Efter långt övervägande, icke utan vånda och definitivt med sorg, har jag bestämt mig för att lägga den här bloggen på is. ”Den sista drömmen” blev det sista inlägget. Jag har helt enkelt inte längre den tid som krävs för att fortsätta med den. (För mer information, klicka här.)
Tack för denna gång! Vi ses!
Drömmer att jag befinner mig i Niemisel – den by invid Råneälven där jag tillbringade så många av min barndoms somrar. Jag är inne i morfars och mormors hus. Huset ser ut som det gjorde innan det byggdes om, så jag antar att jag är barn.
Ute råder sen skymning. Men där skymtas varken sol, måne eller stjärnor. Himlen är nedmörkad. Skogen till vänster om huset är idel dova skuggor. Och märkligt nog är ljuset inomhus exakt likadant. Ingenstans, vare sig inne eller ute, finns något ljus.
Lite rädd är jag, stående i detta underliga, alltomfattande dunkel. Dock förnimmer jag en tydlig doft av cigarr, och blir lugnad. Morfar måste finnas i närheten – han rökte gärna cigarr.
Jag går ut på farstutrappan. Tänker att det nu var länge sedan jag såg våra katter. Tänker sedan att de troligtvis dragit vidare, i brist på uppmärksamhet och kel. Och tänker att det verkligen är trist.
Dock lockar jag ändå, på vinst och förlust. Nere i skogsbacken, där en stig löper mot grannens hus, knäpper det då till.
En katt kommer rusande, ivrigt, med höjd svans. På något vis förstår jag att den har väntat där länge, länge, väntat med katters oändliga tålamod, väntat på mitt tecken. Jag går den till mötes. När vi möts slänger katten sig ned på marken, vrider sig över på rygg, vällustigt. Jag böjer mig ned och klappar den på magen.
Vi är båda mycket lyckliga.
Salongen är skuggig, sval och tyst. I bakgrunden hörs musik ur en radio, dock så nedskruvad att det inte är något problem för gråsparvarnas kvitter att tränga in utifrån den solheta gatan. Haset från fötter som flyttas, rytmiskt, är det mest dominerande ljudet.
Att bli rakad med hyvel av en riktig barberare är en oväntat sensuell upplevelse. Det kalla löddret som masseras in på haka och hals; det svala någonting som brukas för att torka rent ens läppar; den vassa klingan som drar fram, strävt men ändå på något vis motståndslöst.
Sitter på Madrids äldsta raksalong, grundad i januari 1900. Den ligger på Calle de Cuchilleros nummer 15, och har varit öppen sedan dess. Dess speglar har sett revolution, inbördeskrig, diktatur komma och gå. Det sägs att Orson Welles alltid rakade sig där när han var i stan.
Viss om rakknivens skärpa följer jag noga barberarens arbete. Greppen är dock ordlösa och väl inprövade – troligtvis har de varit desamma under sekler: det lätta, diskreta trycket från fingrar som styr ens huvud än hit än dit; det oväntade greppet om ens näsa, lagomt för att man ändå skall kunna fortsätta andas; det lika oväntade ihopnypandet av området ovan amorbågens mitt; de korta, synnerligen precisa svepen för att nå trakten vid näsvinklarna; till sist rentvagningen och ingnidningen av rakbalsam, utförd med långa, masserande tag.
De smutsvita barberarstolarna är uråldriga. På en plats sitter en lista där priset för en rakning anges till 5 pesetas. En vit stålrörshylla verkar dock vara inköpt igår. Och tavlorna med anställda och kunder som på ett slumpmässigt vis täcker väggarna kommer från de senaste tjugo, trettio åren.
Här finns ingen idé om ursprunglighet, om att ängsligt bevara eller ens återupprätta länken med ett svunnet förflutet. Det är helt enkelt en levande miljö, glömsk av alla antikvariska idéer, i nära kontakt med historien men samtidigt fullkomligt obelastad av den.
