Archive for juni, 2007

h1

Min anteckningsbok

lördag, 30 juni 2007

Att göra de sista noteringarna i en anteckningsbok känns alltid märkvärdigt på något vis. Inte minst tycker jag om den lilla ritualen, då den nu fullskrivna boken förs samman med de gamla, samt en ny öppnas, lätt knarrande i ryggen, och namn och adressuppgifter skrivs in.

Jag bär ständigt anteckningsbok, dels för att notera olika praktikaliteter, som portkoder, kartskisser, bokningsnummer etc, men framför allt för att snabbt kasta ned citat, infall och intryck, flyktiga ting som annars lätt skulle gå förlorade. Den är helt oumbärlig i mitt arbete. Pappret skall vara vitt och olinjerat, så man också kan rita. Bokens knappa 200 sidor brukar räcka runt ett år.

mina_antb.jpg

Sedan slutet av 90-talet har jag använt ett visst märke, italienska Moleskine, och det är en ny sådan som nu ligger bredvid mig. Det är min första på flera år: jag slutade nämligen att använda dem då jag hittade en inhemskt producerad anteckningsbok för ungefär halva priset. Dessutom fann jag snobberiet runt det varumärket fånigt. Jag var med om att okända frågade mig om det jag bar ”var en äkta Moleskine?” Och jag hörde någon påstå med näsan i vädret att man fick använda just det märket bara om man var en etablerad författare eller konstnär. (De enda två i den kategorin som jag av egen erfarenhet vet använder Moleskine är vår Ständige Sekreterare samt Paul Simonon, den f.d. basisten i The Clash, som jag träffade i Madrid för några år sedan, och som också ständigt bar sin på sig.)

Och sedan har vi det där med uttalet. Det får verkligen inte vara engelskt, inte heller franskt (som jag länge trodde), utan italienskt: ”mole’skin-e”. De riktiga Magdalena Ribbing-typerna böjer tungan runt ett ovigt men exklusivt ”mol-a-skeen’-a”. Varför kan jag inte för mitt liv begripa.

Framgången för Moleskine är resultat av ovanligt smart hajp. Från början var detta bara en fråga om en viss typ av anteckningsböcker, som kännetecknades av två saker: ett inbyggt gummiband som höll samman pärmarna, samt hårda pärmar klädda med ett särskilt tåligt och vindtätt bomullstyg som kallades moleskin – ja, det var ursprungligen en referens till mullvadens päls.

Anteckningsböcker av detta slag användes givetvis av rader med människor, men att som i Moleskines egna reklam påstå att just DERAS anteckningbok är DEN legendariska, brukad av bland annat Van Gogh, Picasso, Hemingway och Chatwin, är ungefär lika sant som om Esselte skulle sälja blyertspennor genom att påstå att just DERAS blyertspenna var DEN legendariska, brukad av bland annat Van Gogh, Picasso, Hemingway och Chatwin. (Firman startades 1998.)

Men det är givetvis denna koppling som förklarar mycket av framgången. Man köper inte en anteckningsbok utan tillhörigheten i samma brödraskap som de ovan nämnda storheterna. Så varför har jag då återgått till detta uppblåsta varumärke? Tja, de svenska höll inte så bra. Pärmarna var klädda med papper och de sprack dessutom i ryggen. Ibland har man inte råd att köpa billigt.

Annonser
h1

Lethes iskalla våg

fredag, 29 juni 2007

Läser i Goethes Romerska elegier (Lars Bjurmans översättning):

Alexander och Caesar, Henrik och Fredrik, de store,
av sin berömmelse nog gärna hälften mig gav
om de blott en enda natt kunde få låna mitt läger.
Men Orkus håller dem strängt: inte en dags permission.
Gläds då, du levande, i din ljuvt uppvärmda säng innan
Lethes iskalla våg slickar din flyende fot.

h1

Skatan

onsdag, 27 juni 2007

Först trodde jag att det var ungkatterna som jagade varandra i undervåningen. Men när de dämpade smällarna bara fortsatte slet jag mig från tangentbordet, och gick ned för att undersöka.

