Archive for the ‘Teknologiskt’ Category

h1

Empire Total War

fredag, 27 mars 2009

”Fungerar det, så är det föråldrat”, brukade Marshall McLuhan säga. Det gäller i hög grad i datorspelsvärlden, där nya versioner av gamla spel ständigt träder fram, för att utmana din dators prestationsförmåga, och ditt eget tålamod. Ofta nog är skillnaden helt kosmetisk. Detta, parad med den uppenbara idétorkan i branschen, har gett oss en flod av titlar som ofta är långt mer snygga att titta på än roliga att spela.

etw-pe

En riktig långkörare inom strategigenren, ”Total War”-serien, har med åren genomgått en imponerande renovering av just utanverket. ”Medieval Total War 2” var vackert att skåda, med rikt smyckade riddare som dundrade fram genom snöfall, eftermiddagssol och duggande eldpilar. Men då maskinen därunder redan var väl beprövad blev resultatet något som både var spelbart och visuellt imponerande.

I det senaste spelet, ”Empire Total War”, har konstruktörerna använt samma metod, fast tvärtom: de har nöjt sig med det befintliga utanverket samtidigt som de skruvat en hel del under huven. Nu handlar det om 1700-talet. Grundidén är densamma: spelaren flyttar majestätiskt sina stridskrafter över land och hav, förbättrar städer och teknologi, missionerar, spionerar, attackerar etc, men när arméerna möts så uppstår istället intensiva bataljer i realtid, där mängder av små digitala soldater låter sig nedmejas under ordnade former.

En hel del har tillkommit. Som skepp, vilka precis som arméerna nu kan utkämpa egna förvirrade bataljer, fast till havs, med bredsidor, kedjelod, äntringar och allt. Handel behandlas också på ett långt mer utförligt vis än tidigare. Och AI:n har förbättrats, även om den fortfarande är riggad till spelarens nackdel. Detta att motståndare på gränsen till utplåning nu faktiskt kan tänka sig att acceptera ett fredsanbud måste nog ses som en klar förbättring.

ETW utspelas också i tre olika områden: Europa, Amerika och Indien, och man kan välja att hålla sig till en av dessa regioner, eller på känt manér göra sig bred i alla tre. Det talar för spelet, att imperiebygge i det fästningsfyllda Europa har en helt annan karaktär än imperiebygge i det glesbefolkade Nordamerika. Möjligheten till variation är med andra ord stor. Man får många speltimmar för sina kronor.

Den taktiska nivån är givetvis kärnan i hela ”Total War”-serien, och slagen fungerar fortfarande lika bra – särskilt om man slåss ur underläge. Man grupperar sina bataljoner, skvadroner och artilleribatterier så väl som terrängen tillåter, och sedan ryker man löst på motståndaren. Det här spelets muskötsalvor och kanonkulor är kanske inte riktigt lika tacksamma rent visuellt som föregångarens olika eldprojektiler; men så var de sistnämnda också i mycket rena fantasifoster.

På så vis kan man säga att ETW är mer realistiskt än sin föregångare. Med den reservationen att ”realistiska dataspel” är en oxymoron: begreppen passar inte riktigt ihop. Ofta förväxlar man realism med detaljrikedom. Och ett spel som innehåller både Carl von Linné och fem olika typer av artilleriprojektiler är onekligen synnerligen detaljerat – och detta har imponerat på mig, som historiker, OCH som gammal pjäsplutonchef. Men det gör det ändå inte ”realistiskt”. Det är heller inte poängen med ett spel.

Ändå kan ETW sägas vara just ”realistiskt”. Det handlar om den punkt där volym möter skala. I början, när ditt imperium blott består av en handfull provinser, ett par arméer och några få skepp, är det som roligast, för då kan du styra hela alltet efter hjärtats lust. I takt med att riket växer blir detta allt svårare. Trögheten ackumuleras. Samma fenomen drabbar även slagen, som kan vara rafflande i det lilla formatet, men som lätt glider utom ens kontroll när nog stora styrkor blir inblandade. Allt detta speglar den historiska verkligheten på ett intressant vis.

Själv känner man sig då som någon gammal utsjasad monark, vilken, led vid det ändlösa och otacksamma arbetet att bevara det jättelika imperiet från ostyriga innevånare och enfaldiga fiender, låter blicken vandra och önskar sig bort från alltsammans. Vilket kanske inte var konstruktörernas mening.

h1

Insnöad 2

tisdag, 25 november 2008

Så sitter vi där på nytt, med stearinljus på bordet och eld i kakelugnen.

