Begåvningens biprodukt

Har med stort nöje börjat läsa Stephen Farran-Lees välkomponerade intervjubok ”Östergren om Östergren”. Den fungerar, för att Farran-Lee är intelligent, känslig och kan sitt objekt, och för att bokens objekt verkligen har något att säga, både om författande i allmänhet och sitt eget författarskap i synnerhet. Och Klas Östergren gör det med en avväpnande uppriktighet – dessutom är han både klok och rolig.

Bland annat säger Östergren något som jag också sett citerat i flera recensioner, nämligen att ”Ju bättre jag blir, desto mindre blir läsekretsen”. Vilket kan låta rönnbärsvist, men det verkar vara framsagt utan vare sig bitterhet eller ens koketteri. Här kommer jag nämligen att tänka på något som Bo Bergman en gång skrev om sin gamle vän Hjalmar Söderberg:

”Publiken fastnar helt naturligt fortast för de sidor hos en diktare som är lättillgängligast. Man kan säga att mer än en författare till en början lever på biprodukter av sin begåvning, innan han når fram till det centrala, det som utgör hans verkliga storhet.”

Det är en speciell belastning det där att som Östergren vara ett litterärt underbarn, som tidigt finner en stor läsekrets. Hur lätt är det inte då att bli en publikens och förväntningarnas fånge? – Eller sin revisors för den delen.

Hans bana är för övrigt inte ovanlig bland begåvade konstnärer: först strävar man efter att vinna den breda publikens bifall; men det är bara en fas, för sedan går man över till att vinna gillandet bland sina likar; när till sist även det är uppnått, arbetar man bara för att tillfredsställa en enda person: sig själv.

Författarskolan: 4. Russinburken

En av ritualerna som äger rum då en ny skrivtermin skall inledas efter sommaren, är att jag fyller på min russinburk. Burken i fråga är av plåt, och måste så vara, för jag har möss i min skrivarstuga. (Så sent som igår fångade jag en, levande, i en burfälla: den klängde runt längs gallerväggarna och visade upp sin vackra vitgrå mage, de stora ögonen svarta och uppspärrade; jag bar bort den och släppte den lös i skogen.)

En av de saker jag tyckte var en smula besvärlig med att sitta på universitet och arbeta var detta med fikandet. Vem som helst begriper att syftet var socialt, men jag tyckte att det ofta tog en oherrans mycket tid. (Precis som alla vänliga, pratsjuka och lätt ofokuserade människor vilka titt som tätt stack in sitt huvud genom dörren och ville diskutera TV, världsläget eller annat strunt.) Författare är i regel ensamvargar, aningen udda sådär. Att kunna stå ut med sitt eget sällskap är, som jag påpekat förr, nära nog en förutsättning för yrket. Författare med social talang fyller mig med misstankar. För att inte tala om estradörerna.

Russinburken är viktig för mig, då den låter mig slippa distraktioner som hunger och blodsockerfall. Jag bara river upp en sådan där liten ask, mumsar i mig en handfull russin och knapplar sedan vidare. Riktigt lyckliga dagar glömmer jag helt bort att äta lunch, och det är givetvis russinen som gör detta möjligt.

Den där burken står också – tillsammans med vattenkokaren, tekoppen, och asken med tepåsar – för drömmen om den egna lilla bubblan i tiden och rummet som återfinns i kärnan på var författarexistens. Jag fyller på russinburken och förvandlas till min egen variant av Jules Vernes Ingenjör Robur, på väg att än en gång segla iväg, orörbar, i mitt luftskepp runt världen.

Om fantasilöshet

Våra liv utspelas på utrymmet mellan den fullständiga fantasin och den fullständiga bristen på densamma. Skulle vi hänge oss helt och hållet åt det ena eller det andra, skulle vi gå under. Jag vet av egen bitter erfarenhet att vissa depressioner är inget annat än en variant av fantasilöshet, där det är omöjligt att föreställa sig en morgondag som på något avgörande vis skiljer sig från den innevarande.

Samtidigt finns det en uppenbar koppling mellan ångest och vår förmåga att föregripa framtiden – en förmåga vilken förutan människan som tänkande, intelligent varelse är en omöjlighet. Mycken av vår oro gäller inte det som verkligen är, utan det som möjligen kan komma.

Som historiker behöver jag mycket fantasi, då jag hela tiden måste förstå och föreställa mig sådant och sådana som inte längre existerar. Att föreställa sig, säg, ett försvunnet hus är på sätt och vis en lika komplicerad handling som det en gång var att bygga det. Samtidigt handlar det om en speciell form av fantasi, som hela tiden på ett glatt och skapsamt vis låter sig inte bara begränsas av bevisen – alltså av det existerande – utan också i högsta grad stimuleras av dem.

