Om blyertspennor
måndag, 18 maj 2009Även om blyertspennor av olika slag använts åtminstone sedan 1500-talet, spårar den moderna blyertspennan sitt ursprung till den Franska revolutionens tid. Då kom nämligen en kemist vid namn Nicholas Jacques Conté på en metod för att göra grafitstift – blyertspennor har aldrig innehållit bly – genom att blanda grafitpulver och en speciell lera, och sedan baka det hela i en ugn.
Visserligen använder jag ofta Pilots VBall 0,5 svart, men jag är också en varm anhängare av blyertspennor. Skälen är följande:
- De är så billiga. Precis som läsglasögon från Claes Ohlson kan man ha en uppsjö liggande överallt. Och aldrig behöver man leta.
- De är så anspråkslösa. Opretto liksom. (Exakta motsatsen till, säg, dumdyra reservoirpennor från Monblanc. )
- Men de är pålitliga. De fungerar i alla väder. Skrift från en blyertspenna flyter aldrig ut i regn och bildar psykedeliska mönster.
- Och de fungerar i alla lägen. Man kan även ligga ned och skriva. Eller skriva uppochned.
- De går att sudda. Vilket känns särskilt bra när man gör förstrykningar i böcker.
- De behöver inte fyllas på. Samtidigt tycker jag om rutinen att vässa en penna, blåsa på spetsen och se hur VASS den är. (Notera dock att detta förutsätter en god, bordsfast pennvässare, inget handhållet skräp i plast.)
- De har en ej obetydlig ikonografisk funktion. En liten burk fylld med nyvässade pennor som står redo på ett bord är liksom ett löfte om ord.
- De är sinnliga. När man känner sig lite trött kan man stänga ögonen och sedan sätta den trubbiga änden mot ett ögonlock, och känna den oväntade kylan från stiftet.
Peter Englunds blogg 
Fin anekdot i sammanhanget: Under rymdåren utvecklade amerikanerna en kulspetspenna som fungerade i tyngdlöshet; det gick väl på en miljon dollar eller så. När så supermakterna möttes 1975 (Apollo-Sojuz-dockningen) så såg de vad ryssarna använde: blyertspennor.
Detta är alltså en skröna, i stort sett. Den sanna historien rymmer dock flera tänkvärdheter.
http://www.snopes.com/business/genius/spacepen.asp
Fantastiskt! Slog an ända hit.
Glöm inte den ljuva cederdoften av en nyvässad blyertspenna – en bra start på varje dag.
Min personliga blyertsfavorit är Mirado Black Warrior.
Jonas.
Att blyertspennor är ”sinnliga” har jag aldrig hört förr. Det ska vara Englund till det!
Men de är behändiga (detta trevliga uttryck)och på ngt sätt tidlösa… Man har använt dem sedan första klass…
Nice!
M v h Mohikanen.
Ja, bra att du påminde om detta med doften: det stämmer!
Själv har jag en ritual. Jag lärde mig för många år sedan, på gymnasiet, att rita ritningar. Detta gjordes med en ritningspenna (det är kanske ett fem millimeters stift som hålls i mekaniska käftar) som vässades med en speciell handhållen vässare.
Jag har fortfarande en sån penna, fast de tycks numera mest användas av artister och det är hart när omöjligt att få tag i stift som är hårdare än 3B, som jag tar fram när särskilt viktiga tankar skall nedtecknas. Jag inbillar mig att eftersom jag sparar den till särskilda tillfällen skall magin den innehåller räcka längre.
Som reservoirpennsamlare kan jag sällan motstå att köpa när jag stöter på någon i någon lämplig affär.
Men nu har jag ledsnat, då jag förstår efter många år att det inte är pennan som gör författaren.
Har försökt locka ur dessa pennor sina tidigare innehåll och göra mig till en världsberömde författare men icke ännu…..eller jag kanske inte har hittat den rätta ännu. Skall kolla in vart Peter gör av med sina pennor han nästan förbrukat. Det är nog där jag kan trolla fram mästerverken som ännu inte funnit sina ark……….
Håller med om alla din åtta punkter förutom tillägget i tvåan. Jag har tre typer av pennor och skriver med alla tre varje dag: Pilot VBall 0.5, blyertspennor OCH en Montblanc reservoarpenna.
Ja, dyr, men den håller länge – inte omöjligt att det kan bli hela livet. Har haft min i 20 år hittills.
Med tanke på att vi har samma smak för skrivdon i övrigt så undrar jag om du inte skulle gilla en Montblanc ändå, det blir ännu bättre flyt än med VBall. Bortse från deras dumdryga image, den håller jag med om att man kan vara utan (och jag tror det har blivit värre på senare tid, hemsidan var ju gräslig).
Något i det här inlägget fick mig att tänka att du nog helst inte ville jobba idag? Hellre blogga lite kravlöst om blyertspennor? Det är tur att bloggen finns.
1. Min stora invändning vad gäller reservoirpennor typ Montblanc är främst att jag aldrig skulle lägga ned så mycket pengar på en penna, som jag garanterat skulle tappa inom några månader. Det är samma sak som med dyra solglasögon. Jag är på tok för disträ för att lägga ned några nämnvärda summor på något som alltför ofta tar karaktären av förbrukningsartiklar.
2. Jobba? Det hinns med också. Jag har inte börjat på Akademien än, om du tänkte på det.
Jag har tappat bort många dyra pennor, så jag vet vad du menar. Men jag har varit beroende av glasögon sedan 1957. Därför har jag solglasögon med samma slipning som de ordinarie. Solglasögonen kostade en tredjedel av vad de ordinarie kostade, en prissättningslogik som jag inte förstår. De är emellertid rätt dyra ändå, så jag är petnoga med dem. När jag tar dem på mig, så sätter jag de ordinarie i fodralet och sätter det i fickan. Jag har haft dem i tre år utan att någonsin vara orolig över vart jag har satt dem. Men osvuret är bäst
Jag tror inte att jag är ensam om att tugga på blyertspennor, känna den speciella smaken i munnen samtidigt som de små gråa arbetar. Ibland får jag känslan av att jag t o m tänker bättre när jag samtidigt tuggar på en blyertspenna. Dessutom tas jag i mina tankar tillbaks till skoltiden när man satt på ett prov och klurade på svaret till en knepig fråga.
Jag klev också in här för att påminna om doften, men ser att det redan var gjort…
En gammal svart bakelitvässare på skrivbordskanten, doften, ljudet och allt det fnusiga vässet i lådan under… Ja. Sinnligt!
”Fnusigt väss” – vet inte om nåt av orden finns i SAOB, men jag vet EXAKT vad du menar. Även det fnusiga vässet har en speciell doft faktiskt! 🙂
Min far- som var skåning- sa alltid blyans.
Nästan varje gång jag skriver med en blyertspenna, tänker jag på detta trevliga minne.
Tror jag gick i typ femman eller sexan när de första stiftpennorna dök upp. Tydligast effekt hade dettta på arbetsron i klassrummet. Färre och färre gick iväg till den bordsfasta pennvässaren med fnusigt väss i och störde lektionen med ett högljutt GrrGrrGrrGrr. Det var ALLTID OK att vässa pennan – gissa om det utnyttjades av elever som ville störa. I högstadiet och uppåt fanns inga pennvässare längre. Mellanstadienostalgi med pennvässare, följaktligen…
Apropå blyertspennornas kulturella resonans börjar jag tänka på skolgång, gamla häften, suddgummin, prov, söndertuggade pennskaft (som nämnts här); öppnar en hel värld som inte längre finns i just den formen (den gamla folkskolan och lärdomsskolan).
