Min anteckningsbok

Att göra de sista noteringarna i en anteckningsbok känns alltid märkvärdigt på något vis. Inte minst tycker jag om den lilla ritualen, då den nu fullskrivna boken förs samman med de gamla, samt en ny öppnas, lätt knarrande i ryggen, och namn och adressuppgifter skrivs in.

Jag bär ständigt anteckningsbok, dels för att notera olika praktikaliteter, som portkoder, kartskisser, bokningsnummer etc, men framför allt för att snabbt kasta ned citat, infall och intryck, flyktiga ting som annars lätt skulle gå förlorade. Den är helt oumbärlig i mitt arbete. Pappret skall vara vitt och olinjerat, så man också kan rita. Bokens knappa 200 sidor brukar räcka runt ett år.

Sedan slutet av 90-talet har jag använt ett visst märke, italienska Moleskine, och det är en ny sådan som nu ligger bredvid mig. Det är min första på flera år: jag slutade nämligen att använda dem då jag hittade en inhemskt producerad anteckningsbok för ungefär halva priset. Dessutom fann jag snobberiet runt det varumärket fånigt. Jag var med om att okända frågade mig om det jag bar ”var en äkta Moleskine?” Och jag hörde någon påstå med näsan i vädret att man fick använda just det märket bara om man var en etablerad författare eller konstnär. (De enda två i den kategorin som jag av egen erfarenhet vet använder Moleskine är vår Ständige Sekreterare samt Paul Simonon, den f.d. basisten i The Clash, som jag träffade i Madrid för några år sedan, och som också ständigt bar sin på sig.)

Och sedan har vi det där med uttalet. Det får verkligen inte vara engelskt, inte heller franskt (som jag länge trodde), utan italienskt: ”mole’skin-e”. De riktiga Magdalena Ribbing-typerna böjer tungan runt ett ovigt men exklusivt ”mol-a-skeen’-a”. Varför kan jag inte för mitt liv begripa.

Framgången för Moleskine är resultat av ovanligt smart hajp. Från början var detta bara en fråga om en viss typ av anteckningsböcker, som kännetecknades av två saker: ett inbyggt gummiband som höll samman pärmarna, samt hårda pärmar klädda med ett särskilt tåligt och vindtätt bomullstyg som kallades moleskin – ja, det var ursprungligen en referens till mullvadens päls.

Anteckningsböcker av detta slag användes givetvis av rader med människor, men att som i Moleskines egna reklam påstå att just DERAS anteckningbok är DEN legendariska, brukad av bland annat Van Gogh, Picasso, Hemingway och Chatwin, är ungefär lika sant som om Esselte skulle sälja blyertspennor genom att påstå att just DERAS blyertspenna var DEN legendariska, brukad av bland annat Van Gogh, Picasso, Hemingway och Chatwin. (Firman startades 1998.)

Men det är givetvis denna koppling som förklarar mycket av framgången. Man köper inte en anteckningsbok utan tillhörigheten i samma brödraskap som de ovan nämnda storheterna. Så varför har jag då återgått till detta uppblåsta varumärke? Tja, de svenska höll inte så bra. Pärmarna var klädda med papper och de sprack dessutom i ryggen. Ibland har man inte råd att köpa billigt.

Lethes iskalla våg

Läser i Goethes Romerska elegier (Lars Bjurmans översättning):

Alexander och Caesar, Henrik och Fredrik, de store,
av sin berömmelse nog gärna hälften mig gav
om de blott en enda natt kunde få låna mitt läger.
Men Orkus håller dem strängt: inte en dags permission.
Gläds då, du levande, i din ljuvt uppvärmda säng innan
Lethes iskalla våg slickar din flyende fot.

Skatan

Först trodde jag att det var ungkatterna som jagade varandra i undervåningen. Men när de dämpade smällarna bara fortsatte slet jag mig från tangentbordet, och gick ned för att undersöka.

Där flög en skata omkring.

Av den rätt korta svansen att döma en årsunge. Den hade kommit in genom köksdörren, som jag lämnat öppen i det varma vädret. Nu fäktade den omkring och sökte hitta ut igen. De ramsvarta vingpennorna piskade mot fönster och tak, och när den fick syn på mig fördubblade den sina ansträngningar, vilket givetvis bara gjorde det än svårare för den att verkligen hitta ut igen. Den missade mitt huvud med en decimeter till godo, flög vacklande upp genom trappan. Brun avföring sprutade på den vita väggen.

