Jakten på slutstycket

Den känsla av hopplöshet som kännetecknar en djup depression är inte så mycket en följd av detta tillstånd som dess kärna. Tänker jag. För mig ÄR depression hopplöshet – svart, fullständig, horisontlös.

Jag har varit där några gånger.

Det tillfälle jag nu tänkt berätta om inträffade på 90-talet. Jag hade nyligen haft stora framgångar, men det hade inte hjälpt. På något skruvat vis hade de tvärtom förstärkt mina bekymmer, för jag upplevde ett plågsamt glapp mellan person och persona, mellan mitt offentliga jag, som firade triumfer, och mitt privata, där allt var idel nederlag – åtminstone upplevde jag det som så.

Anki, min dåvarande hustru, försökte få mig att söka hjälp, men jag var redan förlorad i det där svarta molnet.

Jag hade börjat överväga självmord.

Hur det skulle gå till var tämligen givet. Jag hade tänkt skjuta mig. I en låst låda hade jag ett vapen jag fått mig tilldelat under min tid vid FRA, och som jag ej kommit mig för att återlämna. Det var en kpist modell 45B.

(Exkurs för militärt överintresserade: Nu tänker du kanske att det var ett udda vapen att bruka till personligt skydd. För undertecknad, som vet hur svårt det kan vara att skjuta prick med pistol på avstånd över 10 meter, var det ett rätt självskrivet val. Dessutom kunde jag vapnet väl sedan min tid i armén: kan plocka isär det och ihop det i fullständigt mörker på under 15 sekunder. Typ. Mekanismen är ålderdomlig men mycket driftsäker. Den slutar inte fungera bara för att det kommit lite skräp i lådan. Den kan tillochmed avfyras under vatten. Inte för inte använde de amerikanska specialstyrkorna i Vietnam gärna detta vapen – under namnet ”Special K”. Slut på exkursen.)

Jag inledde mina förberedelser, började tänka igenom var och när och sånt.

Nästan omedelbart upptäckte jag att kpisten var obrukbar. För helt enligt bestämmelserna förvarade jag inte vapnet tillsammans med dess ”vitala del”, i detta fall slutstycket. Någon ammunition fanns där heller inte.

Efter lite letande fann jag ammunition, ett par askar med 9mm, väl inplastade och förseglade med en röd specialtejp. Slutstycket gick dock inte att finna.

En komplikation var att Anki vaktade på mig, och att jag givetvis inte kunde vända mig till henne. För även om jag, med ett lätt förstrött tonfall och liksom i förbigående, skulle fråga om hon sett slutstycket, skulle hon säkert förstå vad jag hade för planer. Så jag fick söka i smyg. När hon var utomhus, eller försvunnit iväg på något ärende, letade jag likt en påtänd inbrottsjuv genom alla möjliga och omöjliga ställen. Jag minns att jag bland annat drog ut alla böckerna i bokhyllorna – vilket var ett digert göra, för redan då hade jag ett rätt imponerande bibliotek.

Jag fann det inte.

I min desperation började jag även undersöka mer osannolika möjligheter. Bland annat knackade jag på hos grannarna och frågade – verkligen med ett lätt förstrött tonfall och liksom i förbigående – om jag möjligen bett dem förvara ett slutstycke till en kpist m/45B. De tittade på mig som jag vore galen. Vilket jag kanske i viss mån också var.

Det intressanta var dock, att förberedelserna och inte minst jakten på det där slutstycket för första gången på månader gett mig något annat att tänka på. Inte så att det hävde depressionen, men det distraherade en smula.

Så gick det en tid. Nedstämdheten släppte, av olika skäl. När sommaren kom hade den svarta hunden dragit sin kos, och mina planer på självmord framstod som absurda – som de alltid gör, efteråt.

En dag ringer telefonen. Jag står i köket. Solen skiner. Det är Kenneth, vaktmästaren på Historicum. Han har funnit en underlig pryl i sitt kassaskåp, en pryl som han på något vis förknippar med mig. Han beskriver tinget. Jag förstår på en gång. Det är slutstycket.

