Archive for oktober, 2007

h1

Begåvningens biprodukt

söndag, 28 oktober 2007

Har med stort nöje börjat läsa Stephen Farran-Lees välkomponerade intervjubok ”Östergren om Östergren”. Den fungerar, för att Farran-Lee är intelligent, känslig och kan sitt objekt, och för att bokens objekt verkligen har något att säga, både om författande i allmänhet och sitt eget författarskap i synnerhet. Och Klas Östergren gör det med en avväpnande uppriktighet – dessutom är han både klok och rolig.

Bland annat säger Östergren något som jag också sett citerat i flera recensioner, nämligen att ”Ju bättre jag blir, desto mindre blir läsekretsen”. Vilket kan låta rönnbärsvist, men det verkar vara framsagt utan vare sig bitterhet eller ens koketteri. Här kommer jag nämligen att tänka på något som Bo Bergman en gång skrev om sin gamle vän Hjalmar Söderberg:

”Publiken fastnar helt naturligt fortast för de sidor hos en diktare som är lättillgängligast. Man kan säga att mer än en författare till en början lever på biprodukter av sin begåvning, innan han når fram till det centrala, det som utgör hans verkliga storhet.”

Det är en speciell belastning det där att som Östergren vara ett litterärt underbarn, som tidigt finner en stor läsekrets. Hur lätt är det inte då att bli en publikens och förväntningarnas fånge? – Eller sin revisors för den delen.

Hans bana är för övrigt inte ovanlig bland begåvade konstnärer: först strävar man efter att vinna den breda publikens bifall; men det är bara en fas, för sedan går man över till att vinna gillandet bland sina likar; när till sist även det är uppnått, arbetar man bara för att tillfredsställa en enda person: sig själv.

h1

Författarskolan: 4. Russinburken

torsdag, 25 oktober 2007

En av ritualerna som äger rum då en ny skrivtermin skall inledas efter sommaren, är att jag fyller på min russinburk. Burken i fråga är av plåt, och måste så vara, för jag har möss i min skrivarstuga. (Så sent som igår fångade jag en, levande, i en burfälla: den klängde runt längs gallerväggarna och visade upp sin vackra vitgrå mage, de stora ögonen svarta och uppspärrade; jag bar bort den och släppte den lös i skogen.)

russinburk.jpg

En av de saker jag tyckte var en smula besvärlig med att sitta på universitet och arbeta var detta med fikandet. Vem som helst begriper att syftet var socialt, men jag tyckte att det ofta tog en oherrans mycket tid. (Precis som alla vänliga, pratsjuka och lätt ofokuserade människor vilka titt som tätt stack in sitt huvud genom dörren och ville diskutera TV, världsläget eller annat strunt.) Författare är i regel ensamvargar, aningen udda sådär. Att kunna stå ut med sitt eget sällskap är, som jag påpekat förr, nära nog en förutsättning för yrket. Författare med social talang fyller mig med misstankar. För att inte tala om estradörerna.

Russinburken är viktig för mig, då den låter mig slippa distraktioner som hunger och blodsockerfall. Jag bara river upp en sådan där liten ask, mumsar i mig en handfull russin och knapplar sedan vidare. Riktigt lyckliga dagar glömmer jag helt bort att äta lunch, och det är givetvis russinen som gör detta möjligt.

Den där burken står också – tillsammans med vattenkokaren, tekoppen, och asken med tepåsar – för drömmen om den egna lilla bubblan i tiden och rummet som återfinns i kärnan på var författarexistens. Jag fyller på russinburken och förvandlas till min egen variant av Jules Vernes Ingenjör Robur, på väg att än en gång segla iväg, orörbar, i mitt luftskepp runt världen.

h1

Om fantasilöshet

måndag, 22 oktober 2007

Våra liv utspelas på utrymmet mellan den fullständiga fantasin och den fullständiga bristen på densamma. Skulle vi hänge oss helt och hållet åt det ena eller det andra, skulle vi gå under. Jag vet av egen bitter erfarenhet att vissa depressioner är inget annat än en variant av fantasilöshet, där det är omöjligt att föreställa sig en morgondag som på något avgörande vis skiljer sig från den innevarande.

Samtidigt finns det en uppenbar koppling mellan ångest och vår förmåga att föregripa framtiden – en förmåga vilken förutan människan som tänkande, intelligent varelse är en omöjlighet. Mycken av vår oro gäller inte det som verkligen är, utan det som möjligen kan komma.