Strömmen har gått i snöovädret och hela vår optiska värld har förändrats. Utan elektriskt ljus ser man hur snön lyser upp utomhus, även sent på kvällen. Utan elektriskt ljus sitter vi inneslutna i små bubblor av varm klärobskyr. Och allt går plötsligt mycket långsamt.

elavbrott_24nov08

Det är som att bli transporterad in i en tavla av Georges de La Tour:

georgeslatourrepentantmagdalen

Vi somnar alla i en och samma säng, för värmen skull – för övrigt precis som man gjorde till vardags i de La Tours värld. Det sista jag minns är brasans susningar bak den stängda kakelugnsluckan.

Vid tretiden på morgonen återvänder elektriciteten. Tystnaden bryts av hummanden och knäppningar från reläser och små elmotorer, i köket piper frysen och en radio på övervåningen går igång med skrällande musik. Rummen fylls av kallt, skarpt, blackt elljus.

Jag somnade i 1600-talet, och vaknade i moderniteten, den hälsosamma, den trygga, den varma, den – fula.

h1

Det stora digitala intet

onsdag, 20 augusti 2008

Jag har hört om problemet med digital lagring en längre tid, men att det var så här illa kunde inte ens jag mardrömma om. Håkan Lindgrens artikel i DN sammanfattar väl de kolossala bekymren – läs den!

Magnetband, DVD-er och hårddiskar tappar nämligen sin information, ofta nog efter en förbluffande kort tid. Några exempel ur artikeln:

  • Magnetband verkar hålla runt 20 år.
  • DVD-skivor kan vara helt oläsliga efter 15 år.
  • Hårddiskar bör bytas ut var tredje år.

Paradoxen är att ju mer avancerat ett minnesmedium är, desto mer instabilt är det.

Det äldsta är också det mest bestående: sten. Sedan har vi en glidande skala: pergament minst tusen år, papper – förutsatt att det är någorlunda arkivbeständigt – minst femhundra, film hundra och till sist, som sagt, DVD-er mellan femton och tjugo. Och webben då? ”Enligt Library of Congress var 44 procent av de sajter som fanns på nätet 1998 borta ett år senare.” Att bevara saker på döda träd är kanske inte så dumt trots allt.

Särskilt för de som vuxit upp med den digital revolutionen är icke-materialiteten en viktig poäng. Varför ens ha MP3-filer på sin dator, när allt ändå finns där ute på webben?

Men då lever man aningen barnsligt i ett sådant där underbart men skenbart evigt nu. För vad kommer ha hänt med allt det där materialet om en tjugo till trettio år? Texter, foton, privatfilmer, musikfiler – allt kommer att vara borta. Blir inte det här problemet löst, kommer det om 100 år vara mycket lättare att ta reda på saker om en människa som levde på 1600-talet än en som levde på 2000-talet.

En hel generation hotar att försvinna nära nog spårlöst i det stora digital intet.

h1

Uppföljare

tisdag, 24 juni 2008

1. Jag har skrivit förr om Microsofts nya operativsystem Windows Vista, och vilken gräslighet det är. (När jag för en tid sedan skaffade en ny dator fanns det till min fasa förinstallerat på burken, men givetvis raderade jag det på en gång och installerade XP istället.) I juninumret av ”PC för Alla” har jag nu till min oförställda glädje kunnat läsa att Vista floppat, och att Microsoft därför börjat arbeta hårt på uppföljaren, ”Windows 7″. Rätt åt dom.

2. För två år sedan besökte jag GeKå’s i Ullared, och köpte tolv strumpor, åtta kalsonger och två slipsar. Nu kan jag berätta att strumporna var hemska: de luddade, färgade mina fötter grå och gick sönder på nästan en gång. Kalsongerna var ett fynd: de håller formen och har fortfarande fin spänst i resårerna – märket är ”Photo”. Slipsarna har jag tyvärr knappt använt.

Kan nämna att det dyraste klädinköp jag nånsin gjort var ett par handsydda, rödbruna promenadskor, införskaffade på ren impuls när jag med min överdrivet fotbeklädnadsintresserade vän Harald Stjerne besökte en exklusiv affär i Budapest. De luktade så gott och jag hade just hört att om man skulle satsa på en del i sin garderob, så var det skorna – ”Köp så dyra som möjligt – det lönar sig alltid”. Lite senare bar jag dem under under en promenad på ringen i Wien, och fick sådana groteska skoskav att jag var tvungen att snabbt linka hemåt igen.

