h1

Historien skrivs om

torsdag, 28 maj 2009

Jag har alltid tyckt illa om det där frasen ”Nu måste vi skriva om historien”.

Det beror dels på att det nästan alltid uttalas i falsett, i sensationalistiskt syfte, dels för att det nästan aldrig stämmer. Historien är en s.k. kumulativ vetenskap, vilket innebär att tillväxten av vår förståelse för det mesta sker genom en tämligen odramatisk addition, där nya resultat stadigt läggs till, och den gamla bilden antingen utökas eller korrigeras eller kompliceras. Det är sällan som historisk forskning tar det sensationella avslöjandets form – att sedan marknadsföringen av denna forskning tar denna form, tja, det är en annan sak.

benno_o

Nu har det dock kommit en minst sagt sensationell nyhet från Tyskland som får mig att säga att historien faktiskt måste skrivas om.

Det handlar om avslöjandet att den tyske polis som i juni 1967 sköt studenten Benno Ohnesorg under en politisk demonstration i Berlin var agent för östtyska Stasi! (Polisen hette Karl-Heinz Kurras men gick hos östtyskarna under täcknamnet ”Otto Bohl”.) Fler länkar här.

Det är svårt att överskatta betydelsen av dödsskjutningen av Ohnesorg: den räknas nämligen allmänt som den händelse som gav impulsen till skapandet av RAF, den tyska vänsterterrorgruppen. Med allt vad det ledde till.

Från första början var den tyska vänsterterrorismen ett bisarrt fenomen, fångat i idel onda cirklar. Mycket av idén bakom morden var att utlösa just den våldsreaktion från den tyska staten som man sade sig bekämpa. Snart kom dessutom det mesta av verksamheten att handla om att frita medlemmar som gripits tidigare, inte sällan under försök att frita medlemmar som gripits tidigare, etc, osv – terrorn blev på så vis mycket snabbt sitt eget ändamål.

På 90-talet kom det fram att det kommunistiska DDR i största hemlighet hjälpt de tyska vänsterterroristerna. Men att den person som låg bakom det dåd som startade den våg av vänstervåld som skakade Tyskland under ett decennium, själv var kommunist och hemlig agent för Stasi det är… nästan obegripligt chockerande.

Plötsligt förvandlas en hel epok till ett enda dåligt cirkelbevis.

h1

Om de dödas ögon

söndag, 24 maj 2009

Tittar på en filmsnutt som sägs föreställa kroppen efter den döde ledaren för de Tamilska tigrarna, Prabhakaran. Och skulle det inte vara för att skallen uppenbarligen är ordentligt sönderskjuten, skulle jag nästan ha sagt att han såg levande ut.

Det har med ögonen att göra.

När levande människor skall föreställa döda – framför allt just på film – är det inte sällan just ögonen som avslöjar dem. Blänket alltså. Vi blinkar runt 25 gånger i minuten, som en ren reflex, för att hindra ögonen från att torka ut, och för att få bort olika typer av damm och irriterande småpartiklar.

Blinkandet upphör av lättförklarliga skäl med livet. Mycket snabbt blir ögongloberna märkligt matta. Glömmer aldrig första gången jag såg ett par oseende ögon som på detta vis tappat all sin lyster. (Kanske är det därför som man insisterar på att sluta ögonen på en avliden: han eller hon ser då lite mindre död ut.)

Sedan dess är det nog den mest kraftfulla bild av döden som jag har i mitt inre: en fluga som ostörd klänger i en ögonfrans och en pupill täckt med ett fint, fint lager med damm.

h1

Melankolins lov

fredag, 22 maj 2009

Som varande en person som å ena sidan länge känt avsky för all romantisering av galenskap som ett skapsamt tillstånd, men som å den andra inte sällan känner mig nedstämd, var intervjun i dagens DN med psykiatern Johan Cullberg dubbelt upplysande.

Jag citerar:

”En djupare depression är alltid förlamande och hämmande på den kreativa processen. [hear, hear] Men en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost, menar Cullberg.

– Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande [en tautologi, väl?] uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller annat konstnärligt arbete. När vi lyssnar inåt ökar också förståelsen för andra.”

h1

Om blyertspennor

måndag, 18 maj 2009

Även om blyertspennor av olika slag använts åtminstone sedan 1500-talet, spårar den moderna blyertspennan sitt ursprung till den Franska revolutionens tid. Då kom nämligen en kemist vid namn Nicholas Jacques Conté på en metod för att göra grafitstift – blyertspennor har aldrig innehållit bly – genom att blanda grafitpulver och en speciell lera, och sedan baka det hela i en ugn.

blyertspennor

Visserligen använder jag ofta Pilots VBall 0,5 svart, men jag är också en varm anhängare av blyertspennor. Skälen är följande:

  1. De är så billiga. Precis som läsglasögon från Claes Ohlson kan man ha en uppsjö liggande överallt. Och aldrig behöver man leta.
  2. De är så anspråkslösa. Opretto liksom. (Exakta motsatsen till, säg, dumdyra reservoirpennor från Monblanc. )
  3. Men de är pålitliga. De fungerar i alla väder. Skrift från en blyertspenna flyter aldrig ut i regn och bildar psykedeliska mönster.
  4. Och de fungerar i alla lägen. Man kan även ligga ned och skriva. Eller skriva uppochned.
  5. De går att sudda. Vilket känns särskilt bra när man gör förstrykningar i böcker.
  6. De behöver inte fyllas på. Samtidigt tycker jag om rutinen att vässa en penna, blåsa på spetsen och se hur VASS den är. (Notera dock att detta förutsätter en god, bordsfast pennvässare, inget handhållet skräp i plast.)
  7. De har en ej obetydlig ikonografisk funktion. En liten burk fylld med nyvässade pennor som står redo på ett bord är liksom ett löfte om ord.
  8. De är sinnliga. När man känner sig lite trött kan man stänga ögonen och sedan sätta den trubbiga änden mot ett ögonlock, och känna den oväntade kylan från stiftet.
h1

Byggsatsbok

lördag, 16 maj 2009

Min senaste bok har som bekant en speciell, närmast modulliknande form, uppbyggd som den är av korta kapitel centrerade kring en av huvudpersonernas upplevelser en enskild dag.

En intressant och oavsiktlig möjlighet har nu anmält sig, i takt med att ”Stridens skönhet och sorg” börjat finna förläggare utomlands. (Finland, Norge, Danmark och Holland är redan klara, i Tyskland pågår budgivning, och det finns tydligt intresse både i Storbritannien och Italien. Med mera. Min agent Emma Tibblin på Stilton har varit mycket duktig.)

Vad det handlar om är att skriva till personer.

Till den finska upplagan har jag redan skrivit om en finlandssvensk officer i rysk tjänst, en riktig vildbase, sårad åtta gånger. Till den norska upplagan tänker jag lägga en norrman, frivillig i tyska armén, som slogs i ett kompani som hade en svensk frivillig som kompanichef. Till den tyska upplagan tänker jag lägga två personer: dels en zeppelinarflygare, dels en mycket nationalistisk artilleriofficer med judisk bakgrund. Etcetera. (I upplägget ingår också att man, för att hålla omfånget rimligt, helt enkelt byter ut en av de befintliga personerna, nämligen Sophie Botjarskij.)

Tanken är även att den svenska pocketupplagan skall ha extramaterial, i form av ännu en person.

Allt detta har två följder.

För det första blir var nationell utgåva i någon mening unik, med texter som ej går att återfinna på andra språk.

För det andra – och nu tycker jag själv det börjar bli riktigt kul – vinkar det en framtida svensk specialupplaga, där alla dessa tillskrivna personer samlas. Vi får en än tjockare bok, som handlar om kanske trettio personer, istället för nitton. (Möjligen uppdelad på fyra volymer, en för varje år.) Visserligen är det nog bara något för de specialintresserade, men jag tänker att det leder till att formexperimentet ställs på sin spets.

Enda bekymret blir att finna tid…

h1

Om biografiskrivande 2

måndag, 11 maj 2009

I var litterär genre finns en direkt korrelation mellan graden av medelmåttighet och graden av givna grepp. Vilket är uppenbart för var person som läser deckare eller populärhistoria eller fantasy eller just biografier.

Uppgiften verkar så skenbart enkel. Däri ligger fällan.