Vi sitter i en liten bar inte långt från Plaza Mayor och jag börjar prata med Frank, en lång och muskulös svart amerikan i 40-årsåldern med goatee, rakat huvud och ring i ena örat. Han är uppväxt i Baltimores värsta område, The Projects, en stadsdel gjord känd genom”The Wire”. (Nej, han har inte sett TV-serien, svarar han, artigt – man anar att han fått frågan förr.)
Genast när man börjar samtala glömmer man Franks fysiska auktoritet: han är bildad och snabbtänkt, talar stilla och eftertänksamt och är mån om att inte ta för mycket plats. Så undervisar han också i musik på ett konservatorium i Florida. Han dricker en alkoholfri drink som består av kokosmjölk och kanel. Han vet var Uppsala ligger – han har spelat jazz där en gång.
Via hans arbete kommer vi in på frågan om hur man lär ut sådant som instrumentspel och författeri, vad som är skillnaderna, och vad som är likheterna. En annan man, som länge tränat japansk svärdsfäktning, bidrar till diskussionen. Vi beställer in nya Daiquiris. Frank fortsätter att dricka alkoholfritt.
Enighet uppnås om följande. Steg ett är alltid: lär dig tekniken, noga. Steg två: glöm tekniken.
Förebilder kan visst vara till hjälp, och vägledning. Men att det är långt viktigare att förstå förebildens drivkrafter än hans eller hennes teknik. Dessutom: enda vägen till att göra något med tyngd, går genom att bryta sig fri från denna förebild. Men att frigörandet från förebilden aldrig kan vara resultat av ett beslut utan enbart av en process.
Originalitet är en egenskap, inte ett val.
Klockan är över midnatt när jag reser mig och går. Vi skakar hand, hjärtligt. Troligtvis kommer vi aldrig att ses mer. Nattluften är varm.
Tittar på en filmsnutt som sägs föreställa kroppen efter den döde ledaren för de Tamilska tigrarna, Prabhakaran. Och skulle det inte vara för att skallen uppenbarligen är ordentligt sönderskjuten, skulle jag nästan ha sagt att han såg levande ut.
Det har med ögonen att göra.
När levande människor skall föreställa döda – framför allt just på film – är det inte sällan just ögonen som avslöjar dem. Blänket alltså. Vi blinkar runt 25 gånger i minuten, som en ren reflex, för att hindra ögonen från att torka ut, och för att få bort olika typer av damm och irriterande småpartiklar.
Blinkandet upphör av lättförklarliga skäl med livet. Mycket snabbt blir ögongloberna märkligt matta. Glömmer aldrig första gången jag såg ett par oseende ögon som på detta vis tappat all sin lyster. (Kanske är det därför som man insisterar på att sluta ögonen på en avliden: han eller hon ser då lite mindre död ut.)
Sedan dess är det nog den mest kraftfulla bild av döden som jag har i mitt inre: en fluga som ostörd klänger i en ögonfrans och en pupill täckt med ett fint, fint lager med damm.
Som varande en person som å ena sidan länge känt avsky för all romantisering av galenskap som ett skapsamt tillstånd, men som å den andra inte sällan känner mig nedstämd, var intervjun i dagens DN med psykiatern Johan Cullberg dubbelt upplysande.
Jag citerar:
”En djupare depression är alltid förlamande och hämmande på den kreativa processen. [hear, hear] Men en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost, menar Cullberg.
– Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande [en tautologi, väl?] uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller annat konstnärligt arbete. När vi lyssnar inåt ökar också förståelsen för andra.”
Även om blyertspennor av olika slag använts åtminstone sedan 1500-talet, spårar den moderna blyertspennan sitt ursprung till den Franska revolutionens tid. Då kom nämligen en kemist vid namn Nicholas Jacques Conté på en metod för att göra grafitstift – blyertspennor har aldrig innehållit bly – genom att blanda grafitpulver och en speciell lera, och sedan baka det hela i en ugn.