Apropå ikonografin är det kanske framför allt just blyertspennans koppling till suddgummit som känns angelägen. I det avseendet ingår den i en teknologi som i brist på bättre kunde kallas en tabula rasa, i motsats till palimpsesten (även om gränserna mellan de två ju är något otydliga). Tabula rasa eller zero-making, möjligheten att alltid börja om från noll.
Blyertspennans överlägsenhet som skrivmedel blir tydlig inte minst om man ska använda den på olika typer av skrivunderlag, typ spånskivor, bräder och liknande, dvs vid renoveringar och snickerier. Där står sig ofta en kulspetspenna slätt, slutar fungera vid en viss väderlekstyp eller köldgrad.
Kautschuk…jag sa det till dottern med påföljd att hon bara stirrade på mig och undrade om jag talade i tungor eller liknande.
-Vad är det, sa hon.
-Kautschuk…vet väl alla vad det är , sa jag.
-Nä, fick jag till svar.
-Kautschuk är ett sudd som man suddar ut blyerts med, sa jag.
-Men säg det då så man fattar vad du vill ha.
Förslag till punkt 9:
Blyertspennan är ett oumbärligt verktyg för reportern som har fått ett utomhusuppdrag om vintern. Kulspetspennan slutar fungera när det är kallt.
Kjell!
Jag brukade också alltid tugga på blyertspennan.
När man löser korsord är det bra, att använda blyerts så man kan sudda bort sina misstag.
MVH
Petter Eremiten
Håller med om korsorden. Men tidskrifter tryckta på glansigt bestruket papper är dåligt underlag för blyertspennor.
Min morfar hade pennor som var ovala till formen – röda. En sådan ville jag också ha. Han han ritade/drog streck på plankor och bräder. Vässade dom med Morakniv – och visslade medan han byggde. Var finns dessa att köpa?
Clas Olson eller närmaste byggvaruhus!
Åhå, nu måste jag införskaffa några blyertspennor. Jag är onekligen trött ibland och att då bli uppiggad av ett svalt stift mot ögonlocket, det låter oemotståndligt.
Sådana där snickarpennor finns att köpa på närmsta byggvaruhus.
Timmermanspennor kallar vi dem i Finlnad. Om man skär stiftet rakt av, så kan man texta fraktur med dem.
Indeed. I bokhandeln där jag brukade arbeta satte vår exentriska chef upp ett blyertspennornas upprop. Jag minns inte ordföringen men meddelandet, antropomorfiskt författat av själva pennan, gick i princip ut på att näste man som vågade vässa alla hans kollegor skulle få sparken. D, min chef älskade faber castels B-serie och förkastade allt vad H hette, eftersom de hårdare uddarna lämnade en lätt indentering i pappret i de antika böckerna. B däremot, var som en smekning, förutsatt att den lämnades trubbig. Själv har jag alltid föredragit de hårdare uddarna med dess bleka spöklika skrift som relieferar sig mot fingertopparna.
Inlägget samt Jonas kommentar om cederdoften var för övrigt en riktig madeleinekaka. Jag kommer alltid förknippa blyerts med skolåren.
Snickarpenna och gipsskiva är något jag hoppas alla konstnärer har upptäckt. Själv är jag på inget sätt konstnär, men när jag jobbade som snickare kom det för mig ibland att rita på en omålad gipsvägg och den pennan och det underlaget utgjorde en mycket fruktbar kombination. Det blev helt enkelt mycket snygga blyertsskisser på skivan och den hade precis rätt motstånd.
Få vänsterhänta här ser jag.
Vilket elände att komma dragande med handen efter bokstäverna.
Trots det använder jag uteslutande blyertspennor, av alla de slag. Av skäl som nämnts ovan
Min svägerksa är vänsterhänt men skriver inte med handen så de suddar bokstäver. Hon håller handen ovanför skriften och det blir snyggt!!
Jag är också vänsterhänt och har lärt mig att hålla handen UNDER skriften för att undvika att bli grå på handen. Det tog rätt lång tid innan handen slutade krampa efter några minuter men det blir ganska snyggt och dessutom ser det snyggt ut, vilket det inte gör när vänsterhänta böjer handen ”runt” texten.