Insnöad 2

Så sitter vi där på nytt, med stearinljus på bordet och eld i kakelugnen.

Strömmen har gått i snöovädret och hela vår optiska värld har förändrats. Utan elektriskt ljus ser man hur snön lyser upp utomhus, även sent på kvällen. Utan elektriskt ljus sitter vi inneslutna i små bubblor av varm klärobskyr. Och allt går plötsligt mycket långsamt.

Det är som att bli transporterad in i en tavla av Georges de La Tour:

Vi somnar alla i en och samma säng, för värmen skull – för övrigt precis som man gjorde till vardags i de La Tours värld. Det sista jag minns är brasans susningar bak den stängda kakelugnsluckan.

Vid tretiden på morgonen återvänder elektriciteten. Tystnaden bryts av hummanden och knäppningar från reläser och små elmotorer, i köket piper frysen och en radio på övervåningen går igång med skrällande musik. Rummen fylls av kallt, skarpt, blackt elljus.

Jag somnade i 1600-talet, och vaknade i moderniteten, den hälsosamma, den trygga, den varma, den – fula.

Insnöad 1

Varenda gång en snöstorm kommer över oss, fylls jag av en märklig eufori. Särskilt om jag ej har några tider att passa, utan kan se tiden an, allt medan drivsnön packas mot fönstren.

Kanske har det att göra med att man då förnimmer livet reducerat till dess mest enkla, grundläggande förutsättningar. Värme. Föda. Dryck. Ljus.

Jag vet vad jag skall göra om elektriciteten än en gång bryts.

Det finns gott om ved i vebon, gjutjärnsspisen i köket bara väntar på att tas i bruk, och jag vet vilka rum som då bör stängas, så att vi får liksom ett hus inne i huset, lätt att värma upp med kakelugnarna. Utifrån detta skapas en känsla av trygghet, en trygghet som med åren paradoxalt nog kommit att överföras till just det som från början skapat otryggheten: snöstormen självt.

Dessutom är snö ett så utomordentligt levande material. Regn är bara regn, medan snö kommer i alla upptänkliga former och skepnader. En undersökning jag läst räknar med att det finns 101 olika typer av snökristaller.

Jag tittar först ut, ser den torra, kalla drivsnön gå som glömska över mina fotspår. En timme senare ser jag att temperaturen har höjts någon grad: flingorna har nämligen börjat bli stora, ihopklumpade, och drivorna mer avrundade. Och när jag strax efteråt går ut är knarret under mina fötter mycket riktigt mer dämpat.

Varje snöflinga har en mikroskopisk kärna, som kristallen växer från. Och den kan utgöras av snart sagt vad som helst, bara det har den rätta molekylära strukturen: damm från en vulkan på andra sidan jorden, saltstänk från en ocean jag aldrig sett.

Nyckeln

Hade denna dröm i natt, och även om den präglas av en viss okonstnärlig tydlighet, rent symbolmässigt, så är den ändå intressant:

Platsen är Paris, men har ändå med drag av Uppsala. En känd förläggare har vänligen gett mig skjuts, och släpper av mig utanför ett stort hus. Bilens dörrar öppnar på det där omvända vis som var vanligt på bilar från 30-talet, typ Citröen.

Jag befinner mig vid denna address, då jag fått låna en lägenhet i huset. I min hand har jag en nyckelknippa som skall öppna dörren. Jag kommer in i det funkisinspirerade trapphuset. Det är stort och luftigt, målat i blekgult. Jag tittar på tavlan med hyresgästernas namn. Namnet jag söker finns inte där!

Jag letar och letar. Jag har nyckeln men hittar inte dörren. Några personer kommer in genom porten. Jag går fram till dem och frågar efter den där lägenheten. De berättar att det finns två olika.

Jag såg Snoddas

På söndagkvällar går min favoritserie alla kategorier, ”Mad Men”. Det är inte bara tidsskildringen som varit felfri. Även dramaturgin har varit förstklassig, inte minst i det att den undvikit alla vanliga, trötta grepp, utan istället hela tiden förmått att överraska, vilket är mycket av förklaringen till varför den är så spännande, trots att det egentligen inte gör mer än skildrar livet på en reklambyrå i New York i början av 60-talet.

