammal utsjasad monark, vilken, led vid det ändlösa och otacksamma arbetet att bevara det jättelika imperiet från ostyriga innevånare och enfaldiga fiender, låter blicken vandra och önskar sig bort från alltsammans. Vilket kanske inte var konstruktörernas mening.