Archive for the ‘Personligt’ Category

h1

Snön i Engelska parken

lördag, 7 februari 2009

Snön faller. Jag vandrar genom Engelska parken.

Det är vitt och tyst och tomt. Kanske är det därför som platsen framstår som vore den ny. Det är en ovan känsla.

I 23 år, under hela min barn- och ungdom, bodde jag i Boden. Nu är det 29 år sedan jag flyttade till Uppsala, och den staden har jag förblivit trogen. Jag är en rotad människa, inte bara för att det blivit så utan även för att jag velat att det skall vara så. Jag avskyr förändring.

Uppsala är ett korallrev av minnen för mig. Det finns snart sagt ingen plats i denna stad där mina hågkomsterna inte ligger lager på lager på lager ovanom varandra.

Till dels har det säkert med mitt yrke att göra: att se det förflutna i det närvarande blir då lite granna av en reflex. Till dels ligger det nog i min natur.

Ibland kan jag verkligen tröttna på den här sidan av mig själv. Och avundas dem som rör sig, snabbt och ledigt, utan minnen. Eller rör sig i miljöer som saknar sådana. De nyinflyttade. I praktiken eller i sinnet. Så är det för mig när jag besöker Berlin. Det är en plats överfull av minnen, men det är bara andras minnen, och jag betraktar dem på håll. Där vandrar jag fri.

För det finns uppenbara nackdelar med att som jag låta en stor del av sin tid och sina tankar dröja i det som varit. Så länge jag kan minnas har jag alltid längtat tillbaka. När jag gick på universitetet längtade jag tillbaka till gymnasiet, men när jag väl lämnat universitetet började jag sakna även det, etc. (Och jag genomskådade mig själv rätt tidigt. På en toalettdörr på kadettskolan i Jönköping, sommaren 1979, klottrade jag gång: ”Ty så grymt är livet att vi en gång kommer att längta tillbaka hit”.)

Snön faller, jag vandrar genom Engelska parken och jag förstår att den melankoli som så ofta kommer över mig i olika kända miljöer inte så mycket handlar om sorg över vad jag gjort eller inte gjort (för de flesta av minnena är tvärtom lyckliga), utan kanske bara om sorg över det faktum att tiden går förlorad, och att detta är dess innersta egenskap.

Nostalgi är att längta åter till en plats man aldrig besökt.

Jag vandrar genom Engelska parken. Snön faller.

h1

Tricket avslöjat

söndag, 25 januari 2009

Jag lagar Paella. När jag hackar paprikan kommer jag på mig själv med att stå där med rynkad panna och bestämt ihopknipt mun, med blicken helt fixerad vid skärbräden, som höll jag på med något synnerligen komplicerat, och inte något jag gjort hundratals gånger förut.

Då slår det mig att det är just detta som är tricket: en till hängivenhet gränsande koncentration.

h1

Vinterblommor

torsdag, 8 januari 2009

Så börjar det vanliga livet på nytt.

Under juldagarna har temperaturen i skrivarstugan sjunkit till runt +15, men alla blommorna har överlevt. Även i år har ett tiotal pelargoner fått tillfälligt uppehållstillstånd undan vintern. De har blivit långhalsade i sin blinda längtan efter ljuset, men verkar annars trivas rätt bra. En av dem har tillochmed börjat blomma: klarvita blommor med tydliga, gulröda pistiller.

pelargonen_blommar

När jag för ett år sedan möttes av samma fenomen ville jag givetvis läsa det som ett omen, inför en vår av intensivt skrivande.

Men hur skall jag tolka det nu? Ett enkelt tack för att de får bo med mig, i väntan på månaderna utan r? Eller bara att växten gör något den måste, och kan?

Resten av dagen går jag och nynnar på psalm 476, ”En vänlig grönskas rika dräkt”.

h1

Allans ord på Alma

måndag, 5 januari 2009

Allan Ellenius är död. Han var länge professor i konstvetenskap här i Uppsala, en stor, lång karl med romersk profil och glad mun. Hans intressen var breda, men jag kom i kontakt med honom i hans egenskap av mentalitetshistoriskt intresserad expert på svenskt 1600-talsmåleri. Vi höll kontakten även efter det att jag lämnat universitetet, bytte böcker och så.