Senaste avsnittet, ”The new girl”, fick mig dock att grimasera flera gånger. För allra första gången. Vad är detta?

Först en bilfärd som man tidigt förstod skulle sluta ILLA – plantering, plantering. Sedan inte mindre än tre s.k. tidsmarkörer av allra simplaste slag, i form av omnämnande av 1. en då populär pjäs, sedan 2. en då populär film samt 3. en då populär kändis, som dessutom står i begrepp att göra ett Sedermera Berömt Framträdande.

Det är tung klichévarning på detta enkla och slöa grepp att visa var vi befinner oss. ”Jag såg Snoddas på vägen hit!” Alltid när man inte talar fram tiden, utan istället talar om tiden, bryts fiktionen.

Lyx och armod

Utan något att göra på en timme drar jag ned på stegen.

Just när jag passerar en dörr i passagen slås den upp, och ut kommer en blond, stor, rätt rund man i 30-årsåldern. Jag fäster mig vid två saker. För det första: han är så jublande glad, hans ansikte är uppsprucket i ett brett leende och medan han fumlar med en axelväska slänger han en överdriven tackfras bakom sig. För det andra: han är klädd i en alldeles ny, grå dressmankostym, som sitter sällsynt dåligt; han fromtonar som utklädd, i värsta fall en jättebaby i cheviot, men det verkar han helt omedveten om. Vid kavajslaget sitter en sådan där besökarbricka i plast. Dörren stängs och han bara strålar. Kanske har just fått jobb?

Bara en tio meter längre bort går jag förbi en man som skulle kunna vara hans bror: en man i 30-årsåldern, blond, stor, rätt rund. Han har en liten prydlig väska bredvid sig, är iförd en proper rutig skjorta och jeans och står liksom fastfrusen på golvet och gnider händerna över sitt ansikte, igen och igen och igen, som försökte han vakna upp. Håret är lite rufsigt. Det är länge sedan jag såg en människa så nära sammanbrott. Kanske har han just blivit lämnad?

Vid utgången tvekar jag. Gå hit eller dit? En timme utan måsten känns underbart. Samtidigt korsas min bana av en av Stockholms hemlösa, böjd, vacklande, smutsig. Han styr sina korta steg på ett sätt som syns mig helt slumpmässigt.  Den högsta lyxen och det största armodet: att röra sig mållöst.

Skrivlogg nr. 21

Vaknar upp tisdag morgon på en soffa, mör i kroppen, med igenklistrad mun och lätt huvudvärk efter alltför många vackert bubblande soixante-quinze, avlossade under släppfesten den föregående kvällen, och kan konstatera att allt är klart.

Första recensionen gick att läsa sedan redan i lördags, i DN. (Att denna trycktes av så tidigt var lite av en chock för mig, där jag stod bland de blöta löven vid postlådan nere invid grinden. ) Nästa kom i måndagens Expressen. Och denna dag anmäls boken bland annat Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Radions Kulturnytt. Samtliga är mycket bra, och en del av berömmet gör mig klädsamt generad och jag avbryter läsningen.

Jag tror inte att någon av mina böcker har fått ett så här fint mottagande, så tacka tusan för att jag är både tacksam och omtumlad. Liksom jetlaggad av superlativen vandrar jag senare runt, runt i huset.

Det som gläder mig mest är faktiskt inte i första hand lovorden, även om de givetvis är ett underbart balsam på det egna, ständigt ömmande tvivlet över vad jag kan och är.

Det som gläder mest är nog att så många läst så noggrannt, så väl.

Läsarten imponerar. Inte minst detta att flera, utan några som helst pekpinnar eller didaktiska övertydligheter från min sida, inte haft något problem att förnimma berättelsens relevans för oss, för vår tid. (De flesta har dessutom tagit sig genom fotnoterna, noga!) Ja, jag har tillochmed läst intelligenta observationer gjorda utifrån texten som jag så här i efterhand faktiskt måste överväga en smula, och sedan konstatera att… ja, fan, det stämmer.

