Melankolins lov
fredag, 22 maj 2009Som varande en person som å ena sidan länge känt avsky för all romantisering av galenskap som ett skapsamt tillstånd, men som å den andra inte sällan känner mig nedstämd, var intervjun i dagens DN med psykiatern Johan Cullberg dubbelt upplysande.
Jag citerar:
”En djupare depression är alltid förlamande och hämmande på den kreativa processen. [hear, hear] Men en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost, menar Cullberg.
– Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande [en tautologi, väl?] uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller annat konstnärligt arbete. När vi lyssnar inåt ökar också förståelsen för andra.”
Peter Englunds blogg 
Spontant skulle jag säga att kreativt skapande inte är en tautologi. Kreativt skapande innebär nyskapande, medan skapande i sig även kan vara mer automatiserat, löpande-band-kreerande. Eller?
Jag tänker osökt på ett besök hos dalahästmakarna på turistlanden i Mora.
I melankolin är man frågande, undrande och grubblande. Man söker svar och lösningar på ett tillstånd som man känner borde ha en djupare mening. Man studerar allt, man är känslig för allt. Bryter ner saker dess minsta beståndsdelar – finner saker som andra förstrött låter passera. Melankoli är en ständig jakt på svar.
Depression är en insikt om att det inte finns några svar.
Jag drar mig till minnes en aforism av Kierkegaard:
”Tungsinnet har varit min mest trogna älskarinna. Är det då konstigt att jag besvarar hennes kärlek?”
Ibland ter sig världen vackrare för mig när jag går in i en period av förstärkt nedstämdhet, kanske beror det på att jag i någon mån känner mig utestängd från den, och istället för att delta i den observerar den. Man lägger inte märke till livet när man är mitt uppe i att leva det.
Romantikerna har ju alltd sett en skapande person som den som sitter svältande, skäggig och sugande ur en vinflaska livets elexir i en skrubb under takåsarna i ett halvt förfallet hus.
Men så är det väl!
Av egen erfarenhet har ju inlevelsen vid mina bildframställningar en sorts allenationstillhörighet, nytt ord för utanförskapstvungenhet som också är ett nytt ord.
Att behovet av utanförskapet blir/är en sorts bekräftelse på ens tillvaro och skapande.
Att man sedan ses som den kuf man är, är väl inte helt fel heller eftersom man sällan kan skilja sig ur mängden på annat sätt och det helt naturligt på basis av vad jag nämnt ovan.
Problematiken är just gränsen mellan djupare depression och sorgens lättare skugga, som kan vara svår att själv förstå, annat än att man tappar kreativa fallenheten eller så tappar man förståelsen att se kvalitet på sina verk.
Jag kan bara skriva att utan dessa”problem” funnes icke varken framgångsrika författare ellr konstnärer.
Åh, det har jag alltid hävdat, skönt att veta att man haft rätt alla dessa år. Jag kan inte skriva om jag är helt deprimerad, då är jag så till den grad handikappad att jag inte får fram någonting. Men är jag för glad kan jag heller inte få ned något på papper; är livet bra har jag ingenting att skriva av mig. Med en lätt depression (eller kanske snarare melankoli) kan jag se bättre, och känna starkare och det är det jag behöver för att kunna skriva.
Sedan blir det en ond (eller god, beroende på hur man ser det) cirkel av att jag blir på bättre humör av att skriva – eftersom skrivande är katarsis – och då kan jag inte skriva längre eftersom jag inte mår tillräckligt dåligt och kan jag inte skriva blir jag irriterad och sur vilket gör mig deppad och då kans jag skriva igen, vilket leder till att jag mår bättre o.s.v.
Får säga att jag inte har speciellt mycket för den utkikspunkt Cullberg väljer att observera från.
En bra mycket bättre analys och problematisering gör Kay Redfield Jamison i ”Touched with Fire: Manic-Depressive Illness and the Artistic Temperament”. Hon utgår från storheter som van Gogh, Hemingway och Schumann, analyserar deras släkt, liv och skapande.
Bra mycket bättre än Cullbergs analyser som är kraftigt påverkade av föråldrade psykoanalytiska teorier.
Har precis läst den intressanta essän ”Bröst och penisar, silikon och paraffin” och känner mig väldig glad. Dels därför att ”Bröstens historia” av Marilyn Yalom figurerar i texten och dels därför att det var givande läsning om kropp och ideal. Peter Englund, din hemsida är så bra. Tack.
Angående melankoli och kreativitet. Som tonåring var detta en given kombination men nu ser jag lite annorlunda på saken – att dessa två skulle gå hand i hand känns som ett inlärt språk. Å andra sidan inte. Läste en bra text av Peter Cornell en gång, ”Rollhäfte. Konstnärsrollen i fokus” där just den romantiska bilden av konstnären diskuteras och dissekeras. Mer än så vågar jag inte skriva om nedstämdhet och kreativt skapande. Det blir lätt så fel och klumpigt uttryckt.
Ska nog fundera på paraffin istället. Mormor har det som lock i syltburkarna för att förhindra mögel. Consuelo ville också bevara – sorglig och fascinerande historia.