Förra sommaren var han här och hälsade på. Vi satt i den blå soffan under ett av äppelträden och pratade om fåglar. Allan kunde mycket om fåglar.

Jag hade en gång ett avgörande möte med honom.

Detta hände sig vid mitten på 80-talet, när jag tillhörde ett litet sällskap med docenter och doktorander som brukade inta lunch i det pelarfyllda fiket Alma, nere i universitetshusets källare. Allan anslöt ofta, och då många runt bordet var 1600-talsforskare, uppstod det en liten lunchakademi där under det låga taket.

warngel-av-ehrenstrahl1

En dag kom Allan att tala om den man som brukar kallas för det svenska måleriets fader, David Klöcker Ehrenstrahl, och citerade då, ur minnet, några rader ur dennes sköldebrev, där kungen skrev att han nu gjorde honom till adelsman på det han skulle ”avskiljas från den gemena målarhopen”. (Och nu citerar jag ur minnet.)

Jag minns att det sade liksom ping i skallen på mig, när Allan sade detta, och jag kunde plötsligt inte sitta still. Just det, just DET!

Jag reste mig upp, lämnade oäten lunch och förvånat sällskap bakom mig, rusade ut ur universitetshuset, ned genom parken, förbi den stora kopparstatyn av Erik Gustav Geijer (som för övrigt alltid skall rundas på gigantens högra sida) upp till det överbefolkade lilla rum under taknocken på Historicum som jag delade med tre andra. Och jag började kasta ned ord, anteckningar, idéer. Plötsligt hade en massa bitar, som det heter, fallit på plats. Och jag skrev och skrev. Huvudtesen i min avhandling blev till den där eftermiddagen.

Det är sällan man får vara med om sådana här saker.

Mycket intellektuellt arbete handlar om uthållighet, minne, sittfläsk, och, förvisso, fantasi. De här epifaniska ögonblicken, då allt plötsligt står uppenbarat, är dock få, alltför få.

Ett av dessa fick jag till skänks av Allan Ellenius. Utan att han ens förstod vad han gjort. Tack Allan.

h1

Optimisten och pessimisten

fredag, 26 december 2008

Pessimisten: Kallt räknat torde detta med sekreterarskapet innebära att två eller kanske tillochmed tre böcker aldrig blir skrivna. Det handlar trots allt om tid som aldrig går att få åter.

Optimisten: Kanske handlade det ändå bara om mellanböcker!

h1

Jag intervjuar mig

söndag, 21 december 2008

Jag: Man får väl ta och säga grattis – den 1 juni skall ju du efterträda Horace Engdahl som den Svenska Akademiens ständige sekretarare.

Mig: Tack – fast jag vet inte om grattis är riktigt rätta ordet.

Jag: Hurdå, menar du?

Mig: Man säger inte grattis till någon skall ge sig ut på en ensamsegling runt världen; man säger väl snarare lycka till. Grattis kan man säga när personen lyckligen slutfört sin resa.

Jag: Är det så det känns, som inför en världsomsegling?

Mig: Det är ingen dum bild. Å ena sidan spännande, å andra sidan nervöst på gränsen till skräckfyllt. Dessutom: som alla långa, ovissa resor skall den sluta med en återkomst.

Jag: Återkomst, till vadå?

Mig: Till ett vanligt liv, förstås, där man ej är påpassad i stort och smått, och där man kan skriva böcker.

Jag: Så det blir inga nya böcker nu?

Mig: Nej, inte på ett tag. Att vara ständig sekreterare är ett heltidsjobb, som kräver allt man har. Att tro att man skall fortsätta med sitt skrivande är bara att bedra sig själv, tror jag. (Hoppas dock kunna fortsätta blogga.) Men det skall ju inte bestå för evigt. Som Horace Engdahl påpekade i sitt tal igår: det var bara den allre förste sekreteraren som var ständig.

Jag: Du låter inte helt lycklig på rösten när du säger detta.

Mig: Hmm, ja. Ja, det är rätt uppfattat. Jag har varit en skrivande människa sedan slutet av 80-talet, och jag har inrättat min existens efter det; så att nu lägga det livet åt sidan känns melankoliskt.