Jag har aldrig använt dessa skor igen, men i bland öppnar jag den snygga tygpåse de är förpackade i, njuter doften och grämer mig över alla dessa bortkastade kronor.

h1

Om blandband

tisdag, 13 november 2007

I en låda i garaget fann jag nyligen en rad gamla kassettband. Etiketterna med min handstil på var korviga och skriften blekt, men själva banden gav alltjämt ifrån sig ljud, om än filtrerat och aningen dovt, som lyssande man genom en filt. Den äldsta var ett C-60 från sent sextiotal, och använd i min allra första kassettbandspelare – en sådan där liten platt sak med fyrkantiga tangenter jag hade på mitt pojkrum. De flesta kom dock från en period som löpte från sent 70-tal till sent 80-tal.

Förutom ett antal ”Hemma hos…” med Kjell Alinge och Janne Forsell, samt några ”Metropol” inspelade in toto med mellansnack, tävlingar och allt, var det mesta blandband. Givetvis. Från radion. Mixen var inte sällan halsbrytande: Bach gick med ett raspande över i Rolling Stones, som i sin tur avlöstes av ”Växel, hallå, hallå” med Janne Lucas Persson. Här och var förekom också underbart förbryllande fragment av program som kommit med bara för att jag glömt att trycka på OFF: där fanns sedan länge bortglömt vinterväder, prat om trädgårdsskötsel och på ett band delar av en ekosändning från julhelgen 1989 där någon med vantro i rösten rapporterade om strider i den rumänska huvudstaden.

Annat var egenkomponerat. Och jag minns plötsligt vilken oherrans massa tid man kunde lägga på att sätta ihop sådana här blandningar. Hur mycket ansträngning som lades för att sätta ihop det där perfekta bandet. För sin egen skull. Men också för andras. Man kunde även uppvakta med blandband.

Nu är blandbandet som idé och företeelse lika död som discon. Föregående årtiondens röster ligger undanslängda i lådor och blir långsamt allt dovare, allt svagare. Även jag har en MP3-spelare, av märke Zen (ett slags Ipod för PC), och hårddisken på 20GB bara vägrar att bli full, oavsett hur mycket musik jag pumpar in på den.

Lyssnar gör jag nästan enbart med hjälp av slumpfunktionen. Och då maskinen just nu rymmer nära 3000 spår blir variationen enorm och givetvis helt oförutsägbar.

Som alla förändringar lämnar även denna mig kluven. Blandbandet med dess få, noga utvalda och ständigt återkommande stycken är givetvis en bild av mer stabilt och väldefinierat jag, och efterlämnar en bild av den människa som skapade det; något jag tror man söker förgäves efter i Ipodens amorfa – och lättraderade – massa av ljud. Dock: bandet med dess givna ordning är kanske ett exempel på en sådan där skenlabyrint där oavsett hur man går så förs man åter till utgångspunkten; samtidigt som Ipoden erbjuder en verklig labyrintvandring: det går aldrig att veta vad som väntar bakom nästa dörr.

Oförutsägbarhet är alltid att föredra. Åtminstone när så lite står på spel som här.

h1

Äntligen!

lördag, 6 oktober 2007

Johan Huizinga är en av de historiker som betytt allra mest för mig. Bland annat så var det han som myntade begreppet ”Homo Ludens”, Den Lekande Människan, som ett slags komplettering av de andra två andra, mer kända bestämningarna av mäniskan som art: Homo Sapiens: Den tänkande, samt Homo Faber: Den skapande. Hans huvudtes var att leken haft en avgörande roll i framväxten av den mänskliga kulturen. (Missförståndet är annars att Huizinga skulle menat att leken var en egenskap som definierade henne som människa, vilket han självklart inte avsåg. Mängder med djur leker också. Som vår kattunge. Just nu. Runt mina ben.)

medtot2_americas1.jpg

Både som historiker och som en i grund mycket barnslig person har jag lätt att hålla med Huizinga. (Dessutom: ofta är det avsaknaden av lekens lätthet som förpassar vissa författare i ett slags allvarsamhetens kramp.)

Jag har spelat dataspel så länge som de funnits, och jag minns ännu den känsla av under som grep mig när jag för första gången spelade ”Pong” – det var i Blackpool 1975. På denna semesterort vid Irländska sjön var strandpromenaden överströdd av av spelarkader, men nästan alla maskiner däruti var ännu av den mekaniska varianten, där exempelvis ett ubåtsspel var uppbyggt med hävstänger och kugghjul och siluetter i papp, och torpedernas färd mot målet utmärktes av små rader av lampor som tändes under en korrugerad havsyta av blåmålad plast.

Under en längre tid har jag spelat IL-2, en rysk flygsimulator som visserligen är över sju år gammal, men som fortfarande håller, inte minst för den har något jag efterlyser hos alla bra dataspel, nämligen möjligheten att göra egna banor, kampanjer, skins, etc. Nu har jag dock gått över till en av förra höstens preskriberade romanser, nämligen Medieval Total War II, som nyligen begåvats med en expansion: Kingdoms. Och där kan man äntligen spela det jag så länge hoppats på: som aztek.

