Ett samtal i Madrid

Vi sitter i en liten bar inte långt från Plaza Mayor och jag börjar prata med Frank, en lång och muskulös svart amerikan i 40-årsåldern med goatee, rakat huvud och ring i ena örat. Han är uppväxt i Baltimores värsta område, The Projects, en stadsdel gjord känd genom”The Wire”. (Nej, han har inte sett TV-serien, svarar han, artigt – man anar att han fått frågan förr.)

Genast när man börjar samtala glömmer man Franks fysiska auktoritet: han är bildad och snabbtänkt, talar stilla och eftertänksamt och är mån om att inte ta för mycket plats. Så undervisar han också i musik på ett konservatorium i Florida. Han dricker en alkoholfri drink som består av kokosmjölk och kanel. Han vet var Uppsala ligger – han har spelat jazz där en gång.

Via hans arbete kommer vi in på frågan om hur man lär ut sådant som instrumentspel och författeri, vad som är skillnaderna, och vad som är likheterna. En annan man, som länge tränat japansk svärdsfäktning, bidrar till diskussionen. Vi beställer in nya Daiquiris. Frank fortsätter att dricka alkoholfritt.

Enighet uppnås om följande. Steg ett är alltid: lär dig tekniken, noga. Steg två: glöm tekniken.

Förebilder kan visst vara till hjälp, och vägledning. Men att det är långt viktigare att förstå förebildens drivkrafter än hans eller hennes teknik. Dessutom: enda vägen till att göra något med tyngd, går genom att bryta sig fri från denna förebild. Men att frigörandet från förebilden aldrig kan vara resultat av ett beslut utan enbart av en process.

Originalitet är en egenskap, inte ett val.

Klockan är över midnatt när jag reser mig och går. Vi skakar hand, hjärtligt. Troligtvis kommer vi aldrig att ses mer. Nattluften är varm.

Behov av brott

Femte säsongen av ”The Wire” var den mörkaste hittills, men på sätt och vis också den roligaste. Kärnan är nämligen en minst sagt tragikomisk historia, där en av huvudpersonera, den karismatiske, supige, skicklige och totalt ansvarslöse kriminalaren McNulty, utför en rad bluffar som ger intryck att det härjar en seriemördare i staden. Allt i syfte att få loss mer pengar till den kroniskt underfinansierade polisen.

McNulty förlorar dock snart kontrollen över sitt påhitt, då både politiker och – framför allt – media snabbt och ivrigt hakar på. I slutändan kommer det fram att det aldrig funnits någon seriemördare, men det hela tystas ned, då en ohelig allians av nya karriärer byggts upp på basis av denna fiktion – den ohederliga journalist som varit med om att blåsa upp bluffen nomineras till Pulitzerpriset…

Stundtals blir det hög satir av det hela, då det visas hur ordet ”seriemördare” skickar nära nog pornografiska rysningar genom media, politiker och allmänhet. De erfarna poliserna vet hur YTTERLIGT sällsynt det är med den typen av brottslingar, men det hjälper föga. Behovet av, ja längtan efter en seriemördare tar överhanden.

Om någon historiker i framtiden skulle få för sig att rekonstruera vår världsbild genom att titta på TV-tablåer och bestsellerlistor, skulle den personen dra slutsatsen att vi mer än annat var sysselsatta med brott, och dessutom brott av en synnerligen avancerad och ovanlig karaktär – som exempelvis seriemördare. (Att 99% av de faktiska brotten är av en helt annan och långt, långt banalare karaktär skulle ej gå att se. )

Det är givetvis detta som är förklaringen till varför vissa udda brott kan få en så oförklarligt stor uppmärksamhet i media och det allmänna medvetandet: för en gång skull överensstämmer sken och verklighet. Och vi kan tryggt fortsätta att bebo den svarta fiktion som utgör så stor del av vår värld.

