Archive for juli, 2006

h1

På cykel genom minnet

söndag, 30 juli 2006

Bakfull och långsamt cyklar jag hemåt. Stannar och äter två kokta korvar med bröd. Dricker mjölk till. Kroppen vaknar till en smula. Jag rullar vidare. Att för en gång skull cykla genom Boden blir till en liten tidsresa. Jag gör andra vägval, ser andra saker. (Då, när jag ännu var en ung man, cyklade jag nämligen hela tiden.)

Jag passerar platser jag inte sett på tiotals år, platser förknippade med uppväxandets nederlag och triumfer. Där brukade vi samlas för att demonstrera, där sprang vi terränglöpning, där träffade jag X, där hånglade jag med Y, där hade jag samlag med Z, där blev jag nobbad av Å, där drack jag mig minneslös tillsammans med Ä och Ö, etc. På vissa platser kan jag inte göra annat än att stanna, stirra storögt. På ett ställe går jag in i en trappuppgång, och upptäcker till min fasa att doften är densamma. Något rör sig oroligt i mitt inre.

Gångarna leder fram till ett hus som existerar bara som ett tomrum

Alla utflyttare är i någon mening revanschister. Inte minst i kultursvängen är detta Den Vanligaste Historien av dem alla. En kliché nästan. Men en sann sådan. Men någonting hände på vägen till revanschen. Så är det i alla fall i de lyckade fallen. Medlet blir till mål, och man glömmer bort vad det vad som skulle revanscheras.

Både detta, och min egen närmast maniska besatthet vid minnet och minnen, ges plötsligt en intressant metafor, när jag når den plats där det en gång stod ett par punkthus, som dock sprängdes – ja, bokstavligen – då de inte längre behövdes i det långsamt krympande Boden. Bara asfaltgångarna – bångnande av tjälen, krackelerade av växtligheten – finns kvar, och de för fram till en tom gräsplätt, till ett hus som inte längre finns.

Annonser
h1

Lyckans tre dimensioner

lördag, 29 juli 2006

För något ögonblick är det som om jag svävar, verkligen svävar över den spegelblanka vattenytan. Antar att det är adrenalinpåslaget som töjer på tidsupplevelsen något. Och jag hinner tänka: ”Det kommer bli kallt”. Så… slår jag i. En förening av het bastu och kall snaps har uppenbarligen bedövat just de sinnena en smula, för det är inte så farligt. Märkligt. (Älven är nämligen alltid kylig.)

Efter att ha snappat efter luft dyker jag ned. Jag vänder mig i vattnet, tumlar nästan runt, vrider huvudet, ser det buteljfärgade ljuset spela. Att dyka så här tycker jag är underbart. Kanske är det känslan av tyngdlöshet. Kroppen rör sig så lätt. Det är nästan som om den inte finns. Man rör sig så ansträngningslöst i alla tre dimensioner, för en gång skull inte fångad i den icke-flygande varelsens två.

Kanske kommer vi i sådana här sammanhang i kontakt med en atavism från våra förförförförförfäders liv i havet. Eller så är det att jag för några stunder åter blir tio år. Så släpper adrenalinet, och kroppens bedövade sinnen vaknar till liv, gör sig påminta genom ett slags kittlande, krypande känsla i huden. Antar att jag fryser. När jag kommer upp ser jag Per och Micke utföra två perfekta ihopp: Per begår en klassisk bomb, Micke en lokal variant: en rump-bomb. Solen går bara sakta ned över Luleälven och jag är lycklig.

h1

Svalorna och döden

måndag, 24 juli 2006

Jag kan aldrig höra svalor utan att tänka på döden. Vet varifrån det kommer. När man sitter på Las Ventas i Madrid, och det är dags för toreron att sticka tjuren blir det alltid knäpptyst. All uppmärksamhet riktas mot de två där nere på sanden. För en av dem skall dö. (I 99% av fallen tjuren, ibland toreron; för det här momentet, då han skall kasta sig fram över hornen och sätta värjan mellan skulderbladen på djuret, är det farligaste; så t.ex. dödades den berömde Manolete i just detta ögonblick.)

