Archive for the ‘TV & Film’ Category

h1

Ett samtal i Madrid

lördag, 30 maj 2009

Vi sitter i en liten bar inte långt från Plaza Mayor och jag börjar prata med Frank, en lång och muskulös svart amerikan i 40-årsåldern med goatee, rakat huvud och ring i ena örat. Han är uppväxt i Baltimores värsta område, The Projects, en stadsdel gjord känd genom”The Wire”. (Nej, han har inte sett TV-serien, svarar han, artigt – man anar att han fått frågan förr.)

Genast när man börjar samtala glömmer man Franks fysiska auktoritet: han är bildad och snabbtänkt, talar stilla och eftertänksamt och är mån om att inte ta för mycket plats. Så undervisar han också i musik på ett konservatorium i Florida. Han dricker en alkoholfri drink som består av kokosmjölk och kanel. Han vet var Uppsala ligger – han har spelat jazz där en gång.

Via hans arbete kommer vi in på frågan om hur man lär ut sådant som instrumentspel och författeri, vad som är skillnaderna, och vad som är likheterna. En annan man, som länge tränat japansk svärdsfäktning, bidrar till diskussionen. Vi beställer in nya Daiquiris. Frank fortsätter att dricka alkoholfritt.

Enighet uppnås om följande. Steg ett är alltid: lär dig tekniken, noga. Steg två: glöm tekniken.

Förebilder kan visst vara till hjälp, och vägledning. Men att det är långt viktigare att förstå förebildens drivkrafter än hans eller hennes teknik. Dessutom: enda vägen till att göra något med tyngd, går genom att bryta sig fri från denna förebild. Men att frigörandet från förebilden aldrig kan vara resultat av ett beslut utan enbart av en process.

Originalitet är en egenskap, inte ett val.

Klockan är över midnatt när jag reser mig och går. Vi skakar hand, hjärtligt. Troligtvis kommer vi aldrig att ses mer. Nattluften är varm.

h1

Behov av brott

torsdag, 30 april 2009

Femte säsongen av ”The Wire” var den mörkaste hittills, men på sätt och vis också den roligaste. Kärnan är nämligen en minst sagt tragikomisk historia, där en av huvudpersonera, den karismatiske, supige, skicklige och totalt ansvarslöse kriminalaren McNulty, utför en rad bluffar som ger intryck att det härjar en seriemördare i staden. Allt i syfte att få loss mer pengar till den kroniskt underfinansierade polisen.

McNulty förlorar dock snart kontrollen över sitt påhitt, då både politiker och – framför allt – media snabbt och ivrigt hakar på. I slutändan kommer det fram att det aldrig funnits någon seriemördare, men det hela tystas ned, då en ohelig allians av nya karriärer byggts upp på basis av denna fiktion – den ohederliga journalist som varit med om att blåsa upp bluffen nomineras till Pulitzerpriset…

Stundtals blir det hög satir av det hela, då det visas hur ordet ”seriemördare” skickar nära nog pornografiska rysningar genom media, politiker och allmänhet. De erfarna poliserna vet hur YTTERLIGT sällsynt det är med den typen av brottslingar, men det hjälper föga. Behovet av, ja längtan efter en seriemördare tar överhanden.

Om någon historiker i framtiden skulle få för sig att rekonstruera vår världsbild genom att titta på TV-tablåer och bestsellerlistor, skulle den personen dra slutsatsen att vi mer än annat var sysselsatta med brott, och dessutom brott av en synnerligen avancerad och ovanlig karaktär – som exempelvis seriemördare. (Att 99% av de faktiska brotten är av en helt annan och långt, långt banalare karaktär skulle ej gå att se. )

Det är givetvis detta som är förklaringen till varför vissa udda brott kan få en så oförklarligt stor uppmärksamhet i media och det allmänna medvetandet: för en gång skull överensstämmer sken och verklighet. Och vi kan tryggt fortsätta att bebo den svarta fiktion som utgör så stor del av vår värld.

h1

Renoveringshelvetets nedersta krets

onsdag, 18 mars 2009

Dokusåpor kan jag inte förmå mig att följa, även om jag försöker, och att titta på inredningsprogram tycker jag är ungefär lika intressant som att studera hur rost bildas i realtid. Dock går nu en hybrid av dessa två genrer på TV5, och den är jag faktiskt rätt fängslad av. Serien heter ”Arga snickaren” – för övrigt fel genus rent grammatiskt.

arga_snickaren

Inte bara titeln är en ripoff på Gordon Ramseys ”Elake kocken”, dramaturgin är också densamma: ett företag – i faktisk eller överförd bemärkelse – håller på att gå överstyr, och en yrkesman dyker upp, inventerar problemen, grälar lite med de ansvariga och efter ett bakslag (eller möjligen två) vänds nederlaget i triumf.