Lägg till detta en viktig form av fantasilöshet som finns i början på alla stora projekt, nämligen den okunskap som inte sällan är modets grund. Vissa böcker skulle jag kanske aldrig ha skrivit, om jag i förväg vetat hur besvärligt arbetet skulle bli. Här gäller det att ta stöd i Dag Hammarskjölds kända sentens: ”Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då skall du se hur lågt det var.”

Kempowski död

Det har inte varit ett bra år för mina favoriter bland världens sakprosaister: inte bara Ryszard Kapuściński har dött, utan även Joachim Fest och Aaron Gurevitj. Och för några dagar kom beskedet att också Walter Kempowski gått bort, i cancer, 78 år gammal.

Jag har under en längre tid blivit mer och mer intresserad av historia som är berättande men som samtidigt saknar stor berättelse. Det handlar alltså om en reverserad historieskrivning, där förflutenheten återförs till sin minsta, atomära beståndsdel, nämligen de enskilda människornas upplevelser. Och dessa upplevelser inordnas alltså inte in i något övergripande schema eller sammanhållande analys, utan det hela fungerar istället som ett slags pointillism, där summan av de enskilda minnena så småningom får en massverkan.

Ett av de bästa exemplen på detta experimentella sätt att skriva historia är fransmannen Claude Manceron, vars jättelika verk om vägen till Franska revolutionen är uppbyggt enbart av små berättelser, centrerade runt enskilda personer. Jag har inte läst allt, men det jag läst är briljant, detaljskarpt, underhållande, självlysande och underbart förbryllande; någon gång skall jag minsjäl avsätta ett halvår av mitt liv och ta mig genom hela rasket.

En som också prövat detta lockande alternativa grepp var alltså Walter Kempowski. Han lämnar efter sig den monumentala ”Das Echolot”, en så kallad kollektiv dagbok över det Andra världskriget, ett gigantiskt collage i fem volymer, bestående av tiotusentals enskilda minnen som han samlat ihop: brev, dokument, dagboksanteckningar, tidningsklipp. I motsats till Manceron gör han inget försök att forma berättelserna själv, utan alla står i rå, ursprunglig form. När man läser honom får jag för första gången känslan, ”Ja, så här var det!”

 

Varenda gång jag slår upp Manceron eller Kempowski, ja bara jag ser de bukiga ryggarna i bokhyllan, så känner jag att detta är ett grepp jag bara måste pröva på. Förr eller senare.

Skurandets lov

När vi gör vår vanliga veckostädning, och jag tillhålls att välja mellan att vara den som dammsuger eller den som skurar, så väljer jag blixtsnabbt skurandet. Som syssla är den dammsugningen vida överlägsen – även om båda är ungefär lika viktiga. Det bullrar inget, och man tar liksom danssteg när man arbetar sig fram, barfota och med uppkavlade byxben, ensam med sina tankar och svischandet från moppen.

Skurandet lämpar sig också mer för den typ av systematik som jag gillar. Medan jag ofta dammsuger en smula planlöst, följer skurandet ofta strikt geometriska mönster: jag lägger det gyllene snittet mellan hörn och kanter, och de våta spåren gör det dessutom lätt att se var jag varit.

Armarna gör så sitt per automatik, och hjärnan går frihjul. Inte sällan får jag avbryta helt kort för att anteckna något som popsat upp i skallen medan jag målat renhet över golven. Skurande påminner i detta om handdiskning, i det att man tänker så bra under tiden.

Sedan kommer finalen, The Payoff, för att tala filmdramaturgiska. Tömningen av hinken. Att se det smutsgrå vattnet försvinna ned i toalettstolen med ett dovt slurp känns alltid lika tillfredsställande. All den här skiten var nyss på våra golv, men nu är den borta, tack vare mig!

Desillusionens kartograf

Tillkännagivandet av priset möttes i år av den längsta applåd jag varit med om. Man kan ana att allt inte bara var jubel, utan också lättnad, över att man slapp att stå där med okunskap. För alla vet förvisso vem Doris Lessing är.

Några egna reflektioner. Att som historiker läsa Lessing är att skåda 1900-talet snett från sidan, genom en optik som förenar det oväntade med det uppenbara, och bygger en bild som klarar av att vara både igenkännelig och på samma gång ny. Både i sin varelse och sin författargärning spänner hon från århundradets egentliga början – för henne är Första världskriget fortfarande ”THE war” – ända till dess slut.

I hennes verk får vi gång på gång följa den enskilda människans ofta fåfänga strävan att finna nya sammanhang och ny helhet i ett sammanhang och ett sekel präglat av genombrott, avbrott, sammanbrott. Vi kan där förnimma historien både i form av dess rörliga, metamorfiska nu, och i dess form av arv, som lägger sig på de levande med tyngden från geologiska lager. Det är svårt att avhålla sig från tanken, att det är just hennes bakgrund som gjort henne så utomordentligt skicklig att fånga det splittrade och motsägelsefulla i både samhällen och människor: uppvuxen som hon är vit på en svart kontinent, fattig i en välbärgad kultur, kvinna i en värld av män.