Och i det här plötsliga fönstret av tystnad brukar bara en enda sak höras: svalornas tunna skrin medan de flyger i vida slängar ned i arenans breda gryta – omedvetna om eller ointresserade av spektaklet nedanom.

Så kliver jag ut på farstutrappen i morgonsolen, hör samma skrin igen och får den där associationen igen. Men den upplöses när jag väl får syn på dem. För nu är ungarna flygfärdiga, och de drar runt i små gäng, blixtsnabbt, svepande. Deras flykt är så ansträngningslös, ja närmast njutningsfull i sin lätthet, som det alltid blir närhelst någon får utföra något i trohet mot sin natur. (Lite granna samma känsla man får av att se en vinthund springa.) Och de seglar runt, runt i den kvalmiga sommarluften, seglande i ett osynligt strömdrag bara de kan känna.

h1

Historiens konstanter

fredag, 14 juli 2006

Paris. Promenerar bort från Luco och längs Boulevard Saint Michel ned mot floden. Det är tidig kväll, och dagen har äntligt börjat svalna. Solens långa skuggor slår över ett myller av människor: flanörer, folk på väg hem från arbetet, tiggare, gatuförsäljare, lekande barn, älskande par, gamla gummor som bär på inhandlade varor.

Historia är per definition förändring, men förändringen kan samtidigt ta två former: överlagring eller övergivande. Det sistnämnda fallet står för allt det som inte blev, de brutna linjerna, de övergivna djungelstäderna, de fallna civilisationerna. Det förstnämnda för det vi vanligtvis menar med förändring: något gammalt ersätts med något nytt fast på samma plats.
På det sluttande planet ned mot floden De romerska termerna

Denna sluttande och trädskuggade boulevard är verkligen ett exempel på just detta. Den har nämligen haft EXAKT samma sträckning sedan detta var en romersk stad under namnet Lutetia. Den löpte då i en rak bana från en nekropol – inte så långt från nuvarande begravningsplatsen på Montparnasse – förbi den romerske guvernörens residens ända ned till floden. Helt nära Metrostationen Sorbonne kan man mycket riktigt se resterna av några termer från slutet av 200-talet.

Detta har alltså i nära 2000 år varit en gata. Och även om allt förändrats vad gäller rekvisitan, kulissen och staffaget, har ändå samma scener utspelats igen och igen vid denna tid på året och denna tid på dygnet, och detta oavsett om vi talar om antiken, medeltiden, 1600-talet eller idag: solens långa skuggor slår över ett myller av människor: flanörer, folk på väg hem från arbetet, tiggare, gatuförsäljare, lekande barn, älskande par, gamla gummor som bär på inhandlade varor. Det finns en förändring som är skenbar.

h1

I väntan på von Kluck

torsdag, 13 juli 2006

Paris. Ligger och läser sent på kvällen, när det dämpade ljudet av fjärran dån rullar in genom fönstren, som lämnats halvöppna i den kvalmiga sommarvärmen. Omedelbart associerar jag till artillerield. (Rytmen i smällarna påminner faktiskt om detta fenomen rent aukustiskt. Min gamla fantasi om att ha hamnat i en öppning i rymdtidväven går också igång, liksom automatiskt.) I tanken tar jag ut en ungefärlig kompassriktning, och, ja, det är norrut. Så här borde det ha låtit i september 1914, då von Klucks 1:a armé nått Marne och hans beridna förtrupper kunde skåda Eiffeltornets konturer i sina batterikikare.

Förstår först inte riktigt varför jag fantiserar så här, just här. Vore jag hemma skulle jag genast tänka att det var åska. (Som det för övrigt också är.) Men i denna extremt urbana miljö, rik, ja överrik på historiska kopplingar, går mina tankar alltså raskt åt det andra hållet. Minnen finns här i lager på lager, redo att fälla ut, bara rätt katalysator anmäler sig. I regel är denna katalysator kunskap, men det är intressant att notera att även renodlat sinnliga upplevelser ibland kan räcka.

