Författarskolan: 5. Musiken

Jag skriver gärna till musik, men det är inte bra om det jag lyssnar på når mig på ett språkligt plan: då kan det nämligen hända att jag plötsligt börja lyssna på ord, på fraser, hänger med. För att undvika att musiken distraherar på detta vis är det viktigt för mig att den antingen är rent instrumental, eller att den framförs på ett språk jag ej behärskar. Samtidigt uppskattar jag givetvis om där finns en verklig emotionell laddning.

Den musik som bäst förenar dessa olika egenskaper är givetvis italiensk opera. En av mina största favoriter är Mirella Freni, och en samlingsskiva av henne har under de senaste tio åren aldrig lämnat mitt skrivbord. Handlingen i mången 1800-talsopera är givetvis nonsens, men det spelar ingen roll. Det är energin jag är ute efter. Och den finns onekligen där. Som här i slutscenen i Puccinis ”Madame Butterfly” – det är Freni som spelar Butterfly:

Jag gillar egentligen inte lösningen som man kan se i det här klippet, där Pinkerton blir åsyna vittne till hennes självmord och sedan hoppar ut genom ett fönster som värsta actionhjälten. Very un-Puccini. En annan CD jag har med hela operan kommer han rusande, ropar hennes namn, men det är för sent. Det enda som hörs är ljudet från dolken, när den faller ned på golvet. Huh, jag kan fortfarande få rysningar när jag hör arian. Många av mina bästa texter har jag skrivit till den.

På den köpfria dagen

Häromkvällen gjorde jag vaniljkräm till äppelkakan, och tog fram elvispen. Den är gammal, klossliknande, från mitten av 80-talet och av märke ”Elram”. Utsidan är repig, sladden lite styv och det finns ett glapp i knappen mellan läge två och tre, men annars fungerar den felfritt.

Det är dock inte bara därför som jag motstår min egen impuls och andras uppmaningar att skaffa en ny.

Jag avskyr nämligen uppgraderingar. Av vilket slag de vara månde.

Den mäktiga kommersiella logik som vill ha oss att byta ut något som ännu fungerar mot något med exakt samma funktion – bara en aning snyggare – står mig upp i halsen. Och det oavsett om det handlar om operativsystem, mobiltelefoner, bilar, skor eller elvispar. Gränsen mellan behov och begär fortsätter att förflyttas, förskjutas, förblandas.

Jag avskyr uppgraderingar inte bara för att det simpla motivet (att lura av mig pengar som jag kunde använda, exempelvis till att vara ledig) är så uppenbart att man känner sin intelligens förolämpad. Utan också för att uppgraderingens tankefigur smittar hela vårt sätt att leva. Vi uppgraderar partners, vi uppgraderar vänner, vi står och ser oss själva i spegeln på morgonen och undrar dystert vart man går för att uppgradera sig själv. Obeständighetens osäkerhet griper omkring sig.

Jag och och min elvisp har åldrats tillsammans, och i ungefär samma takt. Och så skall det förbli. Så länge den vill leva med mig tänker jag leva med den.

Botanisk märklighet

Allteftersom hösten fortgått och nattfrosten krupit på, har jag burit ned en rad växter till skrivarstugan. Det handlar främst pelargoner, som framlevt sommaren i utomhuskrukor. I regel brukar de invänta döden slängda på komposten, men i år beslöt vi oss alltså att ge dem tillfälligt uppehållstillstånd i stugan. Det blir lite skräpigt, men det får det vara värt.

I förrgår fann jag en pelargon som glömts bort i en vit ampel på altanen. Den levde ännu, liksom ihopkurad, efter att ha överlevt både minusgrader och snö. Bladen var både mindre och tjockare än vanliga pelargonblad, och den gröna färgen var mörk och liksom rödmelerad. När jag tog i dem var de alldeles kalla. Om jag inte visste bättre skulle jag trott att det var en annan art.

Det var i triumf jag bar in denna hårt kämpande varelse i skrivarstugan: jag kände att detta var dagens goda gärning.

När jag igår morse klev in i skrivarstugan var plantan död.