Där flög en skata omkring.

Av den rätt korta svansen att döma en årsunge. Den hade kommit in genom köksdörren, som jag lämnat öppen i det varma vädret. Nu fäktade den omkring och sökte hitta ut igen. De ramsvarta vingpennorna piskade mot fönster och tak, och när den fick syn på mig fördubblade den sina ansträngningar, vilket givetvis bara gjorde det än svårare för den att verkligen hitta ut igen. Den missade mitt huvud med en decimeter till godo, flög vacklande upp genom trappan. Brun avföring sprutade på den vita väggen.

skatan.jpg

Åsynen av skatan fick den gamla grå kattan att vakna ur sina flegma i korgstolen, och med vitt uppspärrade gröna ögon tog den ett klumpigt språng efter fågeln; och åsynen av den gamla grå kattan gav skatan ny panisk kraft, så den tog sats och flög med imponerande fart rakt in fönstret. En dov duns hördes, och skatan singlade ned på ett trappsteg, till synes livlös.

Försiktigt bar jag ut den i solen. Den flämtade, blinkhinnorna slog över de mörka ögonen. Så vakande den till med ett gällt skrik och fladdrade iväg, in i en syren, ostadig men uppenbarligen oskadd.

”Orolig och intelligent”. Så karaktäriseras denna fågelart någonstans, och epitetet har fastnat i mitt huvud. Hur uppfattade den sitt besök i detta okända Hades som är mitt sommarpyntade hem? Hur skulle den beskriva det? Om den så kunde? Vad är det nu Le Clézio skriver: ”Musens drömmar skulle göra katten skräckslagen”.

h1

Klassresenärens klagan

söndag, 24 juni 2007

Bra text av Ann Heberlein i Sydsvenskan: den inleder en artikelserie om ”Guilty Pleasures” – här olika kulturella fenomen som man gillar fast man inte borde – som intressant nog nästan slår botten ur serien som sådan. För hon pekar på att det finns ett uppenbart element av behagsjuka när kulturfolk bekänner sina låga lustar. (Det må vara att man samlar på trashiga våldsfilmer eller lyssnar på Abba när man städar, etc.) Och jag håller med henne: även jag har svårt att fördra kulturskribenter som koketterar med sin arbetarklassbakgrund.

För alla som rör sig i sådana här kretsar vet att detta är något som det skryts väldeliga med. Fast man per definition, och efter stor och medveten ansträngning, lämnat den klassen. Och är ens föräldrar psykoanalytiker eller direktörer eller riksdagsledamöter kan man kanske åberopa någon mor- eller farförälder med lagom proletär utstrålning. Radical chic.

Amen harregud – jag minns att jag under mina år på universitetet ibland bar en T-Shirt med texten ”Working Class Hero”; och att min egen bakgrund gav gratispoäng i vissa situationer när jag plötsligt spelade ut klass som ett slags omvänd svarte petter – aha, fickdej! Vill dock tro att det mest är en fas som vi klassresenärer går igenom. Men vissa fortsätter att spela klasskortet, stelnar i posen, låter den plana ut till affärsidé.

lennon_hero.jpg

Klass finns. Gränserna finns. Begränsningarna finns. Vad man dock gärna undviker att tala om, när man som skrivande människa fäller några klädsamma krokodiltårar över allt det där man inte fick, är de fördelar som också finns med en sådan här bakgrund.

En av dem är avsaknaden av styrning och förväntan. Den som hade rummet mittemot mitt i studentkorridoren var en kvinna i min ålder, i mörk page och med ett passionerat intresse för historia. (Hon var medlem i Karolinska Förbundet innan jag ens visste att det fanns.) Hennes föräldrar var dock akademiker, och hade nogsamt varnat henne för att ”komma hem med en värdelös fil kand”. Så hon pluggade juridik. Och hon blev också hög jurist på ett större statligt verk. Långt senare sprang jag in i henne på institutionen. Hon hade börjat läsa historia.