Renoveringshelvetets nedersta krets

Dokusåpor kan jag inte förmå mig att följa, även om jag försöker, och att titta på inredningsprogram tycker jag är ungefär lika intressant som att studera hur rost bildas i realtid. Dock går nu en hybrid av dessa två genrer på TV5, och den är jag faktiskt rätt fängslad av. Serien heter ”Arga snickaren” – för övrigt fel genus rent grammatiskt.

Inte bara titeln är en ripoff på Gordon Ramseys ”Elake kocken”, dramaturgin är också densamma: ett företag – i faktisk eller överförd bemärkelse – håller på att gå överstyr, och en yrkesman dyker upp, inventerar problemen, grälar lite med de ansvariga och efter ett bakslag (eller möjligen två) vänds nederlaget i triumf.

Här handlar det dock inte om restauranger som håller på att konka, utan om familjer som av olika skäl fastnat i renoveringshelvetets nedersta krets, och nu håller på att gå under bland läckande tak, nedslagna väggar och livsfarliga elinstallationer.

På sätt och vis kan man säga att TV5 på detta vis är med och lindrar en plåga de själva varit med om att skapa. Alla dessa inredningsprogram skapar en känsla hos tittarna av att ha hem som inte riktigt DUGER, samtidigt som de vinkar med skenbart enkla lösningar. (Som för övrigt alltid verkar sluta på samma vis: med avskalat vitt och tända värmeljus i varenda skrymsle.)

Programmet fungerar, både för att huvudpersonen, den sympatiske snickaren Anders Öfvergård, så väl behärskar sin roll, och för att den berättelse som spelas upp är så tacksam. Det handlar givetvis om en klassisk melodram, som börjar i mörker och hot och som går via kaos och prövningar till ett slut i ljus och förlösning.

Orsaken att jag själv följer serien beror på jag är så intresserad av misslyckandets mekanismer. Diagnosmomentet följer jag alltid med oavvänd uppmärksamhet. Så vad kan man dra för slutsatser? Finns någon gemensam nämnare som förenar alla dessa familjers nedstigning i renoveringshelvetets bittra nederlag?

Det finns flera.

En är den klassiska. Hybris.

Man överskattar sin förmåga. Och underskattar svårigheterna. (Nära länkad finns en annan: en ovilja att dra ned på sina önskningar. Huset SKA ha en våning till, även om ingen av dem förstår att skilja en takstol från en gungstol. )

En annan är brist på fokus.

Man börjar gärna på flera ställen samtidigt. Detta paras med en fatal brist på uthållighet. När man – tämligen förutsägbart – kört fast i ett svårt moment, intensifierar man inte sina ansträngningar, utan börjar bara med något annat, tills man fastnat där, varefter man överger även det, börjar med något nytt etc, etc.

Och till slut återstår bara förnekelsen.

Det är givetvis här, inte i byggtipsen, som de viktiga lärdomarna står att göra.

Kortvarighet dess natur

Läser i en av Senecas epistlar:

”Kortvarigheten ligger i dess natur; därför fyller den hastigt sitt rum och väcker omedelbart leda och domnar strax av efter kraftansträngningen. Det kan ju inte vara något bestående, vars natur är rörelse, och det som hastigt kommer och hastigt förgår, dömt till förgängelse i och med sin egen funktion, det kan icke äga någon substantiell tillvaro; dess mål är dess eget upphörande, och redan i sin uppkomst skådar det hän mot sitt slut.”

Den gamle romaren vädrar här sin skepsis mot den sinnlighet som är sitt eget ändamål, men den 2000 år gamla texten går också att läsas som en beskrivning av den moderna konsumismen; eller det samtida modet med dess allt snabbare slående vågor; eller varför inte en viss typ av TV-program?