Jag: Så det är inte prestigen som lockat.

Mig: (Skrattar till synes uppriktigt) Nej. Nejnej. Det här ett uppdrag jag ser som en viktig och vacker plikt, men en plikt likafullt.

Jag: Så det var inget du sökte?

Mig: Nej. Det är inget man söker. För att vara uppriktig: hade detta varit ett vanligt jobb, utlyst i DN:s platsannonser, hade jag inte sökt det. Och när jag tänker på det: hade jag sökt det hade jag nog heller inte fått det.

Jag: Märker du inte ord nu? Om jag istället för ”sökte” säger ”åstundat”?

Mig: Nej, det är inget jag åstundat heller. Men Gunnel Vallqvist, vår äldsta ledamot, sade i det här sammanhanget något både klokt och uppmuntrande: ”Det är bara någon som inte vill ha det här uppdraget som passar för det”.

Jag: Blev du övertalad att ta jobbet?

Mig: Det kan man säga.

Jag: Vad vill du nu göra av Akademien?

Mig: Frågan är fel ställd, som det brukar heta. Tvärtemot vad många tror är den ständige sekreteraren ingen kung över Akademien. Den personen är istället dess främste tjänare, som precis som alla andra ledamöter bara har en röst att lägga i våra diskussioner.

Jag: Men, men: du måste ju ha något program?

Mig: Jag har idéer givetvis, men jag tror igen att frågan är fel ställd. Du måste frigöra dig från parallellen med politiken. Detta är ingen post man vinner genom att utlova storslagna förändringar till de röstberättigade. Dessutom är frågan för tidigt ställd. Jag är faktiskt inte ständig sekreterare ännu. Detta är Horace Engdahls uppgift i ett knappt halvår till. Återkom i juni.

Jag: Hur känns det då att efterträda just Horace Engdahl?

Mig: Ja, det är lite kluvet. Det känns bra, för han har faktiskt varit exceptionellt framgångsrik på sin post. Det är ingalunda något nedgånget pastorat man har att tillträda, utan en stabil och väl fungerande organisation med ett mycket vackert anseende. Det känns samtidigt lite otäckt, av exakt samma skäl, alltså att han faktiskt varit exceptionellt framgångsrik på sin post. Hans skor är väldigt stora att kliva in i.

Jag: Lill-Horace, va? Hehe.

Mig: (Ser aningen bekymrad ut) Ja, det är väl just sådana reaktioner som jag får vänja mig vid. Horace har själv sagt till mig att det tar några år innan den nye ständige sekreteraren blir accepterad som sådan i det allmänna medvetandet. Räddningen ligger troligtvis i det faktum att folk ser att vi är väldigt olika som personer, och det ofrånkomligen kommer att synas. Horace Engdahl är unik. Jag hoppas att jag också är det.

Jag: Vad är den största utmaningen med det här jobbet?

Mig: Hmm, det är nog detta att jag skall bli chef för ett ej obetydligt antal anställda. Behöver nog inte påminna om att jag är författare, som tillbringat det mesta av de senaste tjugo åren i ensamhet, med böcker, bak ett tangentbord. Personalansvar har jag aldrig haft, förutom över mig själv. Och inte sällan har jag tyckt att jag varit en rätt dålig chef för mig själv, och klagat. Förgäves. Men jag får skärpa mig.

Jag: Vad är du mest rädd skall hända?

Mig: Det är nog att vakna upp en dag och upptäcka att jag fallit offer för Peters princip.

Jag: När myntade du den principen, och vad innebär den?

Mig: Nejnej, det är inte min princip. Den är formulerad av den amerikanske sociologen Dr Laurence Peter, och säger att personer i var hierarkisk organisation tenderar att bli befodrade tills han eller hon når en nivå där han eller hon inte längre klarar av sin uppgift – man säger att man nått sin inkompetensnivå. Du fattar?

Jag: Tror det. Vad skall du göra härnäst?

Mig: (Skiner upp) Förbereda julen! I år har det fallit på mig att göra skinkan och sätta sillen, skaffa granen samt göra alla julinköpen.

Jag: Ja, det var väl allt. Bara en sista fråga. Vad önskar du dig av tomten?