För att parafrasera den alltid lika kloke Kjell Espmark, från hans nyutkomna essäsamling: berättelsen är alltid klyftigare än berättaren.

PS. Vad har kanonen ovan med detta att göra? Jo, den föreställer en fransk 7.5cm mle 1897, den artilleripjäs som gett namnet till de välsmakande men lömska champagnedrinkar vi hällde i oss under måndagkvällen.

Dåligt sex

Läser en roman av en firad svensk romanförfattare, och finner lovorden berättigade. Dock når jag ett avsnitt som gör att jag skruvar besvärat på mig – som lyssnade jag till en symfoni plötsligt avbruten av ett plågsamt och disharmoniskt gnissel. Det är en samlagsskildring. Det är alls inte första gången som en skicklig och känslig författare misslyckas med att skildra sex på ett vettigt vis.

Och jag påminns om något Evelyn Waugh en gång sade:

”Our language took form during the centuries when the subject was not plainly handled with the result that we have no vocabulary for the sexual act which is not quaintly antiquated, scientific or grossly colloquial.”

Skrivlogg nr. 20

Nu är det exakt en vecka till första recensionsdag. Som jag skrivit förr: det blir bara värre med åren och erfarenheterna. Tidigare skrattade jag åt kollegor som flydde landet när Datumet närmade sig. Nu skulle jag gjort det själv, om det inte vore omöjligt av enkla familjeskäl.

Mina egna darrningar är påtagliga.

Två skribenter som jag själv respekterar, lundaprofessorn Svante Nordin samt SvD-kritikern Mats Gellerfelt, har dock redan avgett omdömen om boken, i form av texter skrivna för två olika bokklubbar.

Båda är mycket positiva.

Jag vet att det avslöjar min fåfänga, men jag kan inte låta bli att citera dem.

Svante Nordin avslutar så här:

Stridens skönhet och sorg lyckas med att fånga inte bara det individuella perspektivet utan också ögonblicket. Det första kapitlet utspelas den 4 augusti 1914 när skolflickan Elfriede Kuhr ser 149.e infanteriregementet lämna Schneidemühl, det sista den 13 november 1918 när Pál Kelemen återvänder demobiliserad till Budapest. Ingen av dessa eller av de övriga sjutton personerna kunde se in i framtiden, lika litet som vi kan det.

Men i efterhand kan vi läsa om dem i 212 korta vinjetter, gripande och fascinerade, i Stridens skönhet och sorg. Rent litterärt är detta författarens kanske starkaste bok. Peter Englund har aldrig skrivit bättre.

Hela texten finns här.

Och Mats Gellerfelt avslutar så här:

Detta är en av de mest gripande böcker jag över huvud taget har läst, så omskakande att jag ibland faller i gråt. Den handlar om ett krig för länge sedan, men den handlar också om vår egen samtid, om det människan aldrig tycks upphöra att göra med människan. Den fråga man ställer sig efter avslutad läsning blir då: måste det vara så här?

Det är emellertid litteratur av detta slag som kan skänka en glimt av hopp om människan. Jag skulle vilja uppmana alla som är intresserade av väsentliga böcker att inte lämna Stridens skönhet och sorg oläst. Då missar man en stor och omskakande upplevelse, oförglömlig.

Och hela den texten återfinns här.

Frost

Ännu en natt av frost. När jag kliver ut på farstutrappan är det gröna gräset skuggat av långa vita stråk, som vore det målat med en torrstruken pensel. Jag ser björnbären.

Förra sommaren band vi upp buskarna på en spalje. I år har de tackat med mer bär än vi sett under de tio föregående åren sammanlagt. Bären verkar helt orörda av frosten, utan lyser blankt svarta under de gulgröna bladen. Jag plockar ett. Det känns också som vore det ett helt vanligt bär. Så stoppar jag det i munnen.

Ingenting händer. Kylan, som lämnat bärens yttre helt intakt, har samtidigt berövat dem all smak.