Jag såg Snoddas

På söndagkvällar går min favoritserie alla kategorier, ”Mad Men”. Det är inte bara tidsskildringen som varit felfri. Även dramaturgin har varit förstklassig, inte minst i det att den undvikit alla vanliga, trötta grepp, utan istället hela tiden förmått att överraska, vilket är mycket av förklaringen till varför den är så spännande, trots att det egentligen inte gör mer än skildrar livet på en reklambyrå i New York i början av 60-talet.

Senaste avsnittet, ”The new girl”, fick mig dock att grimasera flera gånger. För allra första gången. Vad är detta?

Först en bilfärd som man tidigt förstod skulle sluta ILLA – plantering, plantering. Sedan inte mindre än tre s.k. tidsmarkörer av allra simplaste slag, i form av omnämnande av 1. en då populär pjäs, sedan 2. en då populär film samt 3. en då populär kändis, som dessutom står i begrepp att göra ett Sedermera Berömt Framträdande.

Det är tung klichévarning på detta enkla och slöa grepp att visa var vi befinner oss. ”Jag såg Snoddas på vägen hit!” Alltid när man inte talar fram tiden, utan istället talar om tiden, bryts fiktionen.

Bild och verklighet

Den film som ännu håller publikrekordet i Storbritannien är en dokumentär, och den är över 90 år gammal : ”The Battle of the Somme”. Det är en propagandafilm som sattes samman i omedelbar anslutning till det stora slaget i Frankrike 1916, och hade premiär medan bataljen ännu pågick. Den består mestadels av helt autentiskt material, filmat före och under striderna.

Som denna, som föreställer ett antal (synnerligen kamerovana) brittiska soldater från Lancashire Fusiliers i en liten ravin, där de väntar på order att storma (notera soldaten som just kissat klart):

Bara en tjugo minuter efter den här sekvensen togs attackerade de en punkt britterna benämnde Hawthorne Ridge och hamnade i kraftig kulspruteeld. Bara runt 50 nådde fram. En stor del av dem vi ser har alltså kanske en halvtimme kvar att leva.

Andra, som dessa två, vet vi är arrangerade (om man tittar noga i slutet av sekvens två ser man hur en av de ”stupade” lägger sig till rätta, och placerar sin ena fot över den andra):

Dessa två sekvenser är också de tveklöst mest återanvända, och går att se i snart sagt varenda dokumentär som handlar om västfronten. Allt enligt den lag som säger att dramatiskt material, även om det är fejkat, tenderar att tränga ut mindre dramatiskt material, även om det är autentiskt.

Sedd som ett stycke historia är ”The Battle of the Somme” inte mycket att ha. Den måste betecknas som förvirrande, motsägelsefull och ibland direkt missvisande. Publiken får ingen helhetsbild, utan ställs inför rader av kaleidoskopiskt skiftande bilder och sekvenser, ofta underligt utdragna: man inser att något verkligen pågår, men oklart vad, oklart var och oklart vem. Vi möts av få förklaringar och den moderna filmdramaturgin lyser nästan helt med sin frånvaro.

Det är paradoxalt nog detta som är filmens stora styrka, och gör den till ett sådant enastående samtidsdokument. För dess sanning är inte så mycket historikerns som deltagarens.

Varenda gång jag själv sett ett riktigt slagfält där strider pågår har jag drabbats av overklighetskänslor. Den dramatik man är van vid från TV och film lyser nästan alltid med sin frånvaro. Och precis som när man ser den här filmen inser man att något verkligen pågår, men det är oklart vad, oklart var och oklart vem.

Det som gör ”The Battle of the Somme” till en sådan speciell upplevelse – trots att den är tänkt som ren propaganda – är givetvis att filmkonsten vid denna tidpunkt ännu sökte sin form, rent berättarmässigt. Publiken under denna tid förväntade sig inte i första hand en berättelse: de var där främst för att se ett spektakel, se ett återgivande av ett ögonblick i tiden. Vad gäller rörliga bilder, vill jag därför påstå att detta faktiskt är så nära vi nu kan komma det Första världskrigets verklighet.

