Sandens historielöshet

Flickorna snorklar runt hand-i-hand i det turkosa vattnet och letar efter snäckskal. En gul snorkel och en röd skuggar guppande varandra. Jag sitter en bit bort, med havet upp till midjan i hettan, och vaktar dem lite diskret.

Som en hjälp på traven låter jag mina fingrar muddra runt, runt i sanden, och upp kommer än fler snäckskal, vissa befolkade av yrvakna eremitkräftor, de flesta tomma och vitslipade. Då och då är det inte natur utan kultur som jag halar upp: rättare sagt: krukskärvor. Många är rundslipade eller grova i godset, andra bär ännu glasering, som lyser upp när jag tvager av den finkorniga vita sanden.

Stranden har sitt namn efter de turkar som en gång landsteg på ön, men skärvorna kan häröra från vilken som helst av de erövrare som tid efter annan kontrollerat den: fenicier, romare, spanjorer, fransmän, engelsmän. Fascinerad och lite, lite skrämd studerar jag dem.

Här når nämligen mitt yrke ett av sina absoluta gränser: någon avkodning är faktiskt inte möjlig. För vissa skärvor kan vara tvåtusen år gamla, vissa kanske bara tjugo. Det är går ej att säga vilket, då de existerar i ett slags gemensamt nu, uppblandade, stratalösa, omöjliga att skilja åt. Sedan, när flickorna gått upp, skärskådar jag dem en sista gång, och låter dem sedan försvinna tillbaka ner i sandens historielöshet.

Tankefel

Du skapar en zon av förlägen tystnad kring dig själv, och förväxlar den med respekt.

Om moln

Post scriptum till min artikel i DN om den blå himlens historia: ja – på en direkt fråga – jag föredrar molniga himlar framför klarblå. Inte bara för att klarblå signalerar hetta och ofelbart tvingar en till vatten, som vore man en gnu på savannen.

Utan även för att den är så, ja… ointressant. Som en monokrom av Malevitj ungefär. Imponerande på ett outgrundligt vis, men det tar inte lång tid så har man sett allt det som står att se. Varefter man gör något annat. (Som att åka och bada.) Molniga himlar däremot, de kan man aldrig bli trött på: där händer alltid något, både med färgerna och ljuset. Ett genomsnittligt moln existerar bara i 10 minuter.

Altanens lov

En altan är en välsignelse i dessa dagar av sol och hetta – har svårt med övermått av båda; har säkert med mitt norrbottniska blod att göra – och var dag sitter jag där i skuggan och läser, slumrar bort som Proust, med det lästa halvvägs med mig in i drömmen. Denna morgon när jag kommer ut, ligger det där framför mina nakna fötter: ett litet gult björklöv. De första brukar faktiskt komma vid denna tiden, små och tunna, fällda av ett rop från hösten bara de kunde höra.