Dock: trots att hon gjort så mycket för att demaskera samtida förtryck i dess skiftande dimensioner, och trots att hon i både liv och verk visat dragning till system med stora förklaringsanspråk – marxismen, psykoanalysen, sufismen – finns inga enkla lösningar att fiska fram ur hennes böcker. Snarare tvärtom. Ett centralt tema i många av hennes böcker är istället det, som med ett citat från Aragon – mottot till en av böckerna i Marta Quest-serien – kan kallas lidelsen för det absoluta, och vad denna lidelse gör med de människor som drabbas av den. (Hennes satir har också ofta riktats mot fyrkantiga och svärmiska världsförbättrare.) Man kan nog kalla henne en av våra mest konsekventa dystopiker, som i sina verk ständigt återkommer till sammanbrottet som erfarenhet och undergången som öde. I mina ögon är Doris Lessing en av den moderna desillusionens stora kartografer.

Om man nu är nyfiken på Lessing, men inte läst något av henne förut, finns det något bra verk att börja med? Ja, först måste det sägas, att om en författare har en produktion som spänner över ett halvt sekel så finns det självfallet mycket att välja av; och allt faller inte alla på läppen. Även om hon gjort sig känd för några högst välmatade episka pjäser – den nyss nämnda Marta Quest-serien, de fem böckerna ”Canopus i Argo” – är jag personligen mest svag för hennes kortare verk. Så varför inte börja med Lessings egen början, debutverket ”Gräset sjunger”, en studie, inte bara i misslyckande och undergång, på afrikansk botten, utan även i det märkliga konfliktsystem som uppstår när faktorerna klass, kön och ras gnisslande skär in i varandra. ”Femte sanningen” är en feministisk klassiker som imponerar med sin rikedom och komplexitet: hade jag läst den som ung man, hade det besparat mig många missförstånd och kanske tillochmed en del sorg.

Dessutom vill jag gärna påpeka att hon skrivit några av de bästa böcker om katter som står att finna på den här sidan om TS Eliot, nämligen ”Particularly Cats” och ”The Old Age of El Magnifico”.

Karl Kraus och språket

Jag läste om Karl Kraus långt före jag läste något av honom. Om jag skall vara ärlig har jag ännu inte tagit mig genom Edward Timms förföriska, gigantiska, pointillistiska ”Karl Kraus: Apocalyptic Satirist”. Av olika anledningar har jag gett mig på detta jättelika verk när jag varit bakfull; vilket är ett gott betyg, för då har jag svårt att läsa över huvud taget. Och är man det minsta intresserad av det tidiga 1900-talets Wien är den en gåva.

Kraus var bland annat känd för sitt extrema noggrannhet vad gäller språket. Att betrakta hans kamp med sina kommaplaceringar som pedanteri är dock att missa poängen. Vill citera honom själv:

Jag behärskar inte språket, men språket behärskar mig fullt och helt. Det är ingen uppasserska åt mina tankar. Jag lever med det i ett förhållande, där jag belönas med tankar, och det gör med mig vad det vill. Jag lyder dess minsta vink. Ty ur ordet springer den nya tanken emot mig och formar retroaktivt det språk som har skapat den. En sådan fruktsamhet är en nåd som tvingar en på knä och gör det till en plikt att uppbringa ett maximum av skälvande beredskap. Språket är tankarnas härskarinna, och för den som söker vända på förhållandet kan det kanske bli en duktig hushållerska, men det håller sitt sköte stängt.

P.S. Jag har fått en fråga och, ja, jag kommer att blogga under morgondagen, i samband med tillkännagivandet om vem som får årets Nobelpris i litteratur.

Äntligen!

Johan Huizinga är en av de historiker som betytt allra mest för mig. Bland annat så var det han som myntade begreppet ”Homo Ludens”, Den Lekande Människan, som ett slags komplettering av de andra två andra, mer kända bestämningarna av mäniskan som art: Homo Sapiens: Den tänkande, samt Homo Faber: Den skapande. Hans huvudtes var att leken haft en avgörande roll i framväxten av den mänskliga kulturen. (Missförståndet är annars att Huizinga skulle menat att leken var en egenskap som definierade henne som människa, vilket han självklart inte avsåg. Mängder med djur leker också. Som vår kattunge. Just nu. Runt mina ben.)

Både som historiker och som en i grund mycket barnslig person har jag lätt att hålla med Huizinga. (Dessutom: ofta är det avsaknaden av lekens lätthet som förpassar vissa författare i ett slags allvarsamhetens kramp.)