Mig: Julefrid. Lugn och ro. Tysta telefoner.

*****************************************

Tillägg: i syfte att optimera just det sistnämnda, julefriden, har jag tills vidare stängt av kommentarsmöjligheterna. Lite tråkigt känns det, då denna blogg brukar locka till många vettiga sådana. Dock innebär det att jag kan ta helt ledigt, och slippa tänka på modereringen. Hoppas på förståelse gör
/Peter E

PS. Stort tack för alla välgångsönskningar!

h1

Land och stad

tisdag, 16 december 2008

Har återvänt efter en tids vistelse i Paris. Just då jag i vardagslag lever ute på landet, är det alltid lika omtumlande att resa till en riktigt stor stad, och lika omtumlande att sedan komma hem igen.

Tror att det ytterst har att göra med att upplevelsen rubbar ett viss dragning till slutenhet, ja självtillräcklighet, ja solipsism, som det är alltför lätt att odla när man bor på landsbygden.

När jag befinner mig i Paris går jag var morgon ned på gatan för att köpa bröd i bageriet som ligger någon minut bort. Att öppna porten är att öppna porten till världen. Där uppe må vara tyst och stilla, när jag smyger över den knarrande parketten, bak fördragna gardiner, bort mot skrivbordet där datorn står påslagen. Men genast när jag kliver ut i luften så strömmar ljuden och ljuset och färgerna och människorna mot mig, som för att bekräfta att världen fortsätter att förvandlas, fortsätter att röra sig, och att rörelsen är ständig.

Men när jag öppnar min dörr där jag bor, möts jag av en värld som är densamma som den jag mötte igår, som är densamma som den jag mötte för tio år sedan. Allt är tyst och stilla. I vedboden ligger fortfarande några av pojkarnas leksaker kvar, som om leken avbrutits bara för några minuter sedan, och gossarna snart skall återvända.

Intrycket är tyvärr bedrägligt. För rörelsen ÄR ständig. När man bor ute på landet är det bara så mycket lättare att låtsas att motsatsen är sann.

h1

… har stupat

lördag, 13 december 2008

Detta är nog den märkligaste svenska blankett jag känner till: det officiella meddelande som skulle användas i krigstid för att meddela de anhöriga att att en son / bror / make stupat. Notera instruktionen: ”får ej vikas vid utsändning”.

har-stupat

Avbildningen ovan är hämtad ur arméns minst kända (och aldrig brukade) reglemente: ”KrigsGravI”, som reglerar omhändertagandet och begravandet av stupade under krig.

Tänk att det fanns en tid, under tidigt 80-tal, då jag trodde att mitt namn nog skulle kunna hamna på en sådan här blankett. Och tänk att det också fanns en faktisk risk för det.

Någonstans i något förråd ligger alla de här blanketterna fortfarande och väntar, förgäves.

h1

Kontaktsökande

torsdag, 11 december 2008

Jag går omkring med telefonen inklämd under axeln, samtalar och plockar samtidigt rent i köket. Efter ett tag förstår jag att hon gör likadant – då och då hör jag klirret från disk. Det är ett tag sedan vi talades vid. Hon mår mycket bättre nu. Uppbrottet var plötsligt och plågsamt. För runt ett år sedan fann hennes man en ny, och gjorde sitt avsked i en sky av storslagna fraser om frihet, självförverkligande, kärlekens orubbliga imperativ etc etc.

– Det svåra är inte att hitta nån att somna med. Det svåra är att hitta nån man vill vakna med.

Sedan sorgeperioden var över har hon dejtat en hel del. Över internet.

Att gå ut på krogen känner hon sig lite för gammal för. Dessutom utgjorde de människor som hon mötte där en helt fatal kombination: å ena sidan ratade kvinnor, lätt desperata i sin jakt på ett nytt förhållande, å den andra sidan omogna män, som just havererat ännu en relation, och som istället drog runt lätt desperata i sin jakt på tillfälliga förbindelser.

– Att bekanta sig med någon över nätet verkar så mycket vettigare. I jämförelse i alla fall.