Här handlar det dock inte om restauranger som håller på att konka, utan om familjer som av olika skäl fastnat i renoveringshelvetets nedersta krets, och nu håller på att gå under bland läckande tak, nedslagna väggar och livsfarliga elinstallationer.

På sätt och vis kan man säga att TV5 på detta vis är med och lindrar en plåga de själva varit med om att skapa. Alla dessa inredningsprogram skapar en känsla hos tittarna av att ha hem som inte riktigt DUGER, samtidigt som de vinkar med skenbart enkla lösningar. (Som för övrigt alltid verkar sluta på samma vis: med avskalat vitt och tända värmeljus i varenda skrymsle.)

Programmet fungerar, både för att huvudpersonen, den sympatiske snickaren Anders Öfvergård, så väl behärskar sin roll, och för att den berättelse som spelas upp är så tacksam. Det handlar givetvis om en klassisk melodram, som börjar i mörker och hot och som går via kaos och prövningar till ett slut i ljus och förlösning.

Orsaken att jag själv följer serien beror på jag är så intresserad av misslyckandets mekanismer. Diagnosmomentet följer jag alltid med oavvänd uppmärksamhet. Så vad kan man dra för slutsatser? Finns någon gemensam nämnare som förenar alla dessa familjers nedstigning i renoveringshelvetets bittra nederlag?

Det finns flera.

En är den klassiska. Hybris.

Man överskattar sin förmåga. Och underskattar svårigheterna. (Nära länkad finns en annan: en ovilja att dra ned på sina önskningar. Huset SKA ha en våning till, även om ingen av dem förstår att skilja en takstol från en gungstol. )

En annan är brist på fokus.

Man börjar gärna på flera ställen samtidigt. Detta paras med en fatal brist på uthållighet. När man – tämligen förutsägbart – kört fast i ett svårt moment, intensifierar man inte sina ansträngningar, utan börjar bara med något annat, tills man fastnat där, varefter man överger även det, börjar med något nytt etc, etc.

Och till slut återstår bara förnekelsen.

Det är givetvis här, inte i byggtipsen, som de viktiga lärdomarna står att göra.

h1

Kortvarighet dess natur

fredag, 16 januari 2009

Läser i en av Senecas epistlar:

”Kortvarigheten ligger i dess natur; därför fyller den hastigt sitt rum och väcker omedelbart leda och domnar strax av efter kraftansträngningen. Det kan ju inte vara något bestående, vars natur är rörelse, och det som hastigt kommer och hastigt förgår, dömt till förgängelse i och med sin egen funktion, det kan icke äga någon substantiell tillvaro; dess mål är dess eget upphörande, och redan i sin uppkomst skådar det hän mot sitt slut.”

Den gamle romaren vädrar här sin skepsis mot den sinnlighet som är sitt eget ändamål, men den 2000 år gamla texten går också att läsas som en beskrivning av den moderna konsumismen; eller det samtida modet med dess allt snabbare slående vågor; eller varför inte en viss typ av TV-program?

h1

Jag såg Snoddas

tisdag, 18 november 2008

På söndagkvällar går min favoritserie alla kategorier, ”Mad Men”. Det är inte bara tidsskildringen som varit felfri. Även dramaturgin har varit förstklassig, inte minst i det att den undvikit alla vanliga, trötta grepp, utan istället hela tiden förmått att överraska, vilket är mycket av förklaringen till varför den är så spännande, trots att det egentligen inte gör mer än skildrar livet på en reklambyrå i New York i början av 60-talet.

07-mm_ep205_peggy_and_bobbie_img_0409

Senaste avsnittet, ”The new girl”, fick mig dock att grimasera flera gånger. För allra första gången. Vad är detta?

Först en bilfärd som man tidigt förstod skulle sluta ILLA – plantering, plantering. Sedan inte mindre än tre s.k. tidsmarkörer av allra simplaste slag, i form av omnämnande av 1. en då populär pjäs, sedan 2. en då populär film samt 3. en då populär kändis, som dessutom står i begrepp att göra ett Sedermera Berömt Framträdande.