Visserligen använder jag ofta Pilots VBall 0,5 svart, men jag är också en varm anhängare av blyertspennor. Skälen är följande:
Apropå förra veckans citatet om biografiskrivande: jag har blivit alltmer fundersam kring denna syssla. Inte så att den inte behövs. Det är bara det att den syns mig alltmer svår.
Detta har gnagt i mig länge nu. För några år sedan hade jag den tunga plikten att skriva en nekrolog över en jämnårig kollega. Vi hade varit vänner och rivaler i nästan 20 års tid, ända från den dag då vi som doktorander i 1600-talshistoria kommit att dela ett skrivbordsfyllt litet rum under taknocken på gamla Historicum, med utsikt mot domkyrkan. I motsats till mig valde han att stanna på universitetet efter sin disputation: han var ett av dessa klart lysande lärdomsljus som ger den miljön sin kraft och mening.
Att han skulle sluta som professor var det inget tvivel om, inte heller att han skulle sätta sin stämpel på det sam- och framtida historieämnet. Detsamma gäller för akademiker som för författare: några få kastar skuggor, de flesta ÄR bara skuggor. Han var en av dessa som kastade skugga. En plötslig sjukdom tog hans liv. Hans namn var Anders Florén.
Min blev uppgiften att skriva dödsrunan till Dagens Nyheter. Som i de flesta dagstidningar är formatet noga reglerat: antalet tecken fick inte överstiga 2.600, inberäknat mellanslag, i första meningen måste titel, ålder och dödsorsak nämnas, i den andra de närmast sörjande, vissa uttryck får inte användas, etc.
Det visade sig vara svårt, enormt svårt.
Året innan hade jag skrivit en annan dödsruna just i DN, också den över en historiker, dock en i en äldre generation. Men utan den stora vånda som nu kom över mig, när det var dags att sätta samman de där 2.600 tecknen över min vän. Den äldre historikern hade jag bara haft yrkesmässiga kontakter med, och hade egentligen aldrig lärt känna honom som en person.
Och det var givetvis där kruxet låg.
Jag kände verkligen den person jag nu skulle skriva om.
Att sitta där med min väns liv i mina händer, och försöka göra en berättelse på 2.600 tecken av honom var en ödmjukande upplevelse för mig som historiker. Hur motståndslöst hade inte jag svalt andras korta sammanfattningar av olika människors liv? Och hur ofta hade jag inte satt ihop sådana själv, utan att blinka? (Och då på långt mindre utrymme än 2.600 tecken, inberäknat mellanslag.)
Jag hade inte, kunde inte ha, distans. Han var mig för nära. Och denna närhet innebar bland annat att jag saknade något som Lytton Strachey – som nära nog skapat denna genre i sin moderna form – ansåg vara nödvändigt för en biografiskrivare: nämligen ett visst mått av okunskap: ”En okunskap som förenklar och klarlägger, som väljer och utesluter”.
Dödsrunan blev till slut klar. Men jag har på sätt och vis aldrig hämtat mig från arbetet med den.
Nästa gång: Borges lösning på problemet.
Uppsala har många goda sidor, och av dem är bokinisterna nere vid Fyrisån. De är ett slags miniatyrversion av Les Bouquinistes som står att finna på Paris vänstra strand, och precis som hos sina franska förebilder går det mesta i bokväg att finna där. Och till bra priser. Dessutom är de ett ofelbart vårtecken.
Idag besökte jag bokinisterna för första gången i år. Trots att där bara fanns två gick jag ändå därifrån med två kassar böcker. Det jag köpte var
Och allt detta kostade mig bara 320 kronor. Lysande.
I en av lådorna hittade jag ett inbundat exemplar av ”Ofredsår”, men noterade, aningen surt, att den såldes för bara 30 kronor. Jag signerade den genast, i förhoppningen att det skall höja värdet med åtminstone en tia.
