Lunch på kanalbanken

Framåt lunchtid är hettan överväldigande. Det är så varmt att luften verkar anta vätskeform, som man bara rör sig genom med svårighet, som om varje steg vore ett simtag. Vi värmer våra MRE:s (Meals Ready to Eat) genom att lägga de ljusbruna foliepåsarna på pansarbandvagnens ovansida. Efter en tid på det kokheta pansaret är de klara att äta.

Jag sätter i mig en påse ”Minestrone Stew 357-05”. Sköljer ned det med solvarmt vatten, uppblandat med rött Gatorade-pulver. Genom den nedsänkta bakrampen letar sig solens vassa strålar allt längre in, och vi kryper sakta, sakta undan, pressar oss mot väggarnas alla balkar och stag i jakt på ännu en handsbredd skugga. Någon mäter: +49. Min urin är mörkbrun. Det är tecken på uttorkning.

Samtalet börjar långsamt stanna av. En av männen berättar att han tog värvning för att han ville bryta med ett liv som hamnat i en återvändsgränd, komma bort från bekymmer och ett hotande åtal. ”Men”, säger han sen, efter en tystnad, ”fängelsestraffet skulle ha varit kortare”. Strax efteråt somnar han, liksom uppstöttad i sittande ställning av sin styva, camouflagefärgade kevlarväst. Hans huvud vickar bakåt och svett ritar ljusa streck på hans kinder. Det blir tyst. Allt som hörs är det monotona drönet från tre bepansrade schaktmaskiner en bit bort, som håller på att plana ut kanalvallen vi står på. (Pansarbandvagnen jag åker med, en hög, sandfärgad Bradley, är här för att skydda dem från krypskyttar.) Tanken är att göra kanalvallen mindre användbar för de upprorsmän som brukar ligga i försåt här, i syfte att attackera de amerikanska konvojer som regelbundet dånar förbi ute på den stora motorvägen ett par hundra meter bort. (Det är huvudleden mellan Kuwait och Bagdad; amerikanerna kallar den för Route Tampa.)

Vi tenderar att förknippa liv med värme, men i viss mån är det tvärtom. Maskiner har inga problem med den här hettan: det bevisas av ljudet från motorer som både bild- och bokstavligen talat spinner här i solgasset. Allt medan människans vilja och tankar mjuknar och tappar sin skärpa, som om de börjat smälta. I extrem kyla är det tvärtom: då bryter maskinerna ihop, medan den väl påbylsade människan strävar vidare. Då kan vi ännu känna oss som vore vi maskinernas övermän – stället för att som här, dröja fångna i deras innanmäten.

Inget, absolut inget, händer på 13 kvävande heta timmar, förutom att några irakiska bönder kommer och börjar skörda de gröna bönorna som växer på fälten nedantill. Vi går ned och får smaka.

På natten drömmer jag att min anteckningsbok tagit slut, varför jag går över till PX-en för att köpa en ny. Allt som finns är dock ett färgglatt litet block för barn, format som en hund, men jag vågar inte använda den, då jag är rädd för att man ska skratta åt mig.

Ännu några stupade

Irak. Varje gång någon stupat, stängs omedelbart alla utgående kommunikationer under 24 timmar: telefon, e-post, internet. Communication Blackout. Det är så att de anhöriga ej skall få höra om dödsfallet av någon annan än de militära myndigheterna. Det är den andra gången på tre dar som detta sker.

Vi går och äter frukost. Omelett med lök, paprika, tomat, ost och svamp. Allt är som vanligt. Det prat jag hör handlar om Rita. Orkanen alltså.

Helgkänsla. Ovanligt många av de unga soldaterna är nämligen i inre tjänst: vandrar bara runt i kortbyxor, t-shirt och flip-flops, städar, sorterar materiel, rengör sina dammiga vapen. (Någon berättar för mig, att det 50cal maskingevär de har på sin Humwee ursprungligen suttit i en B-17, flygplan av den typ som bombade Tyskland under andra världskriget, och att de legat i flygvapnets förråd sedan dess. Tills nu, vill säga.)

Att gå genom korridoren är en rörelse genom tunna akustiska lager. Det är som om man själv gled längs radions FM-skala. Från snart sagt varje logement slår det ut musik: Korn, Marilyn Manson, Methodman, Too Short, The Hives, Twista, Static Axe, Disturbed, Evanesence, Petey Pablo. Se där soundtracket till framtidens spelfilmer om Irakkriget. Och öppningsmusiken till ”Apocalypse Now: Iraq”, med en korpsvart apachehelikopter som svänger i slow-mo mot en ökenskymning, ja, blir troligtvis 3 Doors Down med ”Changes”. Samt Drowning Pools ”Let the bodies hit the floor” till stridsscenerna. Det är Rap- och Alternative Rock-generationen som krigar nu.

Blackhawk up

Irak. Den bästa platsen i en Blackhawkhelikopter är strax bakom de två skyttarna. Det finns inget plexiglas runt deras kulsprutor, och man har därför en fantastisk vy nedåt.

Solen har just gått upp när helikoptern lättar. Bagdad ligger invärvt i ett gult dis, och under oss vaknar staden, och det är först från luften som man ser hur jättelik den är. Under den vida svängen över Tigris skymtar många av de gigantiska byggnader och minnesmärkena som tv så ofta dröjt vid, som det Republikanska palatset med sin intensivt blåa dom, och det bisarra segermonumentet vid Zaitun, med två jättelika korsade svärd som hålls av två jättelika nävar – enligt myten formade efter Saddams egna händer. Men strax lämnar vi dem bakom oss, palatsen, de hålsprängda ministerierna och all den neostalinistiska skrytarkitekturen, och svänger ut över den vanliga staden.

Husen är platta, låga och bär alla samma ljusbruna nyans. Vi ser barn på väg till skolan, människor på väg till arbetet – ja, de som har ett: arbetslösheten är 60-85%, beroende på hur du räknar – magra, vilda hundar, bilar, åsnekärror, sopor.

Området under oss skiftar så karaktär, blir gyttrigare, fattigare: här är det inte många hus som har satellitdisk på taket. Sadr City. För att lura eventuella robotar fäller den ramsvarta helikoptern bloss, som faller mot marken med en svans av tunn, vit rök.

Så kommer vi ut över de torra, glest bevuxna fälten söder om staden. En flock getter skräms i sken av rotorernas dova pulsljud; en flock får vandrar lugnt vidare i dånet, vaktade av en ung man i dishdasha. När vi lägger oss i en skarp sväng över några stora lundar med gröna dadelpalmer, och skytten på höger sida börjar luta sig ut i sin sele, och föra kulsprutan oroligt fram och tillbaka, är det bara musiken av Creedence Clearwater Revival, eller Doors, som fattas. Skyttens kevlarväst är dekorerad med en liten tygchihuaua, och baktill på hans mörkgröna flygarhjälm sitter ett runt tygmärke med Kenny, en av figurerna från South Park: ”You sent my son to Iraq – You Bastard!”

Vi landar tio minuter senare i ett moln av damm, färgat orange av morgonsolen.

Jag drömmer om Anders

Irak. Efter en sen men utmärkt middag i skymningen – grillad kotlett och hummer, cheesecake till efterