Flickorna snorklar runt hand-i-hand i det turkosa vattnet och letar efter snäckskal. En gul snorkel och en röd skuggar guppande varandra. Jag sitter en bit bort, med havet upp till midjan i hettan, och vaktar dem lite diskret.
Som en hjälp på traven låter jag mina fingrar muddra runt, runt i sanden, och upp kommer än fler snäckskal, vissa befolkade av yrvakna eremitkräftor, de flesta tomma och vitslipade. Då och då är det inte natur utan kultur som jag halar upp: rättare sagt: krukskärvor. Många är rundslipade eller grova i godset, andra bär ännu glasering, som lyser upp när jag tvager av den finkorniga vita sanden.
Stranden har sitt namn efter de turkar som en gång landsteg på ön, men skärvorna kan häröra från vilken som helst av de erövrare som tid efter annan kontrollerat den: fenicier, romare, spanjorer, fransmän, engelsmän. Fascinerad och lite, lite skrämd studerar jag dem.
Här når nämligen mitt yrke ett av sina absoluta gränser: någon avkodning är faktiskt inte möjlig. För vissa skärvor kan vara tvåtusen år gamla, vissa kanske bara tjugo. Det är går ej att säga vilket, då de existerar i ett slags gemensamt nu, uppblandade, stratalösa, omöjliga att skilja åt. Sedan, när flickorna gått upp, skärskådar jag dem en sista gång, och låter dem sedan försvinna tillbaka ner i sandens historielöshet.