Som historiker behöver jag mycket fantasi, då jag hela tiden måste förstå och föreställa mig sådant och sådana som inte längre existerar. Att föreställa sig, säg, ett försvunnet hus är på sätt och vis en lika komplicerad handling som det en gång var att bygga det. Samtidigt handlar det om en speciell form av fantasi, som hela tiden på ett glatt och skapsamt vis låter sig inte bara begränsas av bevisen – alltså av det existerande – utan också i högsta grad stimuleras av dem.

Lägg till detta en viktig form av fantasilöshet som finns i början på alla stora projekt, nämligen den okunskap som inte sällan är modets grund. Vissa böcker skulle jag kanske aldrig ha skrivit, om jag i förväg vetat hur besvärligt arbetet skulle bli. Här gäller det att ta stöd i Dag Hammarskjölds kända sentens: ”Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då skall du se hur lågt det var.”

h1

Kempowski död

onsdag, 17 oktober 2007

Det har inte varit ett bra år för mina favoriter bland världens sakprosaister: inte bara Ryszard Kapuściński har dött, utan även Joachim Fest och Aaron Gurevitj. Och för några dagar kom beskedet att också Walter Kempowski gått bort, i cancer, 78 år gammal.

barba.jpg

Jag har under en längre tid blivit mer och mer intresserad av historia som är berättande men som samtidigt saknar stor berättelse. Det handlar alltså om en reverserad historieskrivning, där förflutenheten återförs till sin minsta, atomära beståndsdel, nämligen de enskilda människornas upplevelser. Och dessa upplevelser inordnas alltså inte in i något övergripande schema eller sammanhållande analys, utan det hela fungerar istället som ett slags pointillism, där summan av de enskilda minnena så småningom får en massverkan.

43.jpeg

Ett av de bästa exemplen på detta experimentella sätt att skriva historia är fransmannen Claude Manceron, vars jättelika verk om vägen till Franska revolutionen är uppbyggt enbart av små berättelser, centrerade runt enskilda personer. Jag har inte läst allt, men det jag läst är briljant, detaljskarpt, underhållande, självlysande och underbart förbryllande; någon gång skall jag minsjäl avsätta ett halvår av mitt liv och ta mig genom hela rasket.

fuga.jpg

En som också prövat detta lockande alternativa grepp var alltså Walter Kempowski. Han lämnar efter sig den monumentala ”Das Echolot”, en så kallad kollektiv dagbok över det Andra världskriget, ett gigantiskt collage i fem volymer, bestående av tiotusentals enskilda minnen som han samlat ihop: brev, dokument, dagboksanteckningar, tidningsklipp. I motsats till Manceron gör han inget försök att forma berättelserna själv, utan alla står i rå, ursprunglig form. När man läser honom får jag för första gången känslan, ”Ja, så här var det!”

 

abgesang.jpg

Varenda gång jag slår upp Manceron eller Kempowski, ja bara jag ser de bukiga ryggarna i bokhyllan, så känner jag att detta är ett grepp jag bara måste pröva på. Förr eller senare.

h1

Skurandets lov

söndag, 14 oktober 2007

När vi gör vår vanliga veckostädning, och jag tillhålls att välja mellan att vara den som dammsuger eller den som skurar, så väljer jag blixtsnabbt skurandet. Som syssla är den dammsugningen vida överlägsen – även om båda är ungefär lika viktiga. Det bullrar inget, och man tar liksom danssteg när man arbetar sig fram, barfota och med uppkavlade byxben, ensam med sina tankar och svischandet från moppen.

mopping-up.jpg

Skurandet lämpar sig också mer för den typ av systematik som jag gillar. Medan jag ofta dammsuger en smula planlöst, följer skurandet ofta strikt geometriska mönster: jag lägger det gyllene snittet mellan hörn och kanter, och de våta spåren gör det dessutom lätt att se var jag varit.

Armarna gör så sitt per automatik, och hjärnan går frihjul. Inte sällan får jag avbryta helt kort för att anteckna något som popsat upp i skallen medan jag målat renhet över golven. Skurande påminner i detta om handdiskning, i det att man tänker så bra under tiden.

Sedan kommer finalen, The Payoff, för att tala filmdramaturgiska. Tömningen av hinken. Att se det smutsgrå vattnet försvinna ned i toalettstolen med ett dovt slurp känns alltid lika tillfredsställande. All den här skiten var nyss på våra golv, men nu är den borta, tack vare mig!

h1

Desillusionens kartograf

torsdag, 11 oktober 2007

Tillkännagivandet av priset möttes i år av den längsta applåd jag varit med om. Man kan ana att allt inte bara var jubel, utan också lättnad, över att man slapp att stå där med okunskap. För alla vet förvisso vem Doris Lessing är.