Hon beskriver hur man kan fylla i sina önskemål, även rätt detaljerade sådana, och sedan gör databasen resten, presenterar ett antal kandidater som motsvarar ens olika smaker, idiosynkrasier och förväntningar. Det hela är mycket rationellt och genomtänkt. Och sedan kan man bekanta sig, liksom stegvis, via datorchatten.

Och hon har träffat tre. Och haft sex, väldigt VÄLDIGT bra sex, med en.

Men det blir liksom inget mer.

Konstigt nog. Hon förstår inte riktigt.

– Att träffa nån av slump är ju så, så… slumpmässigt. Det här sättet att knyta kontakter via internet är ju så oändligt mycket mer RATIONELLT. Hon trycker på det sista ordet. Som för att övertyga sig själv.

Men kanske är just rationaliteten det stora problemet? För förutsätter det inte att både attraktion och – inte minst – kärlek just låter sig förutsägas, ja kalkylläggas i en matris av symp- och antipatier. Vi gillar båda det (kryss i rutan) och det (kryss i rutan) och det (kryss i rutan) och DET (kryss i rutan) och avskyr givetvis den, det och dem (kryss, kryss och kryss). (Ungefär här i samtalet startar jag diskmaskinen.)

Är inte risken att man genom denna metod målar upp något som i mycket bara blir en spegelbild av en själv? För är det inte för att delvis slippa sig själv, eller i alla fall fullständiga sig själv, som man blir kär i någon annan? För den andre skall väl inte vara så mycket en spegel, som ett fönster. Hon håller med.

– När jag tänker efter har alla mina stora kärlekar alltid varit liiite fel, ja i alla fall haft nåt i sig som gjort dom på nåt sätt omöjliga, åtminstone vid första ögonkastet.

Vi enas om detta, säger hejdå och lägger på.

h1

Insnöad 2

tisdag, 25 november 2008

Så sitter vi där på nytt, med stearinljus på bordet och eld i kakelugnen.

Strömmen har gått i snöovädret och hela vår optiska värld har förändrats. Utan elektriskt ljus ser man hur snön lyser upp utomhus, även sent på kvällen. Utan elektriskt ljus sitter vi inneslutna i små bubblor av varm klärobskyr. Och allt går plötsligt mycket långsamt.

elavbrott_24nov08

Det är som att bli transporterad in i en tavla av Georges de La Tour:

georgeslatourrepentantmagdalen

Vi somnar alla i en och samma säng, för värmen skull – för övrigt precis som man gjorde till vardags i de La Tours värld. Det sista jag minns är brasans susningar bak den stängda kakelugnsluckan.

Vid tretiden på morgonen återvänder elektriciteten. Tystnaden bryts av hummanden och knäppningar från reläser och små elmotorer, i köket piper frysen och en radio på övervåningen går igång med skrällande musik. Rummen fylls av kallt, skarpt, blackt elljus.

Jag somnade i 1600-talet, och vaknade i moderniteten, den hälsosamma, den trygga, den varma, den – fula.

h1

Insnöad 1

måndag, 24 november 2008

Varenda gång en snöstorm kommer över oss, fylls jag av en märklig eufori. Särskilt om jag ej har några tider att passa, utan kan se tiden an, allt medan drivsnön packas mot fönstren.

Kanske har det att göra med att man då förnimmer livet reducerat till dess mest enkla, grundläggande förutsättningar. Värme. Föda. Dryck. Ljus.

sno_25nov08

Jag vet vad jag skall göra om elektriciteten än en gång bryts.

Det finns gott om ved i vebon, gjutjärnsspisen i köket bara väntar på att tas i bruk, och jag vet vilka rum som då bör stängas, så att vi får liksom ett hus inne i huset, lätt att värma upp med kakelugnarna. Utifrån detta skapas en känsla av trygghet, en trygghet som med åren paradoxalt nog kommit att överföras till just det som från början skapat otryggheten: snöstormen självt.

Dessutom är snö ett så utomordentligt levande material. Regn är bara regn, medan snö kommer i alla upptänkliga former och skepnader. En undersökning jag läst räknar med att det finns 101 olika typer av snökristaller.