Åsynen av skatan fick den gamla grå kattan att vakna ur sina flegma i korgstolen, och med vitt uppspärrade gröna ögon tog den ett klumpigt språng efter fågeln; och åsynen av den gamla grå kattan gav skatan ny panisk kraft, så den tog sats och flög med imponerande fart rakt in fönstret. En dov duns hördes, och skatan singlade ned på ett trappsteg, till synes livlös.

Försiktigt bar jag ut den i solen. Den flämtade, blinkhinnorna slog över de mörka ögonen. Så vakande den till med ett gällt skrik och fladdrade iväg, in i en syren, ostadig men uppenbarligen oskadd.

”Orolig och intelligent”. Så karaktäriseras denna fågelart någonstans, och epitetet har fastnat i mitt huvud. Hur uppfattade den sitt besök i detta okända Hades som är mitt sommarpyntade hem? Hur skulle den beskriva det? Om den så kunde? Vad är det nu Le Clézio skriver: ”Musens drömmar skulle göra katten skräckslagen”.

Klassresenärens klagan

Bra text av Ann Heberlein i Sydsvenskan: den inleder en artikelserie om ”Guilty Pleasures” – här olika kulturella fenomen som man gillar fast man inte borde – som intressant nog nästan slår botten ur serien som sådan. För hon pekar på att det finns ett uppenbart element av behagsjuka när kulturfolk bekänner sina låga lustar. (Det må vara att man samlar på trashiga våldsfilmer eller lyssnar på Abba när man städar, etc.) Och jag håller med henne: även jag har svårt att fördra kulturskribenter som koketterar med sin arbetarklassbakgrund.

För alla som rör sig i sådana här kretsar vet att detta är något som det skryts väldeliga med. Fast man per definition, och efter stor och medveten ansträngning, lämnat den klassen. Och är ens föräldrar psykoanalytiker eller direktörer eller riksdagsledamöter kan man kanske åberopa någon mor- eller farförälder med lagom proletär utstrålning. Radical chic.

Amen harregud – jag minns att jag under mina år på universitetet ibland bar en T-Shirt med texten ”Working Class Hero”; och att min egen bakgrund gav gratispoäng i vissa situationer när jag plötsligt spelade ut klass som ett slags omvänd svarte petter – aha, fickdej! Vill dock tro att det mest är en fas som vi klassresenärer går igenom. Men vissa fortsätter att spela klasskortet, stelnar i posen, låter den plana ut till affärsidé.

Klass finns. Gränserna finns. Begränsningarna finns. Vad man dock gärna undviker att tala om, när man som skrivande människa fäller några klädsamma krokodiltårar över allt det där man inte fick, är de fördelar som också finns med en sådan här bakgrund.

En av dem är avsaknaden av styrning och förväntan. Den som hade rummet mittemot mitt i studentkorridoren var en kvinna i min ålder, i mörk page och med ett passionerat intresse för historia. (Hon var medlem i Karolinska Förbundet innan jag ens visste att det fanns.) Hennes föräldrar var dock akademiker, och hade nogsamt varnat henne för att ”komma hem med en värdelös fil kand”. Så hon pluggade juridik. Och hon blev också hög jurist på ett större statligt verk. Långt senare sprang jag in i henne på institutionen. Hon hade börjat läsa historia.

Förvisso hamnar man lätt i ett slags gränsland, där man inte känner sig riktigt hemma någonstans. Men i detta finns frihet. Man kan göra sådant som inte faller sig lika lätt för de som vuxit upp i systemet. Och inte heller rids man av deras paniska skräck för misslyckandet. För vad är det värsta som kan hända? Går det inte vägen flyttar man bara hem igen.

Ebbe och jag

Jag mötte Ebbe Carlsson en gång. (Ett andra möte skedde i textvärlden: i hans kombinerade deckare och nyckelroman från 1991, ”Liket i lådan”, förekommer en kriminalkommissarie vid namn ”Peter Englund”.) Det var 1989, på mitt livs allra första bokmässa, då jag gick storögt runt och begapade alla besökarna och de kända författarna.

Han stod som en vaktpost utanför Bonniers monter, fastfrusen i golvet, med armarna i kors över bröstet och en oseende blick riktad rakt fram. Affären som fick hans namn hade exploderat året innan, och gjort honom till var mans niding. Det var också som en död zon runt honom. Hans kroppsspråk verkade bekräfta detta: Noli me tangere.