Några egna reflektioner. Att som historiker läsa Lessing är att skåda 1900-talet snett från sidan, genom en optik som förenar det oväntade med det uppenbara, och bygger en bild som klarar av att vara både igenkännelig och på samma gång ny. Både i sin varelse och sin författargärning spänner hon från århundradets egentliga början – för henne är Första världskriget fortfarande ”THE war” – ända till dess slut.

lessing.jpg

I hennes verk får vi gång på gång följa den enskilda människans ofta fåfänga strävan att finna nya sammanhang och ny helhet i ett sammanhang och ett sekel präglat av genombrott, avbrott, sammanbrott. Vi kan där förnimma historien både i form av dess rörliga, metamorfiska nu, och i dess form av arv, som lägger sig på de levande med tyngden från geologiska lager. Det är svårt att avhålla sig från tanken, att det är just hennes bakgrund som gjort henne så utomordentligt skicklig att fånga det splittrade och motsägelsefulla i både samhällen och människor: uppvuxen som hon är vit på en svart kontinent, fattig i en välbärgad kultur, kvinna i en värld av män.

Dock: trots att hon gjort så mycket för att demaskera samtida förtryck i dess skiftande dimensioner, och trots att hon i både liv och verk visat dragning till system med stora förklaringsanspråk – marxismen, psykoanalysen, sufismen – finns inga enkla lösningar att fiska fram ur hennes böcker. Snarare tvärtom. Ett centralt tema i många av hennes böcker är istället det, som med ett citat från Aragon – mottot till en av böckerna i Marta Quest-serien – kan kallas lidelsen för det absoluta, och vad denna lidelse gör med de människor som drabbas av den. (Hennes satir har också ofta riktats mot fyrkantiga och svärmiska världsförbättrare.) Man kan nog kalla henne en av våra mest konsekventa dystopiker, som i sina verk ständigt återkommer till sammanbrottet som erfarenhet och undergången som öde. I mina ögon är Doris Lessing en av den moderna desillusionens stora kartografer.

Om man nu är nyfiken på Lessing, men inte läst något av henne förut, finns det något bra verk att börja med? Ja, först måste det sägas, att om en författare har en produktion som spänner över ett halvt sekel så finns det självfallet mycket att välja av; och allt faller inte alla på läppen. Även om hon gjort sig känd för några högst välmatade episka pjäser – den nyss nämnda Marta Quest-serien, de fem böckerna ”Canopus i Argo” – är jag personligen mest svag för hennes kortare verk. Så varför inte börja med Lessings egen början, debutverket ”Gräset sjunger”, en studie, inte bara i misslyckande och undergång, på afrikansk botten, utan även i det märkliga konfliktsystem som uppstår när faktorerna klass, kön och ras gnisslande skär in i varandra. ”Femte sanningen” är en feministisk klassiker som imponerar med sin rikedom och komplexitet: hade jag läst den som ung man, hade det besparat mig många missförstånd och kanske tillochmed en del sorg.

Dessutom vill jag gärna påpeka att hon skrivit några av de bästa böcker om katter som står att finna på den här sidan om TS Eliot, nämligen ”Particularly Cats” och ”The Old Age of El Magnifico”.

h1

Karl Kraus och språket

onsdag, 10 oktober 2007

Jag läste om Karl Kraus långt före jag läste något av honom. Om jag skall vara ärlig har jag ännu inte tagit mig genom Edward Timms förföriska, gigantiska, pointillistiska ”Karl Kraus: Apocalyptic Satirist”. Av olika anledningar har jag gett mig på detta jättelika verk när jag varit bakfull; vilket är ett gott betyg, för då har jag svårt att läsa över huvud taget. Och är man det minsta intresserad av det tidiga 1900-talets Wien är den en gåva.

kk_ok.jpg

Kraus var bland annat känd för sitt extrema noggrannhet vad gäller språket. Att betrakta hans kamp med sina kommaplaceringar som pedanteri är dock att missa poängen. Vill citera honom själv:

Jag behärskar inte språket, men språket behärskar mig fullt och helt. Det är ingen uppasserska åt mina tankar. Jag lever med det i ett förhållande, där jag belönas med tankar, och det gör med mig vad det vill. Jag lyder dess minsta vink. Ty ur ordet springer den nya tanken emot mig och formar retroaktivt det språk som har skapat den. En sådan fruktsamhet är en nåd som tvingar en på knä och gör det till en plikt att uppbringa ett maximum av skälvande beredskap. Språket är tankarnas härskarinna, och för den som söker vända på förhållandet kan det kanske bli en duktig hushållerska, men det håller sitt sköte stängt.

P.S. Jag har fått en fråga och, ja, jag kommer att blogga under morgondagen, i samband med tillkännagivandet om vem som får årets Nobelpris i litteratur.