Jag tittar först ut, ser den torra, kalla drivsnön gå som glömska över mina fotspår. En timme senare ser jag att temperaturen har höjts någon grad: flingorna har nämligen börjat bli stora, ihopklumpade, och drivorna mer avrundade. Och när jag strax efteråt går ut är knarret under mina fötter mycket riktigt mer dämpat.

Varje snöflinga har en mikroskopisk kärna, som kristallen växer från. Och den kan utgöras av snart sagt vad som helst, bara det har den rätta molekylära strukturen: damm från en vulkan på andra sidan jorden, saltstänk från en ocean jag aldrig sett.

h1

Nyckeln

onsdag, 19 november 2008

Hade denna dröm i natt, och även om den präglas av en viss okonstnärlig tydlighet, rent symbolmässigt, så är den ändå intressant:

Platsen är Paris, men har ändå med drag av Uppsala. En känd förläggare har vänligen gett mig skjuts, och släpper av mig utanför ett stort hus. Bilens dörrar öppnar på det där omvända vis som var vanligt på bilar från 30-talet, typ Citröen.

keychain

Jag befinner mig vid denna address, då jag fått låna en lägenhet i huset. I min hand har jag en nyckelknippa som skall öppna dörren. Jag kommer in i det funkisinspirerade trapphuset. Det är stort och luftigt, målat i blekgult. Jag tittar på tavlan med hyresgästernas namn. Namnet jag söker finns inte där!

Jag letar och letar. Jag har nyckeln men hittar inte dörren. Några personer kommer in genom porten. Jag går fram till dem och frågar efter den där lägenheten. De berättar att det finns två olika.

h1

För tjugo år sedan

söndag, 2 november 2008

I dagarna är det tjugo år sedan min första bok kom ut.

Mina förväntningar inför dess möte med publik och kritiker var dämpade. Om något skrämde så var det insikten att jag på detta vis öppnade mig för invändningar och kanske tillochmed hån. När jag för första gången tittade i förlagets katalog, såg hur stort de slagit upp mitt förstlingsverk, så blev jag faktiskt bara rädd: jag satt då på en snabbmatsrestaurang vid Stora torget i Uppsala, men störtade upp från en halväten Döner och irrade oroligt och planlöst iväg under en mulen augustihimmel.

Då var det nästan så att jag önskade boken ogjord.

När jag skrev ”Poltava” hade jag egentligen bara en fantasi. I den går jag med en bekant, gärna en kvinnlig sådan, i en bokhandel, och när vi strosar förbi historieavdelningen säger jag, lite nonchalant sådär, ”Den där har jag skrivit” och pekar. Och vännen ska då utbrista imponerad något i stil med ”Va, har du skrivit en bok”, och jag ska då bekräfta, lite avmätt sådär, och sedan ska vi vandra vidare.

Inte mer än så.

Första recensionsdag var den 28 oktober. Då hade jag uppenbarligen lyckats förskjuta hela evenemanget. När jag igår sökte få datumet bekräftat, letade jag reda på min almanacka för 1988 och fann då att den veckan var nästan helt tom på anteckningar! Där stod inget om ”Första recensionsdag”. Istället skulle jag den fredagen träffa en doktorand från Polen och – tydligen – diskutera rättspraxis under 1600-talet.

Hela den veckan dominerades istället av två helt andra saker: 1. Att min halvårsgamle son Gustav fått sin första tand och 2. Att jag på måndagen skulle ha ett nytt avhandlingsavsnitt klart. Som sagt: inte en rad om debut och recensioner och slikt.

Jag minns att jag på morgonen smög upp och hämtade DN som låg nedanom brevinkastet i vår lilla lägenhet på Studentvägen 17 i Uppsala. Jag slog upp kulturdelen. Jag fann en recension av min bok. Jag läste den i badet. Jag noterade att den faktiskt var riktigt bra. Jag var lättad.

Senare ringde Kjell, min förläggare, och ville att jag skulle komma till Stockholm. Han skulle bjuda på lunch.

Jag cyklade ned till stationen och tog pendeltåget.

Jag anlände lätt nedslagen till förlagets våning vid Humlegården. På Centralen i Stockholm hade jag tjuvkikat i Aftonbladet och skummat en avfärdande anmälan av en historieprofessor från Stockholm, som menade att det fanns mer intressanta saker att skriva om.

