Sveriges äldsta, ännu spelande teaterstycke

Dags för Akademiens årliga högtidssammanträde. Det är, som någon sagt, Sveriges äldsta, ännu spelande teaterstycke. Koreografin och scenografin sattes av Gustav III år 1786 och den ligger i stort sett orörd sedan dess. Vid var plats ett levande stearinljus och ett täckt glas vatten etc. Och att kungen och drottning för en gång skull INTE kommer först, och att de står upp när Akademien gör sitt intåg.

Där finns ett antal givna inslag, samt ett litet utrymme för improvisationer. Det är en mycket besynnerlig tillställning egentligen: folk klär sig i frack och långklänning för att – tillsammans med kungaparet och kronprinsessan – TITTA på ett sammanträde, ett sammanträde – och detta är nästa besynnerlighet – där det ingår i protokollet att deltagarna inte skall låtsas om att det finns någon där.

Fracken kommer fram, några fläckar på västen hjälpligt täckta med Tippex. Fracken är en utmärkt detalj, tycker jag, inte minst för att den markerar det teatrala: som deltagare tar man på sig en slags scenkostym: vilket bara gör det än tydligare att man kliver in i en roll. Och när det hela är över läggs kostymen av med rollen.

Denna gång håller jag mitt tal över drottning Kristina – klicka här för att läsa det -, vilket går bra, som i detta sammanhang främst betyder att jag håller tidsgränsen, nästan på sekunden när. Och denna gång klingar det fallande stearinet ovanligt starkt och vackert.

Nya visualiteter

Det är ett nytt visuellt fenomen, åtminstone för mig. I dataspel där man själv rör sig genom ett landskap, hanteras detta ofta av grafikmotorn så, att synhorisonten öppnas i takt med att man rör sig framåt. Först är formerna högst grova, för att när man närmar sig bli allt mer detaljerade, allt i takt med att alltfler polygoner eller vad det nu är, hälls på, så att man till slut, när man så att säga virtuellt är där, står inför den fulla bilden.

Jag ligger bakom en annan bil på vägen ut till Rasbo, och runtom tornar skogen upp sig polykrom i svarta skuggor och vita sjok av snö som alltför tjock florsockersmet över granarna. Bilen som ligger framför har mycket starka strålkastare, som framkallar skogen framför, samtidigt som den i hack, precis som i ett dataspel, fast tvärtom, släcks ned bakom.

Mycket märkligt. Har aldrig sett det förr. Eller snarare: har aldrig lagt märke till det förr. Det är uppenbarligen upplevelsen från ett nytt medium, dataspelen, som gjort det möjligt för mig att förnimma ett fenomen som torde vara rätt gammalt.

Fan, fan, fan

Dödsbuden från Irak fortsätter att komma. Bland annat vet jag att tolken Bob, som alltid arbetade maskerad, med stora solglasögon samt en halsduk för nedre delen av munnen, nu är död, han och fyra andra killar från plutonen föll offer för en självmordsbombare för en dryg månad sedan. Idag kommer dock ett namn som gör mig alldeles kall.

Jared W Kubasak. Honom lärde jag känna lite närmre, och det var han som tog den Bylinebild som har använts både i DN:s pappersupplaga och i nätversionen. (Den finns uppe ännu.) Tyckte om honom. När jag åkte runt i deras Bradley lät han mig flera gånger ta hans plats uppe i tornet, så att jag skulle se bättre. Vilket öppnade för en av de mer surrealistiska upplevelserna jag hade där nere: en kväll i röda solnedgången dånar vi fram genom Bagdads nedkörda södra förorter, detta tunga, högteknologiska monster slamrar förbi åsnekärror, kvinnor i slöja och barfota, fotbollsspelande barn – bara detta ett osannolikt möte av oförenligheter – och allt till tonerna av ”Big in Japan” med Alphaville, som jag då hade i min MP3-spelare.

Jag avlossar ett mejl till en av mina kontakter. Bekräftelse kommer snabbt. Ja, det är Kuba. Den Bradley som jag då åkte omkring i är nu ett utbränt vrak. Det var i den han dog, bränd till döds, fångad i förarbrunnen. De körde av allt att döma på en mina. Fan, fan, fan, fan, fan.

Jag skrotar den redan skrivna söndagskrönikan, och börjar på en ny. Det är det minsta jag kan göra.

Bokbindaren

Paris. Jag vilar lite från Kristina och tar ännu en promenad. Genom skyltfönstret hos en bokbindare ser jag en mycket gammal man hålla fram ett par tre röda, tjocka volymer, som bokbindaren tar och granskar med glasögonen uppskjutna i pannan. Min första, ovaktade tanke är, men vad är poängen? Du är ju så… ja, gammal.

Den rätt korkade reaktionen viker dock för en annan: vad är det för märkvärdiga böcker, som är så viktiga att även en mycket gammal människa finner dem värda det intensiva bruk som ligger antytt i en specialbindning?

Den lyfta blicken

Paris. När man lär känna en stad händer två saker. För det första rör man sig snabbare, mer målinriktat, och ser på så vis mindre. Man behöver inte läsa sig fram genom gatorna längre. För det andra kan man lyfta blicken, och betrakta sådant som alls inte har med orienteringen att göra, och på så vis ser man allt mer. Som till exempel taken och fasadernas övre partier, som ofta av förklarliga skäl är mer smyckande än de nedre.

Jag går denna dag snabbt mot l’Hôtel des Invalides. Jag styr mina steg mot den guldbrämade domen över Napoleons grav. Den utställning jag tänkt besöka har dock ännu inte öppnat, och efter ett litet halvhjärtat besök i museishoppen hamnar jag brydd ute på gatan igen. Och där vandrar jag iväg planlöst, för en gång skull utan mål.

Jag går in i ett boulangerie och köper en kringla med pärlsocker på. Den äter jag sen gående, nyper bitar av den ur påsen, allt medan jag undrar vart jag skall ta vägen, varvid jag fylls av en plötslig, oväntad lyckokänsla.

Möte med pitbull

Paris. I grå gryningen är jag uppe för att köpa bröd och ta ut pengar. När jag rundar hörnet till bankomaten där i slutet på Rue de Sevres, med mitt franskbröd nonchalant instoppat under armen, står en stor svart kille redan där.

Han är iförd pälsbrämad rock och en underligt stukad filthatt och har en diamantbesatt ID-bricka i guld runt halsen. Jag ser honom knappt, för huvuddelen av min uppmärksamhet dras oundvikligen till den stora, vitbruna pitbullterrier han håller i ett grovt läderkoppel. Trött som jag är, gör jag som jag alltid gör med främmande hundar, och håller utan att tänka fram min hand, för besten att nosa på. Doggen tar nyfiket ett steg framåt, nosar, och gungar sedan lite gillande på sin stump där bak. Den svarta killen sneglar på mig, ler lite, tar sina pengar, hälsar artigt god morgon och går iväg med den framtrippande hunden. Vad är detta? Jag hade ju redan sett rubrikerna framför mig…