Archive for januari, 2006

h1

Smärtans avskyvärda solipsism

måndag, 30 januari 2006

Om Martin Amis har rätt, i sin teori att det finns en koppling mellan litterär storhet och dåliga tänder – belägg för detta finner han hos Saul Bellow, James Joyce och… sig själv; och på svensk botten har vi bland annat Selma Lagerlöf och Almqvist – så står undertecknad nu inför en ny storhetsperiod.

En tand har långsamt gjort sig påmind, signalerat svagt över flera veckor, och nu, i något som ser ut som irritation över att jag låtsats som ingenting, plötsligt övergått från diskret morse till vilt viftande semafor. Det värker illa, och tanden är så öm att tillochmed en diskret beröring med tungan smärtar.

Jag avskyr det här tillståndet, inte bara av den självklara orsaken att ont gör.. ont. Utan även för att det förminskar en. Plötsligt är man så bokstavligen talat plågsamt medveten om sig själv och sin kropp. Världen blir så liten, krymper ihop, blir bara jag, jag, jag, jag och min tand, och få saker känns viktigare än att få stopp på eländet.

Dagen går under ett tafatt experimenterande med olika smärtstillande medel. Nästan inget blir sett, sagt, hört, läst, skrivet eller tänkt. En bortkastad dag.

Annonser
h1

Lunchepisod

måndag, 16 januari 2006

Äter lunch med J på Cappucino – äter jag ensam blir det Café Linné Konstantina -, som vanligt en kopp te och en stor linnébulle. En gammal… farbror kommer in. (Ordet ”farbror” liksom halkar fram; det är en beteckning på äldre män jag fick lära mig i min barndom, och som jag har inte brukat på länge; men detta är verkligen en ”farbror”.)

Jag ser honom när han långsamt vinglar fram mellan de runda borden: krycka i ena handen, brickan osäkert gungande i den andra. Han är klädd i i grå, lössittande gabardinbyxor, en gammal röd sticketröja över en blårutig skjorta. Han är mager. Håret är grått, och lite spretigt, som om man just vaknat upp. Naglarna är korta och nötta, och på fingrarna syns vaga svarta fläckar som skulle kunna komma från olja.

Orsaken till att jag lägger märke till honom, är möjligen att han liknar min farfar, som varit död i över 20 år nu. Mannen slår sig ned, icke utan problem. På brickan skvalpar utspillt kaffe. Liksom tagen av ansträngningen äter han sin citronbiskvi med en sällsam andakt, och det finns något värnlöst i detta stilla, inåtvända njutande.

Efter detta vaknar han upp, betraktar storögt omgivningen, med alla lattemammor, hårdpluggande läkarstudenter och balla brudar med rödfärgat hår och piercade navlar, och jag tror att han förstår hur mal placé han är. Långsamt sjunker han tillbaka in i sig själv. Jag tror inte att han kommer återvända.

h1

Ständning i skrivarstugen – envoi

torsdag, 12 januari 2006

För många år sedan tröttnade jag på små papperskorgar. Istället skaffade jag mig en jättelik pjäs i flätat korgmaterial på IKEA, sådana som vanligtvis används till smutstvätt. Med den slipper jag att tömma papperskorgen stup i kvarten, utan kan slänga sorglöst. För slänger gör jag, mycket.

Tror att det är en del av vägen till gott skrivande: att skriva mycket, och att – slänga mycket. Nu skall den tömmas, vilket givetvis är ett göra – hur man än vänder sig har man rumpan där bak. Men det hela utvecklas till en spännande arkeologisk undersökning. Jag arbetar mig ned genom strata efter strata av boken. Manusfragment, anteckningar, kluddiga blyertsskisser, allt halas upp till ytan, skärskådas, ofta i en blandning av förvåning och lättnad, och förpassas så ned i en stor, svart plastsäck.

Nu VILL jag verkligen glömma. Göra annat. Tänka på annat. Till sist svingar jag upp säcken på ryggen, och bär den tungt ut ur stugan som en slags inverterad jultomte. Hohoho.

h1

Städning i skrivarstugan

tisdag, 10 januari 2006

Vardag igen. Dags att slussa över till ett liv bortom Kristina.

Jag står nere i skrivarstugan och städar. Igen. Städning är mycket terapeutiskt för anala karaktärer som undertecknad. Jag har länge haft både telefon och internet avstängda, men kablaget och apparaterna har dröjt kvar, liksom i dvala, med ett halvt öga öppnat, i väntan på att åter bli inkopplade i det stora nätet världen.

Men nu fattar jag det radikala beslutet att förbli bortom. Att inte bli störd av ett samtal mitt i veckans goda tanke, att inte frestas att öppna sin e-post eller googla på ett infall bara, det har faktiskt varit en välsignelse. Och skall så förbli.

Fax, telefonsvarare och staplas i en ful hög mitt på golvet. Förbluffande mängder med kabel halas fram under skrivbord och bakifrån bokhyllor, och likt höns smittade med fågelinfluensan stoppas de utan vidare ceremonier ned i en stor svart sopsäck. Sätter mig sedan ned i stokkestolen och känner hur kommunikationsviruset sakta tappar sitt grepp.