Kjell kunde dock förlösa mig ur min nyvunna dysterhet, ity han hade sett långt fler recensioner än jag och visste att det gått bra, tillochmed mycket bra. Han pekade och bubblade och skrattade. I samma veva dök det upp en journalist från Expressen som ville prata med mig med anledning av min debut. Tror det var min första intervju. Jag minns att jag blev avfotograferad sittande i en av Kjells blommiga fåtöljer.

Senare åt vi lunch på en restaurang i närheten av Rosenbad. Jag minns bara efterrätten: vit chokladmousse med orange mangosås.

Jag tog tåget hem.

När jag åter klev in i lägenheten var det redan mörkt. På TV rullade ett avsnitt av ”Batman”, 60-talsupplagan. Jag var glad, omtumlad och lite förvirrad. Jag berättade för Anki om min dag. Telefonen ringde.

Nästa dag gick vi ned på stan, Anki och jag, Gustav i den ljusblå barnvagnen. Jag styrde oss med bestämda steg förbi Studentbokhandeln på Sysslomansgatan, för jag visste att de hade ett exemplar av boken i skyltfönstret. Antar att jag nu skulle leva ut den där fantasin.

När vi kom dit var boken borta.

Jag tänkte något lagomt dystert i stil med ”sic transit gloria mundi”. (Det var först lite senare som jag fick reda på att orsaken var att boken sålt slut.)

Det var tjugo år sedan.

h1

En misslyckad karriär

tisdag, 21 oktober 2008

En gång var jag med om att haverera en lovande karriär innan den ens inletts.

Det var vid mitten av 80-talet, och jag var ung doktorand som uppvisade visst löfte. En av mina handledare hade goda försänkningar i museivärlden, speciellt den som sysslade med stormaktstida ting. Ett liv på museum var ett av de alternativ jag hoppades på, när jag någon gång lyfte mig från böcker och studentliv och – med en rysning – övervägde Framtiden.

Precis som de flesta av mina kamrater hade jag ingen aning om hur jag skulle kunna försörja mig när doktorsavhandlingen väl var skriven och utbildningen väl var över. Vid denna tid hade jag en papperstia fastnålad på min anslagstavla, en tia jag vunnit en kväll i ett vad som gällde vilket år som slaget vid Tannenberg stod. När folk frågade jag brukade jag säga: ”Det där är den första slant jag tjänat på att läsa historia. Och sannolikt också den sista.”

Framtiden var ett mörkt, outgrundligt moln. På unga människors vis var jag dock kapabel till mycken kreativ förnekelse, och jag och min flickvän njöt ett fattigt men ändå gott och mycket fritt studentliv. I värsta fall hoppades jag kunna leva på henne – hon höll på att utbilda sig till biokemist. Jag bar secondhand-kavajer. För att få råd att köpa en bok behövde jag planera i veckor. Men att vara ung handlar inte i första hand om att inte ha pengar, utan om att inte bry sig över det faktum att man inte har pengar.

Så plötsligt: en öppning.

Min handledare sade att hon ville ha med mig på ett internt möte i Livrustkammaren. Där skulle man hålla en hjärnstorm inför en ny utställning, med tema hämtat – från Stormaktstiden. Inget sas rent ut, men det var uppenbart att hon tänkte visa upp mig, och att jag skulle få en chans att demonstrera hur briljant och uppslagsrik jag var. Spelade jag bara mina kort väl kunde detta vara början på en lång och givande bekantskap. Jag var både upphetsad och nervös.

Så kom den stora dagen.

Jag tog på mig slips och kavaj. (Vilket inte var någon större ansträngning, för det här var mitten av 80-talet, remember?) Kvällen innan hade det dock varit postseminarium, och en av de andra doktoranderna hade bjudit på hembränt av sämsta slag, riktig fulsprit. Kvällen hade blivit sen, och jag hade kommit hem full till den lilla studentlägenheten. På morgonen hade spritens omisskännliga acetondoft flyttat över till min egen andedräkt.

Ändå hade jag vaknat lätt euforisk, över Dagens Tillfälle kan tänka.

Det var först när jag satt på pendeltåget till Stockholm som den fasansfulla sanningen uppenbarade sig för mig.