Jag har spelat dataspel så länge som de funnits, och jag minns ännu den känsla av under som grep mig när jag för första gången spelade ”Pong” – det var i Blackpool 1975. På denna semesterort vid Irländska sjön var strandpromenaden överströdd av av spelarkader, men nästan alla maskiner däruti var ännu av den mekaniska varianten, där exempelvis ett ubåtsspel var uppbyggt med hävstänger och kugghjul och siluetter i papp, och torpedernas färd mot målet utmärktes av små rader av lampor som tändes under en korrugerad havsyta av blåmålad plast.

Under en längre tid har jag spelat IL-2, en rysk flygsimulator som visserligen är över sju år gammal, men som fortfarande håller, inte minst för den har något jag efterlyser hos alla bra dataspel, nämligen möjligheten att göra egna banor, kampanjer, skins, etc. Nu har jag dock gått över till en av förra höstens preskriberade romanser, nämligen Medieval Total War II, som nyligen begåvats med en expansion: Kingdoms. Och där kan man äntligen spela det jag så länge hoppats på: som aztek.

Det är givetvis det kontrafaktiska som lockar. Tycker faktiskt att kontrafaktiska resonemang gör sig bäst som dataspel, och det jag vill pröva – på ett helt ovetenskapligt och lekfullt vis – är givetvis frågan om det skulle varit möjligt för aztekerna att besegra de spanska inkräktarna, något som självklart skulle ha påverkat hela världshistorien.

Jag har inte kommit alltför långt, men när man spelar som aztek får man verkligen känslan av att ställas inför en annan civilisation. I städerna byggs sådant som pyramider, bollbanor, kanaler och huvudskalleställningar, och ens soldater representerar de olika klanerna: jaguarkrigare, örnmän, och så vidare. Spelet öppnar med de järtecken som gick genom aztekriket vid tiden för spanjorernas uppdykande, och stämningen är lagomt ominös.

Bäst av allt är dock att den strategiska situationen faktiskt är utomordentligt väl fångad. Som aztek besitter du ett betydande imperium, aggressivt och fyllt av vapenföra män, och du är omgiven av fiender (Tlaxcallan) eller potentiella rebeller (Tolocan). Knappt har du börjat reducera dessa med sedvanlig imperialistisk iver, så dyker några underligt klädda främlingar upp från ingenstans. Och vem skall man nu ge sig på? Och med vem kommer ens gamla fiender alliera sig?

Jag har redan tagit fram några böcker, för att färska upp mina kunskaper, bland annat Hugh Thomas monumentala ”The Conquest of Mexico”. Och spelar ivrigt vidare.

Det är inte så att vi slutar leka för att vi blir gamla. Vi blir gamla för att vi slutar leka.

Detta har hänt

Jag tar ned en bok ur hyllan och bläddrar, då ett litet gulnat postkort trillar ut. Boken är Patrick Macgills ”The Great Push”, en skildring av slaget vid Loos 1915, skriven av ett ögonvittne och tryckt två år senare, medan kriget ännu pågick. ”The guilty secrecy of war is shrouded in lies, and shielded by bloodstained swords; to know it you must be one of those who wage it, a party to dark and mysterious orgies of carnage. War is the purge of repleted king­doms, needing a close place for its operations” – skriver Macgill i förordet.

Det är postkortet, tryckt på dåligt papper, som fångar min uppmärksamhet. Jag har läst om dem. De delades ut i tiotals miljoner exemplar till soldater i den brittiska krigsmakten under första världskriget, och fyllde en dubbel funktion. Dels underlättade de för trögskrivande att meddela sig med nära och kära: det mesta handlade bara om att stryka ut ej aktuella påståenden och sedan underteckna, det var allt. Dels gjorde formen det lätt för censuren att kontrollera informationsflödet. (”If anything else is added the post card will be destroyed”.) Det känns aningen absurt, det lilla kortet med sin färdiga berättelse, som väntar där på att snickras ihop med en tre, fyra pennstreck.

Samtidigt så går det inte att komma ifrån att det mesta vi berättar följer en mall. Kanske inte så tydlig som denna, men ändå. Narratologerna är ense om att det bara finns ett visst antal grundberättelser, debatten gäller närmast hur många de är. Det finns i alla fall fem grundformer som kanske täcker 90% av romanerna vi läser eller filmerna vi ser: Sökandet efter Graalen, Återfödelsen, Resan och återkomsten, Från fattig till rik, Besegrandet av odjuret. Många gånger verkar det vara inte trots, utan just tack vare att berättelsen känns igen som vi dras till den.

Men ändå. Vilka oerhörda upplevelser har inte komprimerats till en fras av dessa små kort, vilka väldshistoriska vittnesmål har inte förkortats till ett ”I have been admitted into hospital… wounded… and am going on well.” Och sedan den skakande avslutningen: ”I have received no letter from you… for a long time”.