Den som vill se ”The Battle of the Somme” bör transportera sig till Filmhuset i Stockholm nu på tisdag, där den visas 18:00 i Bio Victor. En brittisk stumfilmspianist vid namn Stephen Thorne ackompanjerar visningen med ursprunglig musik, och jag själv introducerar filmen. Fri entré.

Denna helg

Denna helg händer bland annat följande:

1. Klockan 13:00 på lördag kommer jag att vara på Akademibokhandeln (Mästersamuelsgatan) i Stockholm, och prata om och läsa ur min nya bok ”Stridens skönhet och sorg”. Och om någon så önskar kommer jag även att signera vederbörandes exemplar. (Då jag just blivit far kommer jag att göra ytterligt få framträdanden av den här typen i höst. Två, för att vara exakt.)
2. Klockan 21:00 på söndag börjar TV9 visa andra säsongen av den amerikanska dramaserien ”Mad Men” (som utspelar sig på en reklambyrå i New York under tidigt 60-tal). Det mesta som visas på TV är rappakalja, men den här serien däremot är en av de absolut bästa jag sett: intelligent, tät, välskriven, renons på dramaturgiska schabloner och med en ovanligt välutvecklad känsla för tiden.

Krigsfilmer (och porr)

När jag kom hem från butiken upptäckte jag att jag köpt fel film. Eller snarare rätt film. Jag trodde mig ha funnit den vanliga 216-minutersversionen av ”Das Boot”, den där tyska ubåtsfilmen från 1981. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det mina 99 kronor köpt mig var 5,3-timmarsversionen.

För vissa låter det kanske som mindre kul, detta att tillbringa 318 minuter av ens liv med att följa en alltmer otvättad tysk ubåtsbesättning under ett måttligt framgångsrikt uppdrag mot slutet av 1941.

Inte då.

Jag vill nog hävda att ”Das Boot” i den här versionen är en av de bästa krigsfilmer som gjorts. Kanske den bästa. Inte för att där ej finns problem med det historiska, bland annat att man i detta kollektiv av idel frivilliga, i detta tidiga skede av kriget, bara finner en uttalad nazist. Hmmm.

Må så vara.

Styrkan ligger i skildringen av vardagen, fylld som den är av missräkning och klaustrofobi, grå rutin och frustrerande väntan. Det som gör den långa versionen så oöverträffad är att man där inte bara har utrymme att måla upp denna vardag, utan också kan låta hela kollektivet framträda. Individer som i grundversionen bara framtonar som krumelurer i utkanten kan här stiga fram och bli till individer, och inte alltid vidare sympatiska sådana. Pennalismen är framträdande.

Det är alltså vardagen som tar den mesta tiden, och helt i linje med detta är de rena stridsmomenten också få. (Det är talande att filmens mest spännande avsnitt handlar om när besättningen förtvivlat försöker reparera sin läckande farkost, där den ligger havererad på havsbotten.)

I vanliga krigsfilmer finns sällan plats för vardagen, utan man måste raskt ta sig till det som man antar att publiken betalar för att se: explosionerna, effekterna, dånet. Berättelsen faller samman och blir bara ett grepp för att transportera åskådarna från innevarande rassel-bom-tjut-pang till nästa.

I detta påminner krigsfilmer rent berättartekniskt mest om pornografiska filmer. Även där är tiden mest en matematisk abstraktion som mäts i det antal sammanstötningar man lyckas prestera. Och sedan händer bara samma sak igen, och igen, och igen. Och igen. Och igen. Resultatet blir i båda fallen något som känns vansinnigt utdraget och förlamande, förkrossande, förkvävande tråkigt.

Helgonet och jag

Hade en lätt omskakande upplevelse häromkvällen. När jag susade fram mellan kanalerna ramlade jag förbi TV4 Guld och bromsade genast upp, inte bara för att där visades den gamla deckarserien ”Helgonet” – med en oförskämt ung Roger Moore i huvudrollen – utan även för att det som rullade var ett avsnitt som satte djupa intryck i mig som pojke.

