Archive for the ‘Personligt’ Category

h1

Tack för denna gång

lördag, 6 juni 2009

Efter långt övervägande, icke utan vånda och definitivt med sorg, har jag bestämt mig för att lägga den här bloggen på is. ”Den sista drömmen” blev det sista inlägget. Jag har helt enkelt inte längre den tid som krävs för att fortsätta med den. (För mer information, klicka här.)

Tack för denna gång! Vi ses!

h1

Den sista drömmen

torsdag, 4 juni 2009

Drömmer att jag befinner mig i Niemisel – den by invid Råneälven där jag tillbringade så många av min barndoms somrar. Jag är inne i morfars och mormors hus. Huset ser ut som det gjorde innan det byggdes om, så jag antar att jag är barn.

Ute råder sen skymning. Men där skymtas varken sol, måne eller stjärnor. Himlen är nedmörkad. Skogen till vänster om huset är idel dova skuggor. Och märkligt nog är ljuset inomhus exakt likadant. Ingenstans, vare sig inne eller ute, finns något ljus.

Lite rädd är jag, stående i detta underliga, alltomfattande dunkel. Dock förnimmer jag en tydlig doft av cigarr, och blir lugnad. Morfar måste finnas i närheten – han rökte gärna cigarr.

Jag går ut på farstutrappan. Tänker att det nu var länge sedan jag såg våra katter. Tänker sedan att de troligtvis dragit vidare, i brist på uppmärksamhet och kel. Och tänker att det verkligen är trist.

Dock lockar jag ändå, på vinst och förlust. Nere i skogsbacken, där en stig löper mot grannens hus, knäpper det då till.

En katt kommer rusande, ivrigt, med höjd svans. På något vis förstår jag att den har väntat där länge, länge, väntat med katters oändliga tålamod, väntat på mitt tecken. Jag går den till mötes. När vi möts slänger katten sig ned på marken, vrider sig över på rygg, vällustigt. Jag böjer mig ned och klappar den på magen.

Vi är båda mycket lyckliga.

h1

En rakning i Madrid

söndag, 31 maj 2009

Salongen är skuggig, sval och tyst. I bakgrunden hörs musik ur en radio, dock så nedskruvad att det inte är något problem för gråsparvarnas kvitter att tränga in utifrån den solheta gatan. Haset från fötter som flyttas, rytmiskt, är det mest dominerande ljudet.

Att bli rakad med hyvel av en riktig barberare är en oväntat sensuell upplevelse. Det kalla löddret som masseras in på haka och hals; det svala någonting som brukas för att torka rent ens läppar; den vassa klingan som drar fram, strävt men ändå på något vis motståndslöst.

Sitter på Madrids äldsta raksalong, grundad i januari 1900. Den ligger på Calle de Cuchilleros nummer 15, och har varit öppen sedan dess. Dess speglar har sett revolution, inbördeskrig, diktatur komma och gå. Det sägs att Orson Welles alltid rakade sig där när han var i stan.

Viss om rakknivens skärpa följer jag noga barberarens arbete. Greppen är dock ordlösa och väl inprövade – troligtvis har de varit desamma under sekler: det lätta, diskreta trycket från fingrar som styr ens huvud än hit än dit; det oväntade greppet om ens näsa, lagomt för att man ändå skall kunna fortsätta andas; det lika oväntade ihopnypandet av området ovan amorbågens mitt; de korta, synnerligen precisa svepen för att nå trakten vid näsvinklarna; till sist rentvagningen och ingnidningen av rakbalsam, utförd med långa, masserande tag.

De smutsvita barberarstolarna är uråldriga. På en plats sitter en lista där priset för en rakning anges till 5 pesetas. En vit stålrörshylla verkar dock vara inköpt igår. Och tavlorna med anställda och kunder som på ett slumpmässigt vis täcker väggarna kommer från de senaste tjugo, trettio åren.

Här finns ingen idé om ursprunglighet, om att ängsligt bevara eller ens återupprätta länken med ett svunnet förflutet. Det är helt enkelt en levande miljö, glömsk av alla antikvariska idéer, i nära kontakt med historien men samtidigt fullkomligt obelastad av den.

h1

Ett samtal i Madrid

lördag, 30 maj 2009

Vi sitter i en liten bar inte långt från Plaza Mayor och jag börjar prata med Frank, en lång och muskulös svart amerikan i 40-årsåldern med goatee, rakat huvud och ring i ena örat. Han är uppväxt i Baltimores värsta område, The Projects, en stadsdel gjord känd genom”The Wire”. (Nej, han har inte sett TV-serien, svarar han, artigt – man anar att han fått frågan förr.)

Genast när man börjar samtala glömmer man Franks fysiska auktoritet: han är bildad och snabbtänkt, talar stilla och eftertänksamt och är mån om att inte ta för mycket plats. Så undervisar han också i musik på ett konservatorium i Florida. Han dricker en alkoholfri drink som består av kokosmjölk och kanel. Han vet var Uppsala ligger – han har spelat jazz där en gång.