Nu är det andra vintern som ett antal pelargoner fått övervintra i min skrivarstuga. På råd från folk som vet klippte jag ned dem rätt hårt i slutet av februari. Det var inte roligt.
Jag har aldrig förstått det där med beskärning. Varenda gång det varit dags, oavsett om det handlat om björnbärsbuskar eller äppelträd, har jag slirat, sagt: ”vi kan väl vänta lite”. Sedan har det som jag betraktat som en stympning fått växten att leva upp. Fattar inte.
Vad det gäller botaniska kunskaper är jag alltså fortfarande ett barn. När jag med en grimas satt sekatören eller motorsågen i en kvist rids jag på något vis av parallellen till en människa, eller ett djur – och vi vet ju alla vad som händer om en sådan varelse blir av med en lem.
Här finns dock inga paralleller att dra, knappt ens metafor att vinna. Annat än den att paralleller och metaforer ibland kan föra oss väldigt vilse.
Mina pelargoner mår finfint nu. En har tillochmed börjat visa upp vackra, mörkröda blommor. Snart skall de ut i solen igen.
Sitter på tåget som för mig åter till Uppsala och läser i Marcia Sá Cavalcante Schubacks imponerande essäsamling ”Lovtal till intet”. Utanför fönster ett sudd av bruna fält och blekgula fjolårsängar.
Så citerar hon en av Rilkes Orfeussonetter.
Och det hör till saken, att under den senaste dryga veckan är det flera personer som betyder mycket för mig, som drabbats av sjukdom av olika slag. Sonetten lyder så här:
Stilla vän från månget fjärran, känn,
hur din andning skapar större rymd.
Svinga dig i något klocktorns mörka balkar
bli till malm som ljuder. Det som tar dig än,skall av detta nära sig och växa
Gå i din förvandling ut och in.
Vilken var ditt livs mest smärtsamma erfarenhet?
Är dig drycken alltför bitter, bli till vin.Giv i denna natt av övermått
till den korsväg där i skygg förening
dina sinnen mötts, en magisk mening.Och när det världsliga dig inte längre minns,
säg till den stilla jorden: Jag strömmar.
Säg till det snabba vattnet: Jag finns.
Läsningen bromsar upp. Jag blir sittande, nära nog lamslagen, med boken i min hand. Slamret från tåget tonar bort. Fälten och ängarna utanför fönstret fylls med ens av detaljer.
Drömde i natt att jag befann mig högt uppe i ett stort och ståtligt träd, ett träd med mörk bark och stora, gröna blad, kanske en alm. Med mig var en äldre kvinna. (Jag tror att det var min mor. )
Vi skall ta oss ned på marken, men när jag börjar kliva på grenarna på den motsatta stammen visar det sig att min tyngd är lite för stor, så det knakar oroväckande, och en spricka visar sig. Kvinnan (som jag alltså tror var min mor) har inte samma problem, för hon är lättare.
Till slut har jag tagit mig ned, men upptäcker då att jag befinner mig INNE i den jättelika stammen, som visar sig vara urholkad. Jag studerar insidan av stammen och upptäcker till min förvåning att där finns en gammal dubbeldörr, som verkar ha vuxit igen.
Jag stöter med all kraft på de igenväxta dörrarna med mina öppna händer. Till slut går de upp, i gnissel och damm, och vi kan kliva ut i grönskan.
Under hela denna tid är jag aldrig rädd.
Varför tycker jag att det är så mycket roligare att baka än att laga mat? En del av förklaringen ligger nog i det att jag, ända sedan andra hälften av 90-talet, varit den som haft huvudansvaret för att ordna middag i det här huset.
Det obligatoriska samsas sällan med det lustfyllda.