I fallet med biografin följer man objektet snällt i hasorna, från födsel och barnaår, över ungdomstid och vuxenblivande, till höjdpunkten, den mogna människans triumfer och tragedier, för att sedan begå den sedvanliga melankoliska avrundningen i åldrande, sjukdom, svaghet och – död. Ofta är det svårt att skönja någon större tankemöda hos minnetecknaren; bara ett plikttroget radande av fakta.

Som om kronologi var detsamma som förklaring.

Ett alternativt arbetssätt har dock skissats på av den oförliknelige Borges:

Så komplex är verkligheten, och så fragmentarisk och förenklad är historieskrivaningen, att en allvetande betraktare skulle kunna skriva ett obegränsat, närmast oändligt antal biografier om samma människa, där var och en av dessa biografier brukar olika fakta; vi skulle vara tvungna att läsa många av dem innan vi förstod att de alla handlade om en och samma person. Låt oss förenkla det hela storligen, och tänka oss att ett liv består av 13.000 fakta. En av dessa hypotetiska biografier skulle bygga på för serien 11, 22, 33…; en annan på serien 9, 13, 17, 21…; en annan serien 3, 12, 21, 30, 39… . En historia över en människas drömmar är ej omöjlig att föreställa sig; en annan, om organen i hans kropp; en annan, om alla misstag han gjort; en annan, om alla de ögonblick han tänkt på pyramiderna.

Jag blir alltid lika upprymd och fylld av hopp när jag läser det här citatet.

h1

Om biografiskrivande 1

fredag, 8 maj 2009

Apropå förra veckans citatet om biografiskrivande: jag har blivit alltmer fundersam kring denna syssla. Inte så att den inte behövs. Det är bara det att den syns mig alltmer svår.

Detta har gnagt i mig länge nu. För några år sedan hade jag den tunga plikten att skriva en nekrolog över en jämnårig kollega. Vi hade varit vänner och rivaler i nästan 20 års tid, ända från den dag då vi som doktorander i 1600-talshistoria kommit att dela ett skrivbordsfyllt litet rum under taknocken på gamla Historicum, med utsikt mot domkyrkan. I motsats till mig valde han att stanna på universitetet efter sin disputation: han var ett av dessa klart lysande lärdomsljus som ger den miljön sin kraft och mening.

Att han skulle sluta som professor var det inget tvivel om, inte heller att han skulle sätta sin stämpel på det sam- och framtida historieämnet. Detsamma gäller för akademiker som för författare: några få kastar skuggor, de flesta ÄR bara skuggor. Han var en av dessa som kastade skugga. En plötslig sjukdom tog hans liv. Hans namn var Anders Florén.

Min blev uppgiften att skriva dödsrunan till Dagens Nyheter. Som i de flesta dagstidningar är formatet noga reglerat: antalet tecken fick inte överstiga 2.600, inberäknat mellanslag, i första meningen måste titel, ålder och dödsorsak nämnas, i den andra de närmast sörjande, vissa uttryck får inte användas, etc.

Det visade sig vara svårt, enormt svårt.

Året innan hade jag skrivit en annan dödsruna just i DN, också den över en historiker, dock en i en äldre generation. Men utan den stora vånda som nu kom över mig, när det var dags att sätta samman de där 2.600 tecknen över min vän. Den äldre historikern hade jag bara haft yrkesmässiga kontakter med, och hade egentligen aldrig lärt känna honom som en person.

Och det var givetvis där kruxet låg.

Jag kände verkligen den person jag nu skulle skriva om.

Att sitta där med min väns liv i mina händer, och försöka göra en berättelse på 2.600 tecken av honom var en ödmjukande upplevelse för mig som historiker. Hur motståndslöst hade inte jag svalt andras korta sammanfattningar av olika människors liv? Och hur ofta hade jag inte satt ihop sådana själv, utan att blinka? (Och då på långt mindre utrymme än 2.600 tecken, inberäknat mellanslag.)

Jag hade inte, kunde inte ha, distans. Han var mig för nära. Och denna närhet innebar bland annat att jag saknade något som Lytton Strachey – som nära nog skapat denna genre i sin moderna form – ansåg vara nödvändigt för en biografiskrivare: nämligen ett visst mått av okunskap: ”En okunskap som förenklar och klarlägger, som väljer och utesluter”.

Dödsrunan blev till slut klar. Men jag har på sätt och vis aldrig hämtat mig från arbetet med den.

Nästa gång: Borges lösning på problemet.