Archive for september, 2006

h1

Kommentar i morgonen till poesins funktion

torsdag, 28 september 2006

Glas är som bekant en extremt trögflytande vätska, men undrar just om dimma är motsatsen, alltså en extremt LÄTTflytande vätska eller, som jag antar, bara en gas? Det krävs sju miljarder partiklar av dimma för att fylla en tesked.

När jag stiger upp på morgonen har dimman omslutit huset och det är som om världen försvunnit. Eller möjligen att detta lilla stycke värld brutit sig loss från klotet och seglat iväg för sig själv – som i den där romanen av Jules Verne, ”Hector Servadacs resor och äventyr i världsrymden”.

När jag står där och borstar tänderna i den tidiga morgonen, och blickar ut över det lilla av världen som ännu finns kvar, ser jag något jag tror jag inte sett förut. I det halvlånga gräset glänser hundratals små spindelnät, för en gångs skull synliggjorda genom daggens och dimmans tillfälliga framkallningsbad. Och varje nät är förstås hem för en spindel, ett litet hus kan man säga.

Och jag tänker på en annan titel av Jules Verne: ”En stad i luften”. När jag på eftermiddagen skall gena fram till häcken, kan jag först inte förmå mig att gå ut i gräset, för nu vet jag vad som fyller det.

h1

Lunch på rabarberstång

lördag, 23 september 2006

När det tjocknar till ordentligt framåt lördag lunch – och luften blir så där berömt dålig, och ljudnivån så där bekant hög – blir det svårt att ta sig fram längs de centrala stråken, så jag letar mig ut mot periferin, bara för att de skall gå aningen snabbare. Det är där, vid sidan av de stora förlagens slagskepp till montrar, som man kan snubbla över de oväntade sakerna. Och de mest rörande. Jag klarar inte av att se de där små, små båsen till montrar där en ensam karl – för det är av någon anledning ofta en karl – sitter med några egenpublicerade titlar framför sig och tittar hjälplöst bedjande på den förbivirvlande strömmen av mässbesökare, och jag vill stanna och köpa en bok, men törs bara inte, är för generad, utan rusar vidare.

Gör ett framträdande i Bonniers monter och signerar böcker. Ljudnivån förenad med min lilla hörselskada – en följd av en liten incident nere i Bosnien under kriget där – gör att jag skriver fel namn inte mindre än tre gånger. Lunchen blir en sur rabarberstång á 8kr. Sedan ut ur mässan, och upp i hissen för att byta skjorta. Igen. Dessutom kan jag lasta av mina senaste byten: Lars Lönnroths nyöversättning av Njals saga, Lars Gustavssons Konversationslexikon, den senaste volymen i Akademiens klassikerserie (med Kristinas brev och skrifter) samt Rocky volym 9 och 10. Jag tror inte bara att det är bullret och bruset, samt det faktum att jag inte kom i säng förrän vid pass tre, som gör att jag blir så fort trött. Det är nog också detta med alla ansiktena, alla de där förvirrade mötena med kända och okända som varar i snitt 18 sekunder. Hjärnan sliter för att finna en ordning, men misslyckas ständigt.

h1

Litterär namedropping

lördag, 23 september 2006

Vid pass halv fem kan jag svettig pysa ihop vid ett bord i skybaren, gå igenom mina anteckningar, läsa i Lena Ackebos senaste – vilka dialoger; den människan borde skriva dramatik! – samt ta dagens första caipirinha. Jag kommer inte därifrån förrän tio i åtta. I hissen ned till mitt rum möter jag en festklädd kvinna från förlaget, som bekräftar att middagen är i det andra tornet. Jag byter om så Stålmannen-snabbt att jag obegripligt nog lyckas varva henne, och faktiskt nå det andra tornets hissar först. Där blir jag dock stående bak en mur av två-metersmän med små vita snurrsladdar i sina öron – det är Ayaan Hirsi Alis livvakter.

På middagen blir jag till all lycka placerad vid Hanne-Vibeke Holst, och vi finner strax varandra i en underbart meandrande samtal om maktens anatomi; det oförutsägbara samspråket rör sig över ämnen som jämförelser mellan svensk och dansk socialdemokrati, situationen i Irak, diktatorers barndom, Wagners estetik samt mäns livmodersrelation till våld. Till kaffet talar jag om doktorerandets speciella plågor med Alexandra Coelho Ahndoril, samt fotograferar Eva Bonniers ursnygga svarta Manolos med min mobilkamera.