”Helgonet” var den första deckarserie jag tilläts titta på av mina föräldrar, och att bara få sitta där med dem i den gröna soffan på lördagkvällen – ja, det var stort. Än idag kan signaturmelodin fylla mig med en vag känsla av förväntan.

Ett ovanligt spännande avsnitt bet sig fast.

I det är ”Helgonet” i Skottland – bland ekande kulisser – och försöker gå till botten med några dödsfall, ögonskenligen orsakade av Loch Ness-odjuret. (Bara det fick givetvis 9-åringen att sätta sin kolsyrade Portello i näsan.) Det visar sig dock att allt är en fejk, arrangerad av en vacker men bitter kvinna försummad av sin man, en träig historiker (!). Nu låter det som värsta Scooby Doo, men då var det nytt. Åtminstone i mina ögon.

Slutet är spektakulärt. Kvinnan flyr avslöjad i gummibåt och dimma ut över Loch Ness, men så hör man hennes förtvivlade skrik och får se hur det börjar bubbla runt henne. Klipp. Polisen meddelar den sörjande maken och ”Helgonet” att man hittat hennes kropp, illa tilltygad. Och kommissarien säger att hon måste ha kommit in i färjans propeller.

Men då höjer ”Helgonet” på ena ögonbrynet – på det där viset som Roger Moore sedan upphöjde till stor konst när han började spela James Bond – och säger att det bara finns ett problem: på grund av dimman gick inte färjan i går… Dramatisk musik. Ridå. Sluttexter.

Än idag minns jag det där avsnittet, tillochmed vissa repliker. Särskilt scenen när kvinnan försvann i dimman stannade kvar i mitt lättrörliga pojksinne.

Dock – och nu kommer vi till poängen – har jag under alla dessa år haft en MYCKET tydlig minnesbild av scenen är filmad snett uppifrån. Jag har kommit ihåg bubblet och skriken och hennes kamp vid årorna från ett fågelperspektiv. Därför var det inte så lite omtumlande att upptäcka, nu när jag såg det här avsnittet igen, över 40 år senare, att så var det inte alls! Scenen är filmad enbart FRÅN SIDAN.

Tror att jag möjligen förblandat den här scenen med en annan scen, som också utspelar sig i dimma, och där skurken/kvinnan försöker mörda ”Helgonet” genom att välta ned en sten i hans briljantinkammade huvudknopp. Den scenen är filmad uppifrån.

Minnesforskningen har lärt oss att minnen inte är så stabila som vi tror, att de kan genomgå korruption och förvridning. Men jag har sällan sett det demonstrerat så här handgripligen.

PS till Sprängämnesspår

Tidigare år skulle historien om de två svetsarna och deras ”sprängämnesspår” kallats för en tidningsanka. Men den visar istället på hur utomordentligt svårt många i media nuförtiden har att hålla huvudet kallt.

Jag tror inte att det existerar någon mörk konspiration som syftar till att göra oss otrygga och därmed också villiga att svälja en allt mer skärpt kontroll av våra liv. Men det är onekligen en av följderna.

Vi har under åren fostrats till att tro på stora hot som dessa, alls inte bara av (o)säkerhetsindustrin, media och politiker, utan även av populärfiktionen – till exempel serier som ”24”. Så under alltihop finns en berättelse om Terrordåd Och Tickande Bomber som bara ligger där och väntar, och som kan halas fram, praktiskt taget färdigsskriven, i situationer som dessa.

American Gangster

Filmen är över två och en halv timme lång, men det märker man inte. American Gangster är nämligen så utomordentligt väl berättad, samtidigt som hantverket är helt felfritt – typiskt Ridley Scott. Historien om Frank Lucas uppgång och fall – en man som stiger från att vara en obetydlig småskurk till att bli den som kontrollerar en stor del av handeln med heroin i västra USA under tidigt 70-tal – vinner både sin komplikation och sin kraft av att vara, som det utannonseras i början av filmen, ”Based on a True Story”.