Besläktat med detta är nog också det faktumet att bakning är så mycket mer tacksamt. Bokstavligt talat. Barnen förväntar sig middag – och har all rätt att göra så -, och betraktar givetvis den som en vardaglighet. Bakning däremot, är ett undantag, som alltid hälsas med förtjusning, ja entusiasm.
Men det finns ytterligare en faktor, tror jag.
I mina ögon är matlagning en så additiv syssla: ingredienser läggs till varandra på ett tämligen linjärt vis. Bakning däremot är transformativt: det som lyfts ut ur ugnen liknar aldrig det som stoppades in i den. Däremellan finns ett språng som aldrig upphör att fängsla mig.
Ikväll skall jag baka chokladsnittar.
Fångad i en mellanlandning, i väntan på nästa flyg. Limbo.
Bredvid mig sitter ett ungt par. Tror att de är ryssar. Hennes hår är färgat i olika röda nyanser, hon har många hål i öronen och är arg på honom. Eller bara helt enkelt trött på honom. Hon snäser. Resan blev inte så lyckad, antar jag. All förväntan ligger så uppenbart bakom dem.
Han äter sin paj snabbt, på det där inåtvända, glädjelösa vis som kännetecknar vissa mycket överviktiga. Fast han inte är det. Kanske kommer han bli det. Hon petar i sin, suckar. Han bär sina jeans lite för högt uppdragna i midjan.
En mellanlandning är ett intet. Halv-existens på en icke-plats. Tristess. Och konsumtion.
Butikerna tycks bara bli fler och fler. Här avslöjar sig shoppingen för vad den verkligen är. Det handlar inte om att fylla ett behov. Utan bara om att fylla ett tomrum. Av mening. Eller som här: av tid.
Det är helt enkelt något man gör i brist på bättre.
En grupp av medelålders kvinnor dyker upp, iögonenfallande då de rör sig i en onödigt tät klunga. De är lite skygga men ändå glada. Av allt att döma är de ovana vid situationen, och håller sig extra nära varandra. Lite granna liknar de ett makrillstim, där det räcker att en av individerna i utkanten ändrar sin riktning, för att rörelsen genast skall fortplantas genom hela gruppen.
Plötsligt övermannas jag av en stark längtan att Höra Till.
Ett antal gånger har jag upplevt saker som känts som mirakel.
Senast var när jag med ytterst liten marginal undgick att bli påkörd, rammad bakifrån av en annan bilist som uppenbarligen inte såg att jag stannat för att svänga till vänster. Jag hann bara notera två saker, medan den där andra bilen snabbt växte till i backspegeln: A.) att jag ej hade säkerhetsbältet på mig, och att B.) jag därför skulle åka rakt ut genom vindrutan.
Men så i sista sekunden såg han eller hon, girade, och gled förbi med millimeter till godo. När jag klev ur bilen var jag alldeles torr i munnen. Ett mirakel.
Men då hade jag ej hört talas om Littlewoods lag.
Littlewood var matematiker vid universitet i Cambridge, och han resonerade så här: en människa har kanske en upplevelse i sekunden (vilket perceptionsmässigt sett är mycket lågt räknat) vilket ger runt en miljon upplevelser på en dryg månad. Och om man sedan, som han, definierar ett mirakel som en händelse så udda att den inträffar kanske en gång på miljonen, så kommer man under samma period, rent statistiskt sett, uppleva just detta. Ett mirakel.
Ett mirakel i månaden alltså. Låter underbart.
Tills man betänker att den där extremt udda händelsen rimligen också måste kunna visa sig som miraklets absoluta motsats. (Vad nu ett sådant kallas.)
Du bläddrar just nu i arkivet för kategorin Personligt.
 | Martin om Ny, utökad, reviderad –… |
 | peterenglund om Ny, utökad, reviderad –… |
 | suedoise om Ny, utökad, reviderad –… |
 | Björn Olsson om Ny, utökad, reviderad –… |
 | Lgn om Akademiblogg |
Peter Englunds blogg 