Instämmer till fullo beträffande blyertspennans goda egenskaper. I övrigt måste jag få nämna de gamla ”pennorna” som doppades i bläckhorn. Provade en sådan i helgen när Tensta bygdegård (tidigare skolbyggnad) visade upp hur skolan sett ut för ca 60-70 år sedan. Praktiskt? Nej! Risk för bläckspill? Ja! Men vackrare bokstäver är svårt att framkalla. Det såg nästan strindbergskt ut.
Att vässa pennor är underbart! Det doftar ”lågstadiet” på ett så härligt vis!
Oh, nu känner jag verkligen good vibrations när jag manövrerar mina blå Pilot V-ball 0,5. Bättre än så här blir det inte.
Vi med en anknytning till den gamla folkskolan fick allt prova att skriva med bläck med spetspenna ur bläckhorn.
Och nåde den som droppade eller råkade slå ut bläckhornet…………
”Roade mig” med att knattra in diverse felstavningar av Clas Ohlson i webbläsaren, för att se om man ändå hamnade på Clas Ohlsons hemsida.
Resultatet ev denna empiriska undersökning visade att ”Claes Ohlson” funkade finfint! Och de flesta andra möjliga varianter där Clas stavas med C (det krävdes ett http://www.clasollsson.se/ för att det inte skulle funka). Gick man däremot över till att stava Clas med K så gick man bet totalt.
Detta dels apropå första punkten i detta blogginlägg (”Claes Ohlson”), dels apropå det ständigt komiska i att någon på Aftonbladet har betalat pengar för att ”felstavningen” http://www.aftonhoran.se ändå ska leda till http://www.aftonbladet.se... Antingen är det utslag av någon slags självinsikt, eller så har någon extern person behagat skämta med Aftonbladet aprillo. Eller nåt.
Aftonhoran.se är ett skämt. Aftonbladet är inte roade.
Vad blyerts anbelangar är min favorit Caran d’Aches (namnet lär ha blivit synonymt med penna på ryska)3mm stifthållare laddat med ett tämligen mjukt stift.
Lägg sedan till radermall, radergummi, ritbordsborste och Geedsees gråa stiftvässare så blir jag riktigt nostalgisk.
Jag är vänsterhänt, men tycker faktiskt att bläck är värre när man stryker med handryggen över det nyss lästa, har man hård blyerts (HB?) blir det inga fläckar.
På tal om timmermanspennor: stämmer det att Hamsun skrev sina romaner med sådana? Det skulle förklara en del …
Blyerts ja, exempel: ”ein bitter, men humoristisk sjølvbiografi frå hausten 1894, nedskriven av Hamsun med blyant heime hos Larsens” – men sorten framgår inte.
Vad skulle förklaras menar du?
(Bonus: ordet ”blyant” ligger till grund för begreppet ”Jante”.)
jo, jag gillar ju det robusta hos Hamsun …
Fantastiskt! Jag har altid haft ett eget litet slag mellan bläck ocg blyerts. När man är lärare så är det alltid skönt att få kladda på med alldeles överdriven pondus så där blir det ofta bläcket som gäller. Jag har fallit för PILOT Fineliners på senare dar, dyra men jag kan tänka mig att det är det närmsta man kan komma att ”droppa” bläcket på pappret. Precis i samma linje med hur våra gamla kungar fick göra med sina gåspennor. Är det inte skönt att få tycka att man har något att säga till om ibland?
En kommentar till punkt 1 och 6: Vanliga bläckpennor som fylls på är billigare än blyertspennor och detta lär vara en vanlig metod för skolor i världens fattigare områden.
Detta är ingen invändning mot skälen att använda blyertspennor och tyvärr har jag ingen referens.