Förvisso hamnar man lätt i ett slags gränsland, där man inte känner sig riktigt hemma någonstans. Men i detta finns frihet. Man kan göra sådant som inte faller sig lika lätt för de som vuxit upp i systemet. Och inte heller rids man av deras paniska skräck för misslyckandet. För vad är det värsta som kan hända? Går det inte vägen flyttar man bara hem igen.

h1

Ebbe och jag

tisdag, 19 juni 2007

Jag mötte Ebbe Carlsson en gång. (Ett andra möte skedde i textvärlden: i hans kombinerade deckare och nyckelroman från 1991, ”Liket i lådan”, förekommer en kriminalkommissarie vid namn ”Peter Englund”.) Det var 1989, på mitt livs allra första bokmässa, då jag gick storögt runt och begapade alla besökarna och de kända författarna.

Han stod som en vaktpost utanför Bonniers monter, fastfrusen i golvet, med armarna i kors över bröstet och en oseende blick riktad rakt fram. Affären som fick hans namn hade exploderat året innan, och gjort honom till var mans niding. Det var också som en död zon runt honom. Hans kroppsspråk verkade bekräfta detta: Noli me tangere.

Jag repade mod, ursäktade, sade helt ärligt att beslutet att ge ut Simon Schamas 728-sidiga bok om 1600-talets Nederländerna, ”Mellan Gud och Mammon” var en kulturgärning av stora mått. Ebbe Carlsson gav mig ett ögonkast genom de jättelika 70-talsglasögonen, ryckte på axlarna: ”Kvalitet säljer alltid”. Lätt tagen av hans självsäkra attityd gick jag vidare, och hans vaktpostblick svängde tillbaka ut mot folkmyllret.

”Mellan Gud och Mammon” blev det årets flopp. Senare, på gamla Lundeq, såg jag personalen köra bort vagnslaster med osålda exemplar av denna storslagna bok.

h1

Ebbe och Sverige

lördag, 16 juni 2007

Det var svårt att lägga ifrån sig Anders Isakssons ”Ebbe – Mannen som blev en affär”. Och när jag till sist gör det, lätt omtumlad, efter ett par timmars sträckläsning, trängs tankarna i skallen.

  • Det är inte så mycket en biografi, som något mer avancerat: en bok där en sidogestalt blir till en nyckel som låser upp en hel epok. Ebbe Carlsson framträder som ett symtom, samtidigt som han inte plattas ut och blir enbart ett instrument för förståelse. Han var en klättrare, med den typiske klättrarens alla drag: anpassningsbarheten, opportunismen, hänsynslösheten, fallenheten för manipulation, den gränslösa ambitionen. Samtidigt får man också en känsla för Ebbe Carlsson goda sidor, vilket krävs om man skall begripa hans märkliga karriär: intelligensen, charmen, lekfullheten, energin, humorn.
  • All historieskrivning förutsätter distans. Det är bara på avstånd, och när något hänt klart, som det är möjligt att verkligen se mönstren. Samtidigt hotar vissa avgörande fenomen att förflyktigas med tiden, och utan dem blir ett skede svårt att verkligen förstå. Jag talar givetvis om det vi kallar tidsandan. Affären Ebbe Carlsson kan bara förstås mot bakgrund av den stämning av hot, förvirring, misstänksamhet och frustration som rådde de första åren efter mordet på Olof Palme. Samtidigt är fenomenet Ebbe Carlsson omöjligt att tänka sig utan den fatala sammanväxning av statsapparat och parti som skedde under socialdemokratins långa maktinnehav efter kriget.
  • En historiker är aldrig bättre än sitt material, och Isaksson demonstrerar väl varför memoarer och personliga minnen alltid betraktats som den klart minst pålitliga typen av källor. Ebbe Carlsson-affären är överströsslad av memoarer, skrivna av olika insyltade makthavare, som Ingvar Carlsson, Anna-Greta Leijon, Carl Lidbom och Tage G. Peterson, och det är uppenbart att alla, utan undantag, urskuldar sig, sprider rök eller lägger till rätta. Längre går det inte att komma med detta material. Om ännu ett lager skall skalas på den här löken måste man gå till kvarlevorna.
  • Något hände kanske ändå med Sverige iochmed mordet på Palme. Inte så att det där omtalade Folkhemmet föll över en natt, bla bla bla. Snarare att mordet i ett slag pressade vissa strukturer till ytan, gjorde dem synliga. Det är ingen vacker bild av svenskt 70-tal som framträder i denna parad av skumraskaffärer, ideologiska stollerier, maktmissbruk, kryperi och dubbel bokföring. Det krävs alltid avstånd, och ett stort mått av kreativ glömska, för att något skall kunna upphöjas till idyll.
h1