Via hans arbete kommer vi in på frågan om hur man lär ut sådant som instrumentspel och författeri, vad som är skillnaderna, och vad som är likheterna. En annan man, som länge tränat japansk svärdsfäktning, bidrar till diskussionen. Vi beställer in nya Daiquiris. Frank fortsätter att dricka alkoholfritt.

Enighet uppnås om följande. Steg ett är alltid: lär dig tekniken, noga. Steg två: glöm tekniken.

Förebilder kan visst vara till hjälp, och vägledning. Men att det är långt viktigare att förstå förebildens drivkrafter än hans eller hennes teknik. Dessutom: enda vägen till att göra något med tyngd, går genom att bryta sig fri från denna förebild. Men att frigörandet från förebilden aldrig kan vara resultat av ett beslut utan enbart av en process.

Originalitet är en egenskap, inte ett val.

Klockan är över midnatt när jag reser mig och går. Vi skakar hand, hjärtligt. Troligtvis kommer vi aldrig att ses mer. Nattluften är varm.

h1

Om de dödas ögon

söndag, 24 maj 2009

Tittar på en filmsnutt som sägs föreställa kroppen efter den döde ledaren för de Tamilska tigrarna, Prabhakaran. Och skulle det inte vara för att skallen uppenbarligen är ordentligt sönderskjuten, skulle jag nästan ha sagt att han såg levande ut.

Det har med ögonen att göra.

När levande människor skall föreställa döda – framför allt just på film – är det inte sällan just ögonen som avslöjar dem. Blänket alltså. Vi blinkar runt 25 gånger i minuten, som en ren reflex, för att hindra ögonen från att torka ut, och för att få bort olika typer av damm och irriterande småpartiklar.

Blinkandet upphör av lättförklarliga skäl med livet. Mycket snabbt blir ögongloberna märkligt matta. Glömmer aldrig första gången jag såg ett par oseende ögon som på detta vis tappat all sin lyster. (Kanske är det därför som man insisterar på att sluta ögonen på en avliden: han eller hon ser då lite mindre död ut.)

Sedan dess är det nog den mest kraftfulla bild av döden som jag har i mitt inre: en fluga som ostörd klänger i en ögonfrans och en pupill täckt med ett fint, fint lager med damm.

h1

Melankolins lov

fredag, 22 maj 2009

Som varande en person som å ena sidan länge känt avsky för all romantisering av galenskap som ett skapsamt tillstånd, men som å den andra inte sällan känner mig nedstämd, var intervjun i dagens DN med psykiatern Johan Cullberg dubbelt upplysande.

Jag citerar:

”En djupare depression är alltid förlamande och hämmande på den kreativa processen. [hear, hear] Men en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost, menar Cullberg.

– Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande [en tautologi, väl?] uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller annat konstnärligt arbete. När vi lyssnar inåt ökar också förståelsen för andra.”

h1

Om blyertspennor

måndag, 18 maj 2009

Även om blyertspennor av olika slag använts åtminstone sedan 1500-talet, spårar den moderna blyertspennan sitt ursprung till den Franska revolutionens tid. Då kom nämligen en kemist vid namn Nicholas Jacques Conté på en metod för att göra grafitstift – blyertspennor har aldrig innehållit bly – genom att blanda grafitpulver och en speciell lera, och sedan baka det hela i en ugn.

blyertspennor

Visserligen använder jag ofta Pilots VBall 0,5 svart, men jag är också en varm anhängare av blyertspennor. Skälen är följande:

  1. De är så billiga. Precis som läsglasögon från Claes Ohlson kan man ha en uppsjö liggande överallt. Och aldrig behöver man leta.
  2. De är så anspråkslösa. Opretto liksom. (Exakta motsatsen till, säg, dumdyra reservoirpennor från Monblanc. )
  3. Men de är pålitliga. De fungerar i alla väder. Skrift från en blyertspenna flyter aldrig ut i regn och bildar psykedeliska mönster.
  4. Och de fungerar i alla lägen. Man kan även ligga ned och skriva. Eller skriva uppochned.
  5. De går att sudda. Vilket känns särskilt bra när man gör förstrykningar i böcker.
  6. De behöver inte fyllas på. Samtidigt tycker jag om rutinen att vässa en penna, blåsa på spetsen och se hur VASS den är. (Notera dock att detta förutsätter en god, bordsfast pennvässare, inget handhållet skräp i plast.)
  7. De har en ej obetydlig ikonografisk funktion. En liten burk fylld med nyvässade pennor som står redo på ett bord är liksom ett löfte om ord.
  8. De är sinnliga. När man känner sig lite trött kan man stänga ögonen och sedan sätta den trubbiga änden mot ett ögonlock, och känna den oväntade kylan från stiftet.