Filmen är en moralitet vars energi springer ur en intressant asymmetri.

Frank Lucas är mannen som gör vad som helst för att tjäna pengar, och som också snabbt blir ofantligt rik just för att han med utomordentlig kyla applicerar enkla, grundläggande kapitalistiska principer på sin kriminella verksamhet; samtidigt är han en tystlåten, diskret och kärleksfull person som bryr sig mycket om sin familj och släkt.

Hans motståndare, polisen Richie Roberts – för den berättartekniska konventionen förutsätter EN tydlig antagonist -, är en man som vägrar att låta sig köpas och som avskyr korruption; privat är han ett moraliskt katastrofområde, en dålig far som slarvat bort sitt äktenskap genom ständiga otroheter.

Men hur mycket stämmer, egentligen? Mycket lite.

Den verklige Frank Lucas var inte alls en så där mysig hemmatomte som han framställs som, samtidigt som den verklige Richie Roberts inte ens var gift och än mindre far. (Verklighetens Richie hade också en rätt marginell roll i Lucas fall.) Dock behövs den konstruktionen för att få moraliteten att fungera. Utan den skulle det nämligen bli en tämligen platt historia om kampen mellan ont och gott. Utan den skulle vi inte känna för huvudpersonen.

Detta är uppenbart i det något ansträngda slutet, där de två fienderna – skurken och polisen – förenas för att krossa de som vi som publik verkligen lärt oss att avsky under filmens gång, de korrupta, obehagliga och helt genom-onda NYPD-poliserna, och världen blir hel igen.

Inte heller detta stämmer mot verkligheten. Lucas angav visserligen en del poliser men det var främst genom den något mindre heroiska gärningen att skvallra på andra kriminella som han kom undan så lätt. (Vad vi inte heller får reda på i slutet är att Lucas på grund av sitt samarbete fick villkorlig dom. När han i slutscenen släpps ut ur fängelset är det efter att ha blivit ertappad med att fortsätta smuggla narkotika.)

Nutida spelfilm är på grund av sin mycket strikta berättelseform och krav på just moraliska symmetrier ett medium som inte passar vidare bra för att framställa sanna historier. Varenda gång någon gjort ett försök att inte på någon punkt svära mot verkligheten – som exempelvis Oliver Stones World Trade Center eller Åke Lindmans Framom främsta linjen – har resultatet också blivit en onjutbar filmisk katastrof.

Så vad finns egentligen kvar av ”the True Story” i American Gangster, om man tittar efter? Mycket litet. Men resultatet har blivit en riktigt, riktigt bra film.

Goodbye, Hannibal Lecter

Har med visst vilt hopp börjat titta på på tredje säsongen av gamla ”Uppdrag Mord” (originaltitel: ”Homicide – Life on the Street”) men vacklar. Den är visserligen betydligt bättre än nästan allt i genren, och man kan även se hur den bär på DNA-koden till det som senare skall bli den helt enastående ”The Wire”.

Min tvekan handlar till dels om ren och skär besvikelse efter den fantastiska första säsongen; man märker hur den långsamt skruvas mot att bli ännu en amerikansk snutserie, där karaktärerna flyttas som spelpjäser på dramaturgins schackbräde, där konflikt förväxlas med gräl, och där mordfallen blir alltmer kittlande aparta.

Tror att det är det sista som stör mig mest. De står mig upp i halsen, dessa überintelligenta seriemördare i böcker och filmer som utför sina extremt välplanerade ritualmord, och lämnar sina fiffigt kodade ledtrådar överallt medan klockan går, chefen skäller och detektivens magsår ömmar.