Vrakspillror

onsdag, 13 juni 2007

Jag vill minnas att det var sen höst. På väg upp mot Carolina, förbi Gustavianum och Helga Tref, hade jag kommit att slå följe med min professor Rolf. Vid den tidpunkten var jag en nybakad doktorand i historia, som plikttroget varje dag tog min lilla ljusbruna läderportfölj och cyklade ned till den improviserade arbetsplatsen i institutionens bibliotek. Vi småpratade och den avspända stämningen lockade mig att begå en indiskretion.

Samtalet handlade om skillnaden mellan konst och vetenskap, och jag vände på det lite, sa att historia förvisso skänkte oss stora och omistliga kunskaper om människan och samhället, men att det fanns ett än mäktigare redskap att lära känna världen, nämligen poesin.

Som de flesta skrev jag poesi i gymnasiet. Var tillochmed med och grundade en synnerligen kortlivad liten poesitidskrift. I format A5. Mest på kul. Men ändå. Vanan att läsa poesi grundlades i alla fall då. (Avgörande var nog när min svenskalärare Kerstin fick mig att upptäcka Ekelöf.) Mina egna försök var sporadiska och skäligen misslyckade, sprungna – som de för det mesta var – ur olika starka upplevelser som sökte språkligt uttryck.

Efter en tid brukade jag alltid förstöra dem, generad som jag var, inte bara över deras svaga poetiska halt, utan även över av att påminnas om de känslor och situationer som en gång utlöst dem. (Läs: kärleksbesvikelser.) Som en gärningsman i mitt eget liv, rädd att ertappas i efterhand, utplånade jag noga alla spår av dessa dubbla misslyckanden.

Och detta gjorde jag med sådan grundlighet, att jag efteråt faktiskt bara kunnat återfinna ett enda. Av hålen att döma har den lilla sak suttit uppnålat på ett antal anslagstavlor, vilket betyder att den måste ha vunnit visst gillande i mina egna ögon. Orsaken är med all sannolikhet att den för en gång skull inte utgår från en personlig katastrof av något slag, utan faktiskt motsatsen, en anastrof.

dikt_ullis_sm.jpg

 

Tillbaka till den där höstpromenaden upp mot Carolina. Professorns reaktion blev ett förvånat men ej ogillande utrop. (Minns inget om att han invände att jag i detta påstående kanske blandade ihop olika ontologiska kategorier.) Så varför läste jag då till historiker? För att jag vet att jag skulle bli en usel poet, svarade jag ärligt. Han gav mig ett intresserat ögonkast.

Att växa upp och finna sin plats i världen kräver bland annat att man lär sig vari ens styrka ligger. Samtidigt är motsatsen nästan lika viktig, nämligen utvecklandet av en akut känsla för de egna svagheterna. Och att man förlikar sig med dem.