Det är givetvis det kontrafaktiska som lockar. Tycker faktiskt att kontrafaktiska resonemang gör sig bäst som dataspel, och det jag vill pröva – på ett helt ovetenskapligt och lekfullt vis – är givetvis frågan om det skulle varit möjligt för aztekerna att besegra de spanska inkräktarna, något som självklart skulle ha påverkat hela världshistorien.

Jag har inte kommit alltför långt, men när man spelar som aztek får man verkligen känslan av att ställas inför en annan civilisation. I städerna byggs sådant som pyramider, bollbanor, kanaler och huvudskalleställningar, och ens soldater representerar de olika klanerna: jaguarkrigare, örnmän, och så vidare. Spelet öppnar med de järtecken som gick genom aztekriket vid tiden för spanjorernas uppdykande, och stämningen är lagomt ominös.

Bäst av allt är dock att den strategiska situationen faktiskt är utomordentligt väl fångad. Som aztek besitter du ett betydande imperium, aggressivt och fyllt av vapenföra män, och du är omgiven av fiender (Tlaxcallan) eller potentiella rebeller (Tolocan). Knappt har du börjat reducera dessa med sedvanlig imperialistisk iver, så dyker några underligt klädda främlingar upp från ingenstans. Och vem skall man nu ge sig på? Och med vem kommer ens gamla fiender alliera sig?

Jag har redan tagit fram några böcker, för att färska upp mina kunskaper, bland annat Hugh Thomas monumentala ”The Conquest of Mexico”. Och spelar ivrigt vidare.

Det är inte så att vi slutar leka för att vi blir gamla. Vi blir gamla för att vi slutar leka.

h1

Den vita häxan i min bil

fredag, 3 augusti 2007

tomtom.gifFör några år sedan körde jag ordentligt vilse i Italien, och sedan, efter att en tripp till en arkeologisk utgrävning utanför Saltsjöbaden i våras varit nära att ända i frustration och på Söder, bestämde jag mig för att pröva en sådan där GPS-navigator.

Vilket jag nu gjort. Det är en märklig upplevelse. Vidskepelse har av någon definierats som att tro på något man ej förstår, och till en början känns det mycket riktigt som trolleri. Jag kör ut från huset, och den burkiga kvinnliga datorrösten annonserar stelt ”Om… 300… meter… sväng… till höger” – och det stämmer, på några meter när, en felvisning den amerikanska militären sett till att det byggts in i systemet – och jag fnissar, och kör avsiktligt fel för att se vad som händer. ”Vänd… där det är möjligt” pockar hon. Och då gör jag det, lydigt, som en ertappad skolgosse. Blixtsnabbt räknar hon ut en ny rutt. “Ankomst” mässar hon, och jag tycker mig ana en svag ton av triumf i hennes metalliska stämma.

Det är lätt att bli beroende, särskilt sedan man brukat navigatorn i en okänd storstad – tidigare inte sällan en synnerligen nervös upplevelse, med ständiga felkörningar, pinsamma loopar och ilsket tutande medtrafikanter, allt medan ens blick förgäves söker gatuskyltar: ”Vadå périférique?” Till min lättnad tar den vita häxan med den metalliska stämman nu hand om ALLT. Känns det som.

Denna teknik har också en baksida. Den isometriska karta som rullas fram i den lilla skärmen tar stundtals lika mycket av ens uppmärksamhet som den omgivning navigatorn återger på ett så abstrakt vis. Och medan resan blir långt enklare, blir den också tommare, rent kunskapsmässigt. För man behöver inte längre hänga med på någon tummad bilatlas, vilket gör att landskapet blir mer anonymt och framför allt sammanhangslöst. De utflykter på infall som kartan kunde locka en till faller också lätt bort. (Särskilt som man gärna blir fixerad vid navigatorns sifferexcercis, där var avvikelse från körschemat omedelbart bestraffas med röda minussiffror i displayen med önskad ankomsttid.) Man rutschar liksom fram genom en oändlig tub, formad av navigatorns gröna pilar och tryggt mässande röst.

Som all framgångsrik vardagsteknologi sparar den tid och gör ens liv enklare. Samtidigt har den ett pris. Den lämnar mig också en aning mer rådvill och hjälplös än jag var förut: ännu en förmåga jag tidigare hade – i det här fallet det aktiva och ofta komplicerade orienteradet med papperskarta – kommer inte längre att efterfrågas, och i längden kommer den att tyna bort. Ju mer kapabla våra maskiner blir som system, desto mer inkapabla blir vi själva som individer.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 93 andra följare