Drömtid

Perioder av intensivt skrivande innebär ofta att jag också drömmer intensivt. (Det finns något logiskt i detta.) Så även nu. Detta är några av de drömmar jag minns från de två senaste nätterna:

• En gammal vän från Boden bor i en lägenhet – markplan – men problemet är att den enligt kontraktet bara får användas till teaterverksamhet. Och nu har hyresvärden kommit honom på spåren (genom att snoka i hans sopor), så jag blir tvungen att hjälpa honom fejka att han är en barnteatergrupp, kallad ”Små-Svejkarna”. Jag skriver början på en pjäs, och manuset läggs synligt i fönstret.
• I ett bjärt dataspelslandskap där det pågår något slags krig har en högt uppsatt person blivit dödad, på egen förskyllan. Jag vet, för jag var med, men vill inte berätta detta. En upprörd utredning pågår – ledd av någon som ser ut som Per Lysander, rektor på DI – och han är närmast besatt av en sak: att ta reda på vem som följde honom. (Han vet inte att det var jag.) Förvirringen är stor. Jag säger: ”Vi måste dela upp arbetet utifrån de efterfrågade slutmålen”.
• Jag går runt i en snöfläckig höstträdgård. Allt är gult, frostnupet, hängande, gulvisset. Mellan ett par avlövade bärbuskar skymtar jag något lila. Jag böjer undan grenarna. Där under finner jag mängder av glänsande vindruvor, helt orörda av kylan.

Om blandband

I en låda i garaget fann jag nyligen en rad gamla kassettband. Etiketterna med min handstil på var korviga och skriften blekt, men själva banden gav alltjämt ifrån sig ljud, om än filtrerat och aningen dovt, som lyssande man genom en filt. Den äldsta var ett C-60 från sent sextiotal, och använd i min allra första kassettbandspelare – en sådan där liten platt sak med fyrkantiga tangenter jag hade på mitt pojkrum. De flesta kom dock från en period som löpte från sent 70-tal till sent 80-tal.

Förutom ett antal ”Hemma hos…” med Kjell Alinge och Janne Forsell, samt några ”Metropol” inspelade in toto med mellansnack, tävlingar och allt, var det mesta blandband. Givetvis. Från radion. Mixen var inte sällan halsbrytande: Bach gick med ett raspande över i Rolling Stones, som i sin tur avlöstes av ”Växel, hallå, hallå” med Janne Lucas Persson. Här och var förekom också underbart förbryllande fragment av program som kommit med bara för att jag glömt att trycka på OFF: där fanns sedan länge bortglömt vinterväder, prat om trädgårdsskötsel och på ett band delar av en ekosändning från julhelgen 1989 där någon med vantro i rösten rapporterade om strider i den rumänska huvudstaden.

Annat var egenkomponerat. Och jag minns plötsligt vilken oherrans massa tid man kunde lägga på att sätta ihop sådana här blandningar. Hur mycket ansträngning som lades för att sätta ihop det där perfekta bandet. För sin egen skull. Men också för andras. Man kunde även uppvakta med blandband.

Nu är blandbandet som idé och företeelse lika död som discon. Föregående årtiondens röster ligger undanslängda i lådor och blir långsamt allt dovare, allt svagare. Även jag har en MP3-spelare, av märke Zen (ett slags Ipod för PC), och hårddisken på 20GB bara vägrar att bli full, oavsett hur mycket musik jag pumpar in på den.

Lyssnar gör jag nästan enbart med hjälp av slumpfunktionen. Och då maskinen just nu rymmer nära 3000 spår blir variationen enorm och givetvis helt oförutsägbar.

Som alla förändringar lämnar även denna mig kluven. Blandbandet med dess få, noga utvalda och ständigt återkommande stycken är givetvis en bild av mer stabilt och väldefinierat jag, och efterlämnar en bild av den människa som skapade det; något jag tror man söker förgäves efter i Ipodens amorfa – och lättraderade – massa av ljud. Dock: bandet med dess givna ordning är kanske ett exempel på en sådan där skenlabyrint där oavsett hur man går så förs man åter till utgångspunkten; samtidigt som Ipoden erbjuder en verklig labyrintvandring: det går aldrig att veta vad som väntar bakom nästa dörr.

Oförutsägbarhet är alltid att föredra. Åtminstone när så lite står på spel som här.

Kafka lär sig simma

Läser i Franz Kafkas dagböcker (Zweitausendeins upplaga från 2005) den lakoniska noteringen från 2 augusti 1914, då nedstigningen i den stora katastrofen inleddes på allvar:

”2 Augusti. Tyskland har förklarat Ryssland krig. – På eftermiddagen simskola.”

Vet i förstone inte vad som syns mest absurt med denna lilla dagboksnotering: den bild som den frammanar av en tuberkulöst mager Kafka i något för stor simkostym av den helkroppstyp som herrar bar vid denna tid – inte ens män tilläts som bekant visa sina bröstvårtor -, övandes bentag, eller att den låter en ana en existens där utbrottet av ett världskrig och en simlektion tar lika stort utrymme.