I den första säsongen av ”Homicide” var morden en bisak, ofta utlösta av skitsaker, utförda utan tillstymmelse till plan, och lätta att lösa; vi har i vårt land nyligen haft ett antal uppmärksammade mordfall med dessa sorgligt banala karaktäristika.

Nej, det borde snart införas ett tioårigt moratorium på smarta mord i fiktionen. Istället borde författare ett litet tag försöka beskriva dem som de grymma, snuskiga, desperata och urbota korkade gärningar de i regel är.

Om naturfilmer

Det är först när människan skiljer sig från naturen som hon kan börja beundra den och förvandla den till poesi. Jag har förstått att det är storstadsbor som är allra mest förtjusta i naturfilmer. (På samma vis som att de mest obehagligt fanatiska djurvännerna springer ur strängt urbana miljöer.) Det rent kompensatoriska i detta är lätt att begripa: ju mindre man ser av verklig natur, desto mer tittar man på avbildad sådan. Därför borde jag, som bosatt på landet, kanske inte vara så svag för sådana filmer. Men det är jag.

Under det senaste året har vi framför allt tittat mycket på de BBC-serier som har David Attenborough i huvudrollen. Och i någorlunda kronologi. Alltså börjat med hans klassiska ”Life on Earth” från 1979, som omdefinierade hela genren. Icke utan bävan började jag titta på den, då jag var rädd att få ett vackert minne repat av något som tiden sprungit ifrån. Jag var då tagen både av innehåll – greppet att ta ett totalgrepp om evolutionen – och form – de välvalda, vackra bilderna, och Attenboroughs smittande och aldrig vacklande entusiasm över allt från maneters anatomi till de bisarra matvanorna hos vissa fladdermöss.

Sedan följde en hel rad synnerligen framgångsrika serier, som ”The Living Planet”, ”The Life of Mammals”, ”The Life of Birds”, ”The Trials of Life” (nu tillgänglig i sin helhet: den ströks nämligen ned rätt okänsligt av BBC), ”The Private Life of Plants” (den visuellt mest överdådiga, helt klart av det skälet att man var tvungen att anstränga sig ännu lite extra, då växter inte automatiskt gör sig i ett rörligt medium), etc.

Till min lättnad höll den första serien väl att se om. Och de andra är verkligen utomordentliga. (Fast jag finner mycket av det som handlar om insekter småäckligt, och då snabbspolar ofta vi i samförstånd.)

Det är dock intressant att se, att vad som börjar som ett pedagogiskt grepp – att David Attenborough då och då plötsligt kliver in i bild och handgripligen börjar förklara något, vänder på de där läbbiga hästskokrabborna och pillar runt för att demonstrera något om deras primitivitet – stelnar så småningom till en visuell gimmick. I de sista serierna är det uppenbart att han är i bild bara för att han skall vara i bild.

Dessutom bygger en hel del av kraften på det drivna men hårda montaget: djuren blir ofta bedårande då vi bara möter dem i korta, särskilt utvalda situationer, som skall illustrera en poäng – sedan snabbt vidare till Sydamerika. Det var till exempel först när jag försökte följa serien ”Meerkat Manor” på Animal Planet som jag förstod vilket förfärligt liv dessa gulliga varelser ofta har – ”nasty, brutish and short”, indeed.

Något handlar det om vad som sker när vi gör berättelser av verkligheten: den läggs till rätta i enlighet med våra egna önskningar. Något om ett förgudande av naturen som dels är en ofrånkomlig spegling av en situation då vi rör oss allt snabbare mot en massiv ekologisk kris, dels om en längtan efter en ny, ren utopi, ja efter just en ny gudom, nu när alla de gamla visat sig vara felbara.

Lasse och triumfens kurvatur

Av olika anledningar har det blivit ovanligt lite TV-tittande denna jul, trots att det är en syssla som ligger så väl i linje med dessa dagars underbart stagnerade och stillastående karaktär. Dock har jag sett Magnus Gerttens och Martin Theanders dokumentär om Lasse Holmqvist, ”TV till varje pris” som visades i SvT. Och det är jag glad för.