Jag repade mod, ursäktade, sade helt ärligt att beslutet att ge ut Simon Schamas 728-sidiga bok om 1600-talets Nederländerna, ”Mellan Gud och Mammon” var en kulturgärning av stora mått. Ebbe Carlsson gav mig ett ögonkast genom de jättelika 70-talsglasögonen, ryckte på axlarna: ”Kvalitet säljer alltid”. Lätt tagen av hans självsäkra attityd gick jag vidare, och hans vaktpostblick svängde tillbaka ut mot folkmyllret.

”Mellan Gud och Mammon” blev det årets flopp. Senare, på gamla Lundeq, såg jag personalen köra bort vagnslaster med osålda exemplar av denna storslagna bok.

Ebbe och Sverige

Det var svårt att lägga ifrån sig Anders Isakssons ”Ebbe – Mannen som blev en affär”. Och när jag till sist gör det, lätt omtumlad, efter ett par timmars sträckläsning, trängs tankarna i skallen.

• Det är inte så mycket en biografi, som något mer avancerat: en bok där en sidogestalt blir till en nyckel som låser upp en hel epok. Ebbe Carlsson framträder som ett symtom, samtidigt som han inte plattas ut och blir enbart ett instrument för förståelse. Han var en klättrare, med den typiske klättrarens alla drag: anpassningsbarheten, opportunismen, hänsynslösheten, fallenheten för manipulation, den gränslösa ambitionen. Samtidigt får man också en känsla för Ebbe Carlsson goda sidor, vilket krävs om man skall begripa hans märkliga karriär: intelligensen, charmen, lekfullheten, energin, humorn.
• All historieskrivning förutsätter distans. Det är bara på avstånd, och när något hänt klart, som det är möjligt att verkligen se mönstren. Samtidigt hotar vissa avgörande fenomen att förflyktigas med tiden, och utan dem blir ett skede svårt att verkligen förstå. Jag talar givetvis om det vi kallar tidsandan. Affären Ebbe Carlsson kan bara förstås mot bakgrund av den stämning av hot, förvirring, misstänksamhet och frustration som rådde de första åren efter mordet på Olof Palme. Samtidigt är fenomenet Ebbe Carlsson omöjligt att tänka sig utan den fatala sammanväxning av statsapparat och parti som skedde under socialdemokratins långa maktinnehav efter kriget.
• En historiker är aldrig bättre än sitt material, och Isaksson demonstrerar väl varför memoarer och personliga minnen alltid betraktats som den klart minst pålitliga typen av källor. Ebbe Carlsson-affären är överströsslad av memoarer, skrivna av olika insyltade makthavare, som Ingvar Carlsson, Anna-Greta Leijon, Carl Lidbom och Tage G. Peterson, och det är uppenbart att alla, utan undantag, urskuldar sig, sprider rök eller lägger till rätta. Längre går det inte att komma med detta material. Om ännu ett lager skall skalas på den här löken måste man gå till kvarlevorna.
• Något hände kanske ändå med Sverige iochmed mordet på Palme. Inte så att det där omtalade Folkhemmet föll över en natt, bla bla bla. Snarare att mordet i ett slag pressade vissa strukturer till ytan, gjorde dem synliga. Det är ingen vacker bild av svenskt 70-tal som framträder i denna parad av skumraskaffärer, ideologiska stollerier, maktmissbruk, kryperi och dubbel bokföring. Det krävs alltid avstånd, och ett stort mått av kreativ glömska, för att något skall kunna upphöjas till idyll.

Vrakspillror

Jag vill minnas att det var sen höst. På väg upp mot Carolina, förbi Gustavianum och Helga Tref, hade jag kommit att slå följe med min professor Rolf. Vid den tidpunkten var jag en nybakad doktorand i historia, som plikttroget varje dag tog min lilla ljusbruna läderportfölj och cyklade ned till den improviserade arbetsplatsen i institutionens bibliotek. Vi småpratade och den avspända stämningen lockade mig att begå en indiskretion.

Samtalet handlade om skillnaden mellan konst och vetenskap, och jag vände på det lite, sa att historia förvisso skänkte oss stora och omistliga kunskaper om människan och samhället, men att det fanns ett än mäktigare redskap att lära känna världen, nämligen poesin.