Det är tung klichévarning på detta enkla och slöa grepp att visa var vi befinner oss. ”Jag såg Snoddas på vägen hit!” Alltid när man inte talar fram tiden, utan istället talar om tiden, bryts fiktionen.

h1

Bild och verklighet

söndag, 26 oktober 2008

Den film som ännu håller publikrekordet i Storbritannien är en dokumentär, och den är över 90 år gammal : ”The Battle of the Somme”. Det är en propagandafilm som sattes samman i omedelbar anslutning till det stora slaget i Frankrike 1916, och hade premiär medan bataljen ännu pågick. Den består mestadels av helt autentiskt material, filmat före och under striderna.

Som denna, som föreställer ett antal (synnerligen kamerovana) brittiska soldater från Lancashire Fusiliers i en liten ravin, där de väntar på order att storma (notera soldaten som just kissat klart):

Bara en tjugo minuter efter den här sekvensen togs attackerade de en punkt britterna benämnde Hawthorne Ridge och hamnade i kraftig kulspruteeld. Bara runt 50 nådde fram. En stor del av dem vi ser har alltså kanske en halvtimme kvar att leva.

Andra, som dessa två, vet vi är arrangerade (om man tittar noga i slutet av sekvens två ser man hur en av de ”stupade” lägger sig till rätta, och placerar sin ena fot över den andra):

Dessa två sekvenser är också de tveklöst mest återanvända, och går att se i snart sagt varenda dokumentär som handlar om västfronten. Allt enligt den lag som säger att dramatiskt material, även om det är fejkat, tenderar att tränga ut mindre dramatiskt material, även om det är autentiskt.

Sedd som ett stycke historia är ”The Battle of the Somme” inte mycket att ha. Den måste betecknas som förvirrande, motsägelsefull och ibland direkt missvisande. Publiken får ingen helhetsbild, utan ställs inför rader av kaleidoskopiskt skiftande bilder och sekvenser, ofta underligt utdragna: man inser att något verkligen pågår, men oklart vad, oklart var och oklart vem. Vi möts av få förklaringar och den moderna filmdramaturgin lyser nästan helt med sin frånvaro.

Det är paradoxalt nog detta som är filmens stora styrka, och gör den till ett sådant enastående samtidsdokument. För dess sanning är inte så mycket historikerns som deltagarens.

Varenda gång jag själv sett ett riktigt slagfält där strider pågår har jag drabbats av overklighetskänslor. Den dramatik man är van vid från TV och film lyser nästan alltid med sin frånvaro. Och precis som när man ser den här filmen inser man att något verkligen pågår, men det är oklart vad, oklart var och oklart vem.

Det som gör ”The Battle of the Somme” till en sådan speciell upplevelse – trots att den är tänkt som ren propaganda – är givetvis att filmkonsten vid denna tidpunkt ännu sökte sin form, rent berättarmässigt. Publiken under denna tid förväntade sig inte i första hand en berättelse: de var där främst för att se ett spektakel, se ett återgivande av ett ögonblick i tiden. Vad gäller rörliga bilder, vill jag därför påstå att detta faktiskt är så nära vi nu kan komma det Första världskrigets verklighet.

Den som vill se ”The Battle of the Somme” bör transportera sig till Filmhuset i Stockholm nu på tisdag, där den visas 18:00 i Bio Victor. En brittisk stumfilmspianist vid namn Stephen Thorne ackompanjerar visningen med ursprunglig musik, och jag själv introducerar filmen. Fri entré.

h1

Denna helg

fredag, 17 oktober 2008

Denna helg händer bland annat följande:

  1. Klockan 13:00 på lördag kommer jag att vara på Akademibokhandeln (Mästersamuelsgatan) i Stockholm, och prata om och läsa ur min nya bok ”Stridens skönhet och sorg”. Och om någon så önskar kommer jag även att signera vederbörandes exemplar. (Då jag just blivit far kommer jag att göra ytterligt få framträdanden av den här typen i höst. Två, för att vara exakt.)
  2. Klockan 21:00 på söndag börjar TV9 visa andra säsongen av den amerikanska dramaserien ”Mad Men” (som utspelar sig på en reklambyrå i New York under tidigt 60-tal). Det mesta som visas på TV är rappakalja, men den här serien däremot är en av de absolut bästa jag sett: intelligent, tät, välskriven, renons på dramaturgiska schabloner och med en ovanligt välutvecklad känsla för tiden.
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 91 andra följare