Andra har hunnit före att nämna både det särskilda i att tugga på blyertspennor, och det praktiska för reportrar med blyertspennor som varken fryser eller får slut på bläck, men jag stämmer in både i det och i de glada tillropen över pennhyllningen.
– efter at have læst indtil flere anmeldelser af Lars von Triers nye åbenbart ganske afskyelige film er det ren fryd at havne her til en snak om blyanter, som vi kalder dem hernede/herovre. Jeg kan istemme lovsangen over duften, men at tygge på blyanten har jeg afskaffet, det er dog ikke glemt.
Bruger mest ‘seneste nyt’ i vandfaste penne,har tre andre muligheder ved hånden, når det ikke er tastaturet her det gælder: 1.uni-ball, eye, fine, 2.uni-ball fine de luxe eller 3.Artline 0.5 fra Schachihata. Gode sorte streger. Gode når man gerne hurtigt vil skifte til ‘tegne-mode’ 🙂 Men blyanten skal være der i reserve, når alt andet svigter. Spidser helst med min lommekniv, inspireret af storebror, mens han læste til ingeniør. Intet spidser så godt som en skarp kniv. Til sidst afpudsede han den med sandpapirfil! såvidt er jeg aldrig gået. I mit liv som pædagog gjorde børn altid store øjne, når jeg tog kniven frem for at spidse blyant, det er åbenbart ikke en så almindelig adfærd.
Når man kender en krydsordsløser, ved man også betydningen af blyantens fortsatte eksistens.
Forresten var der også noget som hed en blækpen, dvs en lilla blyant man slikkede på, inden man skrev. Trods det var skriften ganske vejrbestandig – hvis jeg ikke husker galt.
Man ser i gamle bøger, at blyantskrift er ganske holdbar. Med blæk ved man aldrig rigtig, ‘water resistant’ står der, ja men de er ikke så lysægte.
Handstilen varierar oerhört beroende på hur grepp- och skrivvänlig penna man har. När det gäller blyertspennor är det mycket viktigt med hårdhetsgraden, jag föredrar mjuka stift. En träpenna ligger inte så bra, däremot är de engångs stiftpennor man brukar få på möten och sammanträden utmärkta, om det är lagom mjukt stift. Då skriver jag och även tänker vackert. Och så finns det ett suddgummi på toppen. Utmärkt för DN:s Söndagskryss.
Reservoarpennor befrämjar också handstilen och innehållet i det man skriver. Ska önska mej en i födelsedagspresent.
När jag äntligen skriver min bok kommer jag att använda en kombination av stift-blyerts och reservoarpenna. Gärna med svart bläck.
Provade en gång att skriva med gåspenna och bläck i ett Dickensmuseum i London (besök gärna det). Inte så enkelt, framför allt blev skriften väldigt stor till formatet.
Blyertspennans sinnlighet kommer också fram när man tröttnar på orden/tappar dem och börjar rita (då gärna ovässat)i skrivblocket. Köpte ett helt set med blyertspennor olika mjuka och hårda för att skissa. Då börjar man riktigt ana blyertspennans magi och mjuka sinnlighet. Den lockar fram något helt annat än det bläckpennor gör!
Utdrag ur en egen text från 80-talet.
”Jag är det blå-röda barnet. Avlad i protest. Född till rebell. De klingande svärden för mig framåt och pennan är mitt vapen”
Nyvässad blyerts! ;-)!
Allt väl
hälsar Laila Labbala
Jag har länge älskat blyertspennor, men aldrig riktigt fått kärleksförhållandet att fungera. Nu vet jag var felet ligger. Jag ska genast ge mig ut och leta efter en bordsfast pennvässare i bakelit. Inser att det inte kommer att bli lätt, men också att en eventuell framgång kommer att förgylla mitt liv. Någon som har ett tips, var finner man sådana?