Lasse Holmqvist dog 1996 och är nu nästan bortglömd, men ett tag var han störst. Uppgången pågick under en lång tid och var resultat av verklig talang, hårt arbete och en viss portion tur. Skapsam, envis, öppen, orädd, lekfull och uppriktigt nyfiken på människor gjorde han stor lycka med sina olika intervjuprogram, med kulmen i den berömda 80-talsserien ”Här är ditt liv”. Den gjorde honom till en av Sveriges mest kända personer och en medial maktfaktor av rang.

Hans slutliga öde säger i sin grymhet mycket om TV-mediets obeständiga karaktär.

Nedgången var nämligen betydligt mer brant. Han försvann ut till vänster under tidigt 90-tal, förlorade sig i ett fåfängt försök att starta en egen TV-kanal i Öresundsregionen och dog utblottad.

Just den delen av historien är tidlös, ja närmast arketypisk till sin karaktär. Det är nämligen en berättelse om hur en stor triumf kan skapa en bedräglig känsla av att vara oumbärlig, ja oövervinnerlig. Och hur denna känsla lockar till att ständigt söka nya världar att erövra, på samma gång som den även lurar till att förbli vid det gamla, invärvd i självöverskattningens dimmor och i upphöjt trots mot tidens oundvikliga, ofrånkomliga vridning.

Expansionen liknas vid en förnyelse men blir dess motsats. Och i triumfens kurvatur vilar förutsättningen för nederlaget.

Upp till kramp

Igår visades sista avsnittet av Peter Birros och Mikael Marcimains ”Upp till kamp”, och den melodram som hela tiden lurat i historien bröt slutgiltigt ytan, och det hela tog sin ände med idel starka känslor och ond bråd död. Mycket ”För fan, Tommy” blev det.

Förstår inte de som bråkat över att projektet skulle syfta till att glorifiera det proggiga 70-talet. Den som eventuellt längtat åter till detta mytologiserade årtionde blev nog botad en gång för alla av seriens alla hemska frisyrer, gräsliga kläder, fula möbler och glåmiga färger. I det yttre är decenniet väl fångat, bitvis med kuslig precision.

Den borgerliga valsegern 1976 fick beteckna slutet för vänstervågen. Icke utan rätt. Detta slut antyds vara resultat av mörka motkrafter, motkrafter förkroppsligade dels av sjukhusspionsaffären – en verklig skandal -, dels av SAF-kampanjen ”Satsa på dig själv” – vilket känns väl klärvojant, för den kampanjen kom först 1979.

Vad man i det här sammanhanget kan sakna är den besvikelse och förvirring som drabbade vänstern efter Vietnamkrigets slut, och som jag själv var åsyna vittne till. Pol Pot hade ett långt större ansvar för vänstervågens uttynande än någonsin SAF.

I grunden fanns – precis som under verkliga revolutioner – förväntningar omöjliga att infria. I verkliga revolutioner leder denna besvikelsens acceleration ofelbart till att det hela snart slår över i alltmer skruvad idémässig radikalisering, paranoja, jakt på syndabockar och… blodbad. Här slutar det med ”För fan, Tommy”.

Samtidigt visar serien att den tidsvände som ägde rum mellan 60- och 70-tal inte alls bara var fråga om politiska bakslag. Det som skedde var också att en generation som växte upp, med allt vad det innebär. Alla årskullar gör det här språnget från ungdomstidens förhoppningar till vuxenlivets kompromisser. Skillnaden här var att en generation som sade att man aldrig skulle lita på någon över trettio, blev trettio själva. Som ingen annan generation, både tidigare och senare, kunde fyrtiotalisterna skriva om en i grund existensiell berättelse till ett politiskt drama.

Sextioåttorna tror att de minns en epok, men minns egentligen en livsfas.