Den sista drömmen
torsdag, 4 juni 2009Drömmer att jag befinner mig i Niemisel – den by invid Råneälven där jag tillbringade så många av min barndoms somrar. Jag är inne i morfars och mormors hus. Huset ser ut som det gjorde innan det byggdes om, så jag antar att jag är barn.
Ute råder sen skymning. Men där skymtas varken sol, måne eller stjärnor. Himlen är nedmörkad. Skogen till vänster om huset är idel dova skuggor. Och märkligt nog är ljuset inomhus exakt likadant. Ingenstans, vare sig inne eller ute, finns något ljus.
Lite rädd är jag, stående i detta underliga, alltomfattande dunkel. Dock förnimmer jag en tydlig doft av cigarr, och blir lugnad. Morfar måste finnas i närheten – han rökte gärna cigarr.
Jag går ut på farstutrappan. Tänker att det nu var länge sedan jag såg våra katter. Tänker sedan att de troligtvis dragit vidare, i brist på uppmärksamhet och kel. Och tänker att det verkligen är trist.
Dock lockar jag ändå, på vinst och förlust. Nere i skogsbacken, där en stig löper mot grannens hus, knäpper det då till.
En katt kommer rusande, ivrigt, med höjd svans. På något vis förstår jag att den har väntat där länge, länge, väntat med katters oändliga tålamod, väntat på mitt tecken. Jag går den till mötes. När vi möts slänger katten sig ned på marken, vrider sig över på rygg, vällustigt. Jag böjer mig ned och klappar den på magen.
Vi är båda mycket lyckliga.
Peter Englunds blogg 
Varför den sista drömmen?
Jadu, Norrbotten är en dröm…
Man kan väl alltid tro att det är ens sista…..men alltid dyker det upp en gång en sista…… å sista…..å en sista……å en slutgiltig!
Din morfar liksom huset i Niemisel och katten finns kvar i ditt inre. Du kan alltid söka dig dit när du behöver det. Det är därför det är så viktigt att man som barn får känna trygghet någonstans, det blir sedan en mental viloplats som man i sina tankar och drömmar kan återvända till när man behöver det för att stå ut med vuxenlivets påfrestningar.
Det där skulle kunna vara en vakendröm, eller hur? Skapande minnen som plockas fram…
Det är en fin dröm men rubriken i kombination med den nya bilden gör att spindelsinnet ringer. Jag hoppas att det ”bara” handlar om sorgen efter livet som fri författare och att den här bloggen kan få mindre vikt jämfört med offentliga plikter och annat.
Det vilar något tungt, vemodigt och vackert över alltsammans. Det är som sista rutan i filmen.
Men jag hoppas intensivt på en uppföljare.
U.J.
Urban! Det är inget fel på ditt spindelsinne – som du kan se ovan.
Det känns trist och tillochmed vemodigt att göra detta. Men det är ett av de offer det där ämbetet kräver. Tyvärr, tyvärr, tyvärr. 😦
Synd… – verkligen synd – att det ej går att förena ett ämbete med PERSONLIG FRIHET * * * 😥
Vilken fin dröm!
Don’t worry. We’ll take up the slack.
Så underbart att åter få känna barndomstrygghet och att få se och klappa länge sedan bortgågna djur! Detta har jag ännu aldrig lyckats att få drömma om. Det är en nådegåva, om jag får vara så pekoralistisk ( finns det ett ord som heter så?).
Det är trist att du ska sluta med denna blogg. Lycka till med Akademin!
Vad härligt det låter! jag känner igen mig…jag minns dock farfar med pipan i mungipan =)
Vilken vacker dikt!
Lyssnade nyss på sommarradion, och blev positivt överraskad: Paul Ricoeur-referensen, (mer Paul Ricoeur åt folket!,) ”Godis é gott”-låten, (som lockade fram ett skratt ;),) och skildringarna av det brandhärjade ödelandskapet vid Luleälven, var några av de saker som gav en annars regnig och gråmulen eftermiddag mening. Många tack och glada sommarhälsningar! /dialektiken
Mycket vackert! Är du inspirerad av Gösta Ågren i ditt diktande, Peter!?