Eller är det bara – för att låna ett uttryck hos Musil – bara min fantasi som, likt en hund, ”med hela sin känsla tjutit emot månen”?

h1

The Wire

måndag, 3 juli 2006

I kvällssvalkan bak fördragna gardiner såg jag klart den första säsongen av serien ”The Wire” på DVD. Jag missade den när den gick på TV2, till del av lättja, då jag ogärna ger mig in på att följa serier – avskyr den låsning det innebär att ha en bokad tid -, till del av val, då själva upplägget – poliser jagar knarklangare i amerikansk storstad – verkade så förutsägbart, trött och gjort.

Men det visade sig vara allt annat än. Snarare tvärtom: oförutsägbart, vaket och nyskapande. Narkotikans hela ekologiska system skildras: från de putsade politiska topparna, ända ned till de AIDS-fläckiga pundarna nere i gatans smuts, med mittpunkt i enviget mellan en specialutsedd polisstyrka och en langarliga i ett av Baltimores mest nedkörda svarta slumområden.

Handlingen rör sig framåt via oväntade vändningar, samtidigt som den stora styrkan ligger i karaktärsteckningen: alla inblandade skildras, om inte med kärlek så i alla fall med en vilja till förståelse. (Det finns gott om skurkar med goda sidor, och hjältar med mörka. Eller snarare: här finns inga hjältar.) Samtidigt skildras våldet utan all sympati, närmast i förbigående, utan tillstymmelse till förskönande koreografi eller upphetsande dramaturgi. Det smäller bara, folk faller och så är det slut.

Efter att ha sett ungefär en ziljon polisserier på TV fick jag känslan av att för allra första gången skymtat något som liknar verkligheten. ”The Wire” saknar dessutom det som är det stora problemet med en sådan bra serie ”Sopranos”, nämligen dess fallenhet för romantisering, av både människor och miljöer. Inte minst det melankoliska slutet, med dess avsaknad av alla triumfbasuner, kändes synnerligen realistiskt.

Vad som demonstreras här, är att få metoder för att upptäcka världen är så skapsamma som ett sinne öppet för komplexiteter.

h1

På spaning

lördag, 1 juli 2006

”Ty så grymt är livet, att vi en gång kommer att längta tillbaka hit”. Det är ett klotter jag skrev på vår logementstoalett när jag låg i lumpen på A6 i Jönköping. Det var sommaren 1979. Nu på återfärden från Danmark stannade vi till på det numera nedlagda regementet, där mer och mer försvinner under jättelika köplador och parkeringsplatser: kasernvakten har ersatts av ett McDonalds och på det fält där jag hade granatkastarexercis ligger nu ett stort OnOff. Under fönstret till mitt gamla logement – nu förvandlat till något slags kontor – stod mycket riktigt en kundvagn övergiven.

Detta med värnplikten är ju på väg bort som ett Definierande Skede i Livet. Ens egna återbesök känns mer och mer aparta, ett svårförklarligt beteende som sannerligen sätter datumstämpel på en. Varför återvänder vi i tanken ack så gärna till denna period? (Vi som haft den, vill säga.) Mycket har nog att göra med värnpliktstjänstgöringens karaktär av passagerit: det var en punkt i livet då obligatorierna äntligt var avklarade och allt syntes möjligt. Allt. Men ingenting som följer på detta, oavsett hur väl det går, kan riktigt svara mot denna gränslösa förväntan, av det enkla skälet att även ett framgångsrikt liv bygger på val, på att välja bort; och på vägen lämnar man alltid en annan version av sig själv bak ryggen; och kanske blir mötet med en sådan här plats därför också ett möte med detta andra, borttappade jag. Kanske.

Dagen för muck var i slutet av augusti, och vi var i tanken redan på Ibiza, så jag och några några kamrater struntade i sista uppställningen, utan tog våra väskor, hoppade ut genom ett korridorfönster på baksidan, ut från 15 månader i armén, sprang nedför en nu försvunnen grässlänt bort till en buss och det liv som nu väntade. På bussen blev jag ertappad med att planka. Det var inget gott omen.