Dock inser jag snabbt att detta nog inte är en vidare märklig notering. För det är just så här vi blir till som individer: i korstrycket mellan den stora historiens jordskred – ofta utspelade i fjärran, och i förstone lätta att antingen missa eller förtränga – och alla de snabbt bortglömda banaliteter som uppfyller större delen av vår vakna tillvaro.

Vill man som historiker förklara en tid går det inte att komma ifrån att det förstnämnda tar det mesta utrymmet, men vill man även förstå den måste även det sistnämnda få plats.

Lady Bump

I natt drömde jag om Penny McLean – kan bero på att jag just nu befinner mig i Berlin. Den människan har jag inte sänt en tanke på snart 30 år. Hon var österrikiska, hette egentligen Gertrude Wirschinger och hade 1976 en megahit med låten ”Lady Bump”. Den lät så här:

”Aaaaaah!” (Det där höga ”aaaaah”-et i refrängen sjöngs förresten av en annan artist, vill jag minnas.) Då gick jag i gymnasiet, och hade året innan frigjort mig från hårdrockens och proggens tyngd och istället upptäckt den fjäderlätta discon. Jag hade också slutligen gått ur pubertetens puppa, skakat av mig minnet av min första, förolyckade förälskelse, skaffat mig ny frisyr och byxor med utsvängda ben, samt upptäckt den oförfalskade glädjen i att dansa – om än med alkoholens hjälp.

Jag minns också en kväll på Haparanda Stadshotell, då jag och en tjej från Luleå som hette Monica dansade till just ”Lady Bump”. Dansade förresten, vi ”bumpade”. Det var alltså namnet på den inte alltför avancerade dansstil som gett låten sitt namn. Och som då ännu inte nått Torneådalen. Åtminstone att döma av de övrigas reaktion. Dock var det något i vårt uppträdande, antar jag, som signalerade auktoritet och fick dem att förstå att detta var Äkta Vara, något som de missat. För några ögonblick var dansgolvet vårt. Vi … kunde… det ingen annan… kunde! Det var nästan som på film.

Penny McLean var en typisk ”One-hit-wonder”, och återgick så småningom till sin tidigare existens som Gertrude Wirschinger. Nu lever hon i München, heter Münzer och skriver böcker om numerologi, energifält och skyddsandar och sånt. Monica gifte sig så småningom med en känd svensk rockartist, jag blev kär i en tjej från Boden, flyttade några år senare till Uppsala och har aldrig återsett Haparanda Stadshotell. Så kan det gå.

I verkligheten

Jag använde länge uttrycket ”den s.k. verkligheten”. Och jag använder det ännu ibland. Tror till del att det handlar om en revolt mot ett begrepp som jag länge upplevde som, ja, förtryckande. Under mina år på universitetet utsattes jag inte sällan för nålstick till glirningar från folk hemifrån: ”Jamen, när ska du ut i verkligheten då?” Det hjälpte inte att jag intygade att universitet var på alla sätt verkligt för mig. När jag sedan började på FRA dög det inte heller. Underrättelsetjänsten? ”Jamen, när skall du ut i… etc”.

Samma sak på doktorandseminarierna. Jag skrev om idéer och ideologier på 1600-talet, vilket förbryllade inte så få under en tid då saker helst skulle gå att ställa i tabeller för att vara vetenskapliga. Och gång på gång försökte folk gnugga min nos i den banala marxistiska metaforen om ”baaas och överbyggnad”: ”Jamen, när skall du börja undersöka verkligheten då?” Jag gjorde vissa antydningar åt det hållet, studerade adelsmäns ekonomiska beteende, men det var liksom fel verklighet: ”Jamen, hur var det hos bönderna då?”

Verklighet är den plats där du inte befinner dig. Så kändes det.

Ändå finns här något viktigt att försvara, något som gör att jag för det mesta använder begreppet utan det där ironiska ”s.k.”-et framför. Nämligen den helt grundläggande övertygelsen om att världen äger realitet oberoende av de föreställningar vi har om den. Och det finns också en enkel definition som jag brukat några gånger i diskussioner: verklighet är det som kan döda eller skada dig om du väljer att strunta i det.

Det är också den distinktionen som gör det möjligt att förstå mycket som går fel i människors affärer. Vi skådar nämligen aldrig verkligheten direkt, utan bara i form av intryck, idéer, teorier, approximationer, föreställningar, förhoppningar, fördomar, etc, och dessa kan vara mer eller mindre trogna avbildningar. Tinget i sig kan vi aldrig känna helt och fullständigt.

I verkligheten är vi synnerligen kloka varelser. Synd bara att vi så sällan är där. I verkligheten alltså.