För tjugo år sedan

I dagarna är det tjugo år sedan min första bok kom ut.

Mina förväntningar inför dess möte med publik och kritiker var dämpade. Om något skrämde så var det insikten att jag på detta vis öppnade mig för invändningar och kanske tillochmed hån. När jag för första gången tittade i förlagets katalog, såg hur stort de slagit upp mitt förstlingsverk, så blev jag faktiskt bara rädd: jag satt då på en snabbmatsrestaurang vid Stora torget i Uppsala, men störtade upp från en halväten Döner och irrade oroligt och planlöst iväg under en mulen augustihimmel.

Då var det nästan så att jag önskade boken ogjord.

När jag skrev ”Poltava” hade jag egentligen bara en fantasi. I den går jag med en bekant, gärna en kvinnlig sådan, i en bokhandel, och när vi strosar förbi historieavdelningen säger jag, lite nonchalant sådär, ”Den där har jag skrivit” och pekar. Och vännen ska då utbrista imponerad något i stil med ”Va, har du skrivit en bok”, och jag ska då bekräfta, lite avmätt sådär, och sedan ska vi vandra vidare.

Inte mer än så.

Första recensionsdag var den 28 oktober. Då hade jag uppenbarligen lyckats förskjuta hela evenemanget. När jag igår sökte få datumet bekräftat, letade jag reda på min almanacka för 1988 och fann då att den veckan var nästan helt tom på anteckningar! Där stod inget om ”Första recensionsdag”. Istället skulle jag den fredagen träffa en doktorand från Polen och – tydligen – diskutera rättspraxis under 1600-talet.

Hela den veckan dominerades istället av två helt andra saker: 1. Att min halvårsgamle son Gustav fått sin första tand och 2. Att jag på måndagen skulle ha ett nytt avhandlingsavsnitt klart. Som sagt: inte en rad om debut och recensioner och slikt.

Jag minns att jag på morgonen smög upp och hämtade DN som låg nedanom brevinkastet i vår lilla lägenhet på Studentvägen 17 i Uppsala. Jag slog upp kulturdelen. Jag fann en recension av min bok. Jag läste den i badet. Jag noterade att den faktiskt var riktigt bra. Jag var lättad.

Senare ringde Kjell, min förläggare, och ville att jag skulle komma till Stockholm. Han skulle bjuda på lunch.

Jag cyklade ned till stationen och tog pendeltåget.

Jag anlände lätt nedslagen till förlagets våning vid Humlegården. På Centralen i Stockholm hade jag tjuvkikat i Aftonbladet och skummat en avfärdande anmälan av en historieprofessor från Stockholm, som menade att det fanns mer intressanta saker att skriva om.

Kjell kunde dock förlösa mig ur min nyvunna dysterhet, ity han hade sett långt fler recensioner än jag och visste att det gått bra, tillochmed mycket bra. Han pekade och bubblade och skrattade. I samma veva dök det upp en journalist från Expressen som ville prata med mig med anledning av min debut. Tror det var min första intervju. Jag minns att jag blev avfotograferad sittande i en av Kjells blommiga fåtöljer.

Senare åt vi lunch på en restaurang i närheten av Rosenbad. Jag minns bara efterrätten: vit chokladmousse med orange mangosås.

Jag tog tåget hem.

När jag åter klev in i lägenheten var det redan mörkt. På TV rullade ett avsnitt av ”Batman”, 60-talsupplagan. Jag var glad, omtumlad och lite förvirrad. Jag berättade för Anki om min dag. Telefonen ringde.

Nästa dag gick vi ned på stan, Anki och jag, Gustav i den ljusblå barnvagnen. Jag styrde oss med bestämda steg förbi Studentbokhandeln på Sysslomansgatan, för jag visste att de hade ett exemplar av boken i skyltfönstret. Antar att jag nu skulle leva ut den där fantasin.

När vi kom dit var boken borta.

Jag tänkte något lagomt dystert i stil med ”sic transit gloria mundi”. (Det var först lite senare som jag fick reda på att orsaken var att boken sålt slut.)

Det var tjugo år sedan.