Inom grekiska ortodoxin lär det finnas ”Den Gudomliga Galenskapen”, (jag tolkar den som att låta sig vara impulsiv och göra de man känner för, dock utan att skada sig själv eller andra) då är man nära Gud. En form av kreativ lyckotillstånd, varför skall det vara så jäkla tungsint?
http://osynligemannen.files.wordpress.com/2009/04/forfattaren1.jpg?w=460&h=350
Håhå! Passande nog skrev jag just om regn och melankoli… Vackert och hälsosamt i måttliga mängder!
[…] Någon är visst inne på samma spår… […]
Cullberg i all ära men många behöver inte Cullbergs inlägg utan känner sig själv och har upplevt vad han beskriver….trail and error.
Jag har tänkt mycket på detta blogginlägg och eftersom jag som en gång en skapande person med just den problematik som omnämns, surrar mitt huvud av olika scener ur mitt liv där gränsdragningen varit svår…är jag inte klok eller skall jag skita i vad folk tycker eller det här behöver inte en själ förstå det räcker med mig själv.
Frågan som jag ställer både till mig själv och alla andra som läser detta är hur eller när inträdde denna situation i mitt liv som gjorde mig till den skapande, ångestfulla, så många gånger uppgivna person?
Har vi allt detta självförbrännande med oss i födselns tidpunkt eller nedärver vi detta en gång så lätta val, som senare blir till ett ok om halsen under livet.
Jag menar inte att det alltid varit ett ok utan det blir ett!
Kan det vara kraven som ställs, både det egna kravet och kravet från publiken som gör situationer till ett helvete ibland och vissa andra gånger dansar man som på rosor, fast man egentligen tycker att man gjort ett sämre jobb, än det man fick ångesten för innan?
Jag grubblar vidare och kanske sakernas tillstånd är den mull man en dag får över sig som en lindring i grubblerierna?
Jag håller med att en djup depression verkligen förlamar allt vad skapande heter. Att en lättare depression däremot skulle göra det lättare att skapa än då man är helt frisk, det ställer jag mig tveksam till. Jag har under de senaste tio åren varit ganska ofta slagen till marken av depression varvat med perioder då det varit lättare, men inte helt bra, samt perioder då livet varit riktigt bra. Under dessa lättare depressionperioder har det inte varit lättare att skapa än under mina friska perioder. Men när jag väl har tvingat mig att arbeta med mitt skapande (målning och pappersskulptur)så har det fungerat. Dock tycker jag inte att depressionen givit något till det jag skapat. Jag kanske är alltför ytlig och inte ”djup” nog för att det ska få fäste! Jag håller däremot helt med om att en lättare depression gör en mer lyhörd för andras mående.
Men jag önskar trots det ingen, jo kanske några, att råka ut för denna sjukdom, även om detta skulle innebära många förlorade konstverk !
Att sätta likhetstecken mellan nedstämdhet och skapande tror jag inte bara är fel utan även farligt. Jag skulle säga att vissa konstnärer och författare har skapat stora verk TROTS depressioner, inte på grund av dem.
Att depressioner kan vara allt annat än konstnärligt förlösande visar väl den moderna tidens bloggskörd. Deprimerade människor blir ofta inbundna, självupptagna och förlorar all uppfattning om vad som är allmängiltigt och vad som är självömkande navelskåderi.
En del stora kreatörer har förvisso brottats med allvarligare psykisk sjukdom, av främst bipolär natur, och kanske rentav fått ett individuellt intryck på grund av sin sjukdom. Fast då har det väl snarare varit i relativt lugna mellanperioder som det har funnits kraft och utrymme för skapande.
Depressioner leder dessutom ofta till självmedicinering med olika stimulantia, som exempelvis alkohol, som inte sällan har förkortat karriären och livet för kreativa människor.
Att vissa upplever sig skapa bäst i ett lätt nedstämt tillstånd skulle kunna bero på den ångest som ofta uppträder då. Lättare ångest kan nog vara prestationsdrivande i vissa fall.
I ett helt bekymmerslöst tillstånd njuter man nog hellre av dagen än skapar verk åt eftervärlden.
– jeg ved da, at jeg både har skrevet og tegnet og malet i højt humør – hverken større eller mindre depression er nødvendig forudsætning for skabende virksomhed – basta! Endsige for at kunne have medfølelse og indlevelse i andres situation. Det gode humør kan da være forudsætning for at kunne trække andre ud af mørke tanker!
Jag är skeptisk. Även en sorgsenhet eller lätt depressitivitet inebär, i varje fall för mej, en hämsko, fr a ur energisynpunkt. Om jag vore författare skulle jag vara synnerligen låg-produktiv då. Men det skulle kanske bli bra litteratur.
Hur är det med motsatsen-mani? En uttlad mani innebär förstås ett psykosliknande tillstånd, så det kan vi glömma. Men en lättare hypomani? Med sprudlande energi. Skulle tro att det inte är alltför ovanligt inom konst, musik, litteratur.
Jodå, manin kan bli förhärskande och då är man ute på svag is. Man kan tro sig vara det geni man inte är…..
[…] melankolins lov […]
I mina öron blir ”kreativt skapande” definitivt en tautologi.