Är det kanske någon arkivarie här eller någon med liknande kunskaper som vet hur hållbar text skriven med blyerts är? Detta är något som jag själv har funderat på — jag menar det är klart man vill att även barnbarnsbarnen ska kunna läsa de dagbokskluddar som man sitter och plitar ned idag
Blyertsanteckningar gjorda på trä i gamla hus har jag sett från 1870-talet, t.ex på väggarna i de gamla kapellen på Brändöskär och Haparanda Sandskär i Norrbottens skärgård. Ännu vet ingen hur gammal en blyertsanteckning kan bli. Du kan nog vara lugn för att dina barnbarnsbarn kan läsa dina texter.
🙂
Oj så många kommentarer kring byertspennan som, när jag får tag på den, antingen är för hård, för mjuk, för kort. Trubbig,avbruten,tuggad på, funnen i alla sonens fickor och följaktligen i hyreshusets allmänna tvättmaskin. Leve stiftpennan!
Jag använder nästan uteslutande stiftpennor (blyerts alltså) när jag skriver och slipper därmed besväret att hitta en pennvässare som är bra nog (de allra bästa är dock de riktigt små handhållna i metall, då blir stiften lagom långa och sylvassna). Dessutom slipper jag få förhårdnader på fingrarna vilket händer med vanliga blyerts. Blyerts är annars en favorit, just av de anledningar du listat. (Fast jag skulle aldrig lämna ifrån mig min älskade platinadekorerade Parker Duofold som är jättepretto men oh! så underbar.)
Du glömde en sak i din lista. Ljudet. Det underbara ljudet när det vassa stiftet möter pappret. Speciellt om det är poröst papper.
Som arkivarie kan jag säga att blyertspennan är en alldeles utmärkt uppfinning- den bleknar som sagt knappast alls och det är den enda pennan som man bör använda i närheten av arkivmaterial. Den går ju som bekant att sudda om man nu råkar kladda. Fibblar man med en bläckpenna och den ramlar ner på brevet, kartan eller vad man nu studerar, så är risken stor för en fläck som inte kan tas bort…
Så sagt ska jag nog ge en varning att använda alltför mjukt stift- då kan det skrivna lätt smetas ut- men det har väl alla kloka bloggläsare redan listat ut!
Apropå arkivarier och bevarande- vi är inte alltid bäst på det. En gång såg jag en av våra mer högt placerade arkivarier placera en fet tumme rakt på en vackert illuminerad karta från 1600-talet!
Ett utmärkt ställe att skaffa blyertspennor på är IKEA! De har små ställ med måttband och blyertspennor utspridda över hela varuhuset. Varje gång jag varit där ligger några pennor i fickan, som, till mitt försvar, faktiskt har använts av ungarna att rita med under färden genom detta kommersiella tempel.
En sak till. Man kan pilla sig i örat med en blyertspenna. Det stimulerar hjärnan på vissa av oss.
Det kan tilläggas att Conté var git med en adlig och hade ett smärre hot om hennes halshuggning om han inte såg till fort som sjutton ta fram ett nytt skrivdon åt den nyvunna republiken. Tänk vilken skön känsla det kan kommar något som tvingats fram på brutalaste vis.
Upptäckte nyss att bloggen ska läggas på is. Sorgligt men tack för allt så länge Peter.
Konsten att formera en blyertspenna tycks numera vara bortglömd. Däremot att formatera en dator kan varje unge. Jag minns från min barndoms skolår när man efter viftande med handen, fick tillåtelse av skolfröken att kliva fram till katedern där pennformatorn satt fastskruvad, stoppa in den gula blyertspennan av cederträ, och veva runt.
Och jag håller med om att blyertspennan är överlägsen alla andra skrivdon Själv använder jag med förkärlek en Caran D’ache stiftpenna med ett stift av 2B. Den behöver aldrig formeras. Ett trubbigt mjukt stift ger skriften en härlig pregnans.
älskar blyertspennor också, dessvärre är kärleken inte besvarad eftersom jag är vänsterhänt och handen stryker ut kolet till en Ruhrdimma över arket. Gymnasietrauma om något.