Som de flesta skrev jag poesi i gymnasiet. Var tillochmed med och grundade en synnerligen kortlivad liten poesitidskrift. I format A5. Mest på kul. Men ändå. Vanan att läsa poesi grundlades i alla fall då. (Avgörande var nog när min svenskalärare Kerstin fick mig att upptäcka Ekelöf.) Mina egna försök var sporadiska och skäligen misslyckade, sprungna – som de för det mesta var – ur olika starka upplevelser som sökte språkligt uttryck.

Efter en tid brukade jag alltid förstöra dem, generad som jag var, inte bara över deras svaga poetiska halt, utan även över av att påminnas om de känslor och situationer som en gång utlöst dem. (Läs: kärleksbesvikelser.) Som en gärningsman i mitt eget liv, rädd att ertappas i efterhand, utplånade jag noga alla spår av dessa dubbla misslyckanden.

Och detta gjorde jag med sådan grundlighet, att jag efteråt faktiskt bara kunnat återfinna ett enda. Av hålen att döma har den lilla sak suttit uppnålat på ett antal anslagstavlor, vilket betyder att den måste ha vunnit visst gillande i mina egna ögon. Orsaken är med all sannolikhet att den för en gång skull inte utgår från en personlig katastrof av något slag, utan faktiskt motsatsen, en anastrof.

 

Tillbaka till den där höstpromenaden upp mot Carolina. Professorns reaktion blev ett förvånat men ej ogillande utrop. (Minns inget om att han invände att jag i detta påstående kanske blandade ihop olika ontologiska kategorier.) Så varför läste jag då till historiker? För att jag vet att jag skulle bli en usel poet, svarade jag ärligt. Han gav mig ett intresserat ögonkast.

Att växa upp och finna sin plats i världen kräver bland annat att man lär sig vari ens styrka ligger. Samtidigt är motsatsen nästan lika viktig, nämligen utvecklandet av en akut känsla för de egna svagheterna. Och att man förlikar sig med dem.

 

Maeterlinck om bin

Det Maurice Maeterlinck gör i sin ”The Life of the Bee” är givetvis antropomorfism, inte i höjd med Disney kanske, men nästan. Han läser nämligen in mängder med mänskliga motiv, känslor och tankar i dessa insekters handlingar, och han argumenterar med undertryckt upprördhet mot sådana – som exempelvis Buffon – som hävdat att biet intelligens är skenbar.

Ändå tycker jag att den lilla boken är fantastisk. (Jag är glad att Akademien gav honom Nobelpriset för år 1911.) Märker också att min läsart snart ändras, och att jag tar till mig texten lite granna som vore den ett slags roman – skriven av en Fin de siècle-variant av Lars Jakobsson eller Lotta Lotass. Ta till exempel denna skildring av de okläckta jungfrudrottningarna, där de vilar i sina yngelceller:

And, for all that the moment may appear gloomy, hope abounds wherever the eye may turn. We might be in one of the castles of German legend, whose walls are composed of myriad phials containing the souls of men about to be born. For we are in the abode of life that goes before life. On all sides, asleep in their closely sealed cradles, in this infinite superposition of marvellous six-sided cells, lie thousands of nymphs, whiter than milk, who with folded arms and head bent forward await the hour of awakening. In their uniform tombs that, isolated, become nearly transparent, they seem almost like hoary gnomes lost in deep thought, or legions of virgins whom the folds of the shroud have contorted, who are buried in hexagonal prisms that some inflexible geometrician has multiplied to the verge of delirium.

Men där Maeterlick blir antropomorfisk blir jag inverterat historisk. Boken skrevs 1901, och jag finner det svårt att inte läsa in det som snart skall komma i hans skildring av bikupans rika, komplicerade liv. Så blir hans beskrivning av den grymma massaker på alla drönare som sker i bikupan till en metafor för de revolutioner som om en femton-tjugo år kommer drabba så stor del av Europa. Och det går inte att läsa vad han skriver om den svärmande bihopen, som i ett enda plötsligt rus ödelägger så mycket av det den tidigare byggt upp, och som lycklig ger sig ut på ett företag som kommer att kosta en stor del av den livet, utan att tänka på 1914 och det Första världskriget.

Jag lägger boken ifrån mig, fast besluten att förverkliga en gammal dröm: att någon gång bli biodlare.

