Archive for oktober, 2004

h1

Världen från motsatta sidan – Del 1

torsdag, 7 oktober 2004

Ibland är det roande att skåda en händelse från den motsatta sidan, att se vad som pågår bakom kamerorna. I det här faller är det liksom ofrånkomligt.

Stora salen i Börshuset är sprängfylld med journalister, som alla väntar på ett-slaget. Den vita dörren till den ständige sekreterarens arbetsrum är försvunnen bak ett buskage av mikrofonstativ och kantiga TV-kameror. Ute i salen övas det på anföranden, papper tummas, strålkastare slås av och på; några väntar beredda med små högar med mappar. Bak en låg avbalkning av tvärställa bänkar står Akademiens personal och några av oss ledamöter.

Fast jag mycket väl vet pristagarens namn, sitter det en förväntan även i min mage, som fanns där en liten varm sten. Så klingar klockans silvertoner och dörren slås upp. Ryggarna formerar sig blixtsnabbt som järnfilsspån mot den öppnade dörrens plötsligt påslagna magnetfält. I luften svajar händer med digitalkameror.

Elfriede Jelineks namn möts av en mycket besynnerlig tystnad, förvånad eller förvirrad, inte vet jag. Svagt, och utan all övertygelse, låter någon höra ett obligatoriskt ”äntligen”.

Annonser
h1

Madame de Sévigné

lördag, 2 oktober 2004

Hon hette Marie de Rabutin-Chantal men är känd som Madame de Sévigné, brevskriverskan. Jag läser ett urval av hennes digra korrespondens från 1600-talet och blir omedelbart förförd. Handböckernas ord om hennes goda huvud, visdom, kvickhet och enastående skarpa iakttagelseförmåga visar sig stämma väl. (Stina Hanssons ”Svensk brevskrivning” från 1988 är förresten i detta fall ett utmärkt komplement för den som vill veta mer om brevet som retorisk och litterär form.)

Visst var hon känslig och kärleksfull, denna lärda adelskvinna. Hon älskade sin dotter gränslöst, njöt ofta av naturen och gullade gärna med parfymerade hundvalpar, men ställd inför folkets breda massa blev hennes annars så varma hjärta kallt som en gravsten av granit. För folket var i hennes ögon bara en hotfull och avskyvärd hop avgrundsandar. Hon applåderade den brutala repression som 1675 följde på ett bondeuppror i Bretagne: ”hängandet har faktiskt försatt mig på gott humör” skriver hon nöjt. Madame de Sévigné är väl värd en nära bekantskap, men man får då vara beredd på att möta den underliga och inte så lite skrämmande synen av en intelligent, bildad och mjuk människa inspärrad i en hård bur av klassegoism.