På väg därifrån delar jag hiss med Sven-Eric Liedman. Färden ned till lobbyn blir till ett slags absurd enaktare: vi har bevisligen åkt upp från våning ett, men det är inte längre möjligt att tillbaka dit igen. Förgäves trycker vi på knappen. Vi tvingas till slut att kliva av på ett helt annat våningsplan. Längs tysta och tomma korridorer letar vi oss därifrån. Efter en kort promenad nås vi av ett brus med röster som talar i varandra – från Ionesco till Jelinek på två minuter. Nedanför en trappa skymtar vi den vita, upplysta lobbyn. Vi är fria.

h1

Kristinas oavslutade

fredag, 22 september 2006

Framåt slutet av seminariet om Kristina som författare, kommer vi in på det intressanta faktum, att hon trots att hon lade ned kolossala energi på olika litterära verk – inte minst då självbiografin och maximerna – faktiskt aldrig slutförde ett enda av dem. Svaret på frågan ”varför” kan inte bli annat än hypoteser. Stina Hansson menar att ett krönt huvud helt enkelt inte KUNDE framträda som författare vid denna tid – det var oförenligt med rollen. Horace Engdahl undrar om det inte var hennes anspråk på att vara unik och över allt annat stående som gjorde själva skrivandet till en omöjlighet – för utifrån en sådan inställning, vem skulle då kunna vara en värdig läsare? Själv gissar jag att detta att bara lämna oavslutade verk bakom sig var så nära denna ytterligt stolta och självmedvetna kvinna kunde komma den speciella sorg vi andra kallar ödmjukhet.

h1

Förberedelser inför vintersäsongen

onsdag, 20 september 2006

Så ligger de vissnade bladen på det kortklippta gräset, som en vintergata i gult, satt i ständig rörelse av vindens Big Bang. Att bo på landet har sina nackdelar, särskilt på vintern. Alla årstider är så mycket omedelbarare än inne i stan. Dock finner jag alltid en märklig njutning i de förberedelser som utförs i väntan på kylan: man bär in trädgårdsmöblerna, reparerar spruckna fönster, tätar trasiga dörrlister, ser över taket, ordnar med veden. Sedan, när jag står där och nöjt tittar in i en vebod fylld med ved, känns det som om jag gjort allt som mänsk- och möjligt är. Det känns som om jag har har kontroll över något i grund okontrollerbart. Nu är det bara invänta den första höststormen. Jag tycker mycket om hösten.

automno (3).jpg (51158 byte) automno (1).jpg (54294 byte)

h1

Efter valet: tjänarnas stat?

måndag, 18 september 2006

Sitter och läser i Reginald Johnstons ”Twilight in the Forbidden City”. (Johnston skildrar där när han i början av 20-talet arbetade som personlig lärare åt Kinas siste kejsare, P’u-i. Bertolucci plockade mycket ur den här boken när han gjorde sin fina film ”Den siste kejsaren” – där Johnston för övrigt finns med som en karaktär, spelad av Peter O’Toole.) Där skildrar han de kolossala problem man hade med det kejserliga hushållet, Nei Wu Fu, (varav huvuddelen var enucker) som hade ett stort ansvar för Kinas problem:

”Where they were very gravely at fault was in failing to recognise that the only excuse for their existence as a department was loyal and useful service. It was not sufficient for them to be their sovereign’s very obedient ”slaves ” in a formal or conventional sense; it was necessary that they should render him such service that he would be the poorer – morally, physically and materially – if they disappeared. So far from doing this, they so conducted themselves both before and after the revolution as to make it clear that they regarded the Nei Wu Fu as an institution in which they had vested interests and as an end in itself. It was not the raison d’etre of the Nei Wu Fu to serve the emperor; rather it was his raison d’être to provide the Nei Wu Fu with an excuse for continuing to exist.”

h1

Två nyligen döda

fredag, 15 september 2006

Under en rätt kort tid har två historiker som betytt en hel del för mig gått ur tiden. Den ene var tysken Joachim Fest, som skrev flera briljanta böcker om nazismen. Hans tjocka levnadsteckning av Hitler är ett mästerverk, och skall man bara läsa en bok om denna person, vill jag nog påstå att det bör den som Fest skrev. Det finns nyare biografier, bättre uppdaterade vad gäller forskningen – jag tänker närmast på Ian Kershaws stora pjäs i två band – men Fest vinner på sin stilistiska briljans, analytisk skärpa och tankemässig flykt som gör läsningen till ett äventyr. Hoppas någon ger ut en ny svensk upplaga. Sedan har även den ryske medeltidshistorikern Aaron Gurevitj dött. Trots att han under en lång tid levde innesluten i det sovjetiska systemet, förmådde han prestera en originell forskning som förnyade vår bild av medeltiden och vars fantasifull grepp inspirerade många, inklusive undertecknad. Han blev med åren en expert på att lura censuren: de var lata, berättade han för mig, och lade man bara in ett antal obligatoriska referenser till Marx, Engels och Lenin i början av boken, så var de nöjda och läste inget mer. Jag har nu lagt ut en intervju jag gjorde med Gurevitj 1990.