”The Departed”

Jag har länge varit en beundrare av Martin Scorsese, ända sedan jag som chockad och förbryllad tonåring såg ”Mean Streets” hemma i Boden. Tror att jag sedan dess troget sett allt han gjort, och att jag har det mesta hemma i min filmsamling. Dock måste jag säga att hans senaste, den Oscaröverströdda ”The Departed” (bland annat utnämnd till Bästa film) var en besvikelse. Jag finner nämligen filmen förbluffande svag. (Och jag tror inte att det går att skylla på att den är en remake av en Hong-Kong-thriller från 2002: ”Infernal Affairs”.)

Berättarstilen är förvirrad, psykologin skruvad, logiken haltande, trovärdigheten obefintlig. Jack Nicholson spelar en skurk som imiterar Jack Nicholson som spelar en skurk – rutin, rutin, rutin -, Matt Damon är sitt vanliga blankt könslösa jag, medan Leonardo DiCaprio i alla fall lyckas göra så att man känner för hans nerviga, utstötta och kantiga karaktär. En mödosamt inopererad kärlekshistoria tillför inget, förutom att addera till de många osannolikheterna. Slutet är skandalöst. Alla lösa trådar knyts där ihop med hjälp av flera, i hälarna på varandra ovigt framklampande Deus ex Machina, och liken staplas på hög.

Det är som som om Scorcese sökt plagiera sig själv, men inte lyckats.

Metaforisk krasch

Häromkvällen såg jag ännu ett program om flyghaverier på National Geographic Channel. Denna gång handlade det om två krascher jag faktiskt kände till, vagt, just i det att de trots noggranna och långvariga undersökningar, länge trotsat alla försök till förklaring.

Mönstret var detsamma: det handlade om Boeing 737:or som under inflygning plötsligt svänger hårt över på sidan. Och trots att att besättningen gör allt för att häva manövern, förstärks den bara, varvid planet snart lägger sig på rygg och liksom styrd av en osynlig makt flyger rakt ner i marken. Alla ombordvarande dör.

Nu är mysteriet löst. Tack vare en tredje incident, då piloten mot alla odds lyckades landa flygplanet. Detta handlade programmet om.

Förenklat kan man säga att felet berodde på att den hydrauliska pistong som drev stjärtrodrets rörelse, under vissa extrema omständigheter plötsligt kunde vända sitt funktionsmönster, så att tryck på höger roderpedal istället för att ge utslag åt höger istället gav utslag åt rakt motsatt håll!

Det mest fascinerande var dock inte det tekniska felet, utan igen det metaforiska i skeendet. I det skedda såg jag nämligen en bild av hur det gått till när förhållanden havererat, för mig och för andra, mig närstående. Flygplanet utsätts för en liten störning, som piloten korrigerar, rutinmässigt, men farkostens rörelseregler har ändrats (utan att han begripit det) och rodret slår åt fel håll . Planet börjar tippa. Piloten trampar då än hårdare på roderpedalen, vilket dock bara förstärker den fatala rörelsen.

Och hela rasket styrs så rakt ner i backen, i realiteten av piloten, som sitter där och kämpar mot en osynlig makt som är han själv.

Män och deras listor

Jag visste det redan. Alltså att män gör listor över sina erövringar. Men jag hoppade ändå till när jag såg en sådan här lista hos – av alla – Henri Marie Beyle, mest känd under sin pseudonym Stendhal; för jag har gjort identiskt likadana själv.

Listan går att se i hans minst sagt excentriska självbiografi, som han skrev 52 år gammal, i stor hast under fyra vintermånader 1853-54. Den oputsade texten kränger hit och dit, respekterar ingen kronologi, svingar mellan ämnena och är tryfferad med små grova skisser, för det mesta enkla kartor över platser han besökt eller kvarter där han bott. Där går det även att se denna lilla lista, som består av en uppradning av bokstäver:

Det är alltså kvinnorna i hans liv, i form av initialer, och i det fall initialerna upprepar sig tillägg av små suffix som skall göra dem möjliga att skilja från varandra. (Vid den sista står, i översättning, ”mme Azur, vars förnamn jag har glömt.)

Siffrorna markerar de han haft sex med. För, som han skriver, ”Huvuddelen av dessa charmerande varelser ärade mig inte med sina favörer, men de har bokstavligen talat upptagit hela mitt liv. Ur dem steg mina böcker”.