Morgonens eufori handlade till stor del om kvardröjande berusning. Den rann av mig på tåget. Istället kom en baksmälla, en baksmälla som stod i direkt proportion till fulspritens monumentala undermålighet. Jag kräktes på tågtoaletten.

Minns inte hur jag tog mig till slottet, men plötsligt satt jag bara där, kallsvettig, med min stickade slips, i ett stort sammanträdesrum med gigantiska fönster, runt ett stort, tungt, avlångt bord, kantat av idel allvarliga ansikten. Bak våra ryggar höga, mörka bokhyllor.

Minns heller inget av diskussionen, för jag var fullt upptagen att hålla fast mig vid den stadiga bordsytan, som vore den en flotte, och hålla mig flytande där jag översköljdes av våg efter våg av illamående. Jag var rädd för vad som skulle ske om jag öppnade munnen. Kanske skulle jag spy rakt ut över alla konferensblock och overheadark? Yrseln gjorde det dessutom svårt för mig att fixera blicken, än mindre att göra briljanta inlägg. Flotten gungade. Huvudvärken var skärande. Jag stirrade på väggklockan, räknade minuterna, räknade sekunderna, flyttade runt på min pinnstol, oupphörligt. Ångest.


Så – – – äntligen stötte flotten mot land. Jag reste mig på svaga ben.

Sammanträdet var över. Jag hade inte fått ur mig Ett Enda Ord.

Jag såg att min handledare är förbryllad, besviken. Men jag var ändå glad, glad över att ha överlevt. På väg ut genom dörren vände jag mig lättad till en kvinna som suttit bredvid mig och sade, förvånansvärt uppriktigt, ”Jag är så bakis”. Min handledare intervenerade, presenterade. Den jag valt att vara öppenhjärtig inför var en av cheferna där på Livrustkammaren, Agneta Lundström. Vi tog i hand. Godda, godda. Jag skämdes.

Det kom inga fler inbjudningar om att vara med och hjärnstorma på Livrustkammaren.

Då och då under de kommande åren återkom jag till det där misslyckade mötet. Om jag bara, Om jag bara inte, Om, Om –

Så här i efterhand är jag glad över det som skedde. Tror inte att jag skulle ha passat vidare bra i museivärlden.

”Så här i efterhand”, ja.

Minnet lyder under en speciell optisk lag, som gör att det passerade landskapets linjer alla tycks mötas i den punkt som är nuets jag. Alla andra möjliga jag (museum-jaget, FRA-jaget, universitetslärar-jaget, stanna-kvar-i-Boden-jaget, etc) blir till avvikelser, i en mening omöjliga att föreställa sig, annat än som bekräftelser av Det Som Blev.

Men i ett parallellt universum sitter det säkert en högre tjänsteman som bär mitt namn på något museum, med lampa vid dörren och sammanträdesscheman i kalendern. Och han funderar över den där boken han skrev för en 25 år sedan och som Bonniers refuserade, och över det där refusbrevet som han rev i små, små, små bitar under en promenad upp mot slottet. Och han tänker att han så här i efterhand är glad över det som skedde, för han är nöjd med det liv han har, och han tror dessutom inte att han skulle passat vidare bra som författare.

h1

Denna helg

fredag, 17 oktober 2008

Denna helg händer bland annat följande:

  1. Klockan 13:00 på lördag kommer jag att vara på Akademibokhandeln (Mästersamuelsgatan) i Stockholm, och prata om och läsa ur min nya bok ”Stridens skönhet och sorg”. Och om någon så önskar kommer jag även att signera vederbörandes exemplar. (Då jag just blivit far kommer jag att göra ytterligt få framträdanden av den här typen i höst. Två, för att vara exakt.)
  2. Klockan 21:00 på söndag börjar TV9 visa andra säsongen av den amerikanska dramaserien ”Mad Men” (som utspelar sig på en reklambyrå i New York under tidigt 60-tal). Det mesta som visas på TV är rappakalja, men den här serien däremot är en av de absolut bästa jag sett: intelligent, tät, välskriven, renons på dramaturgiska schabloner och med en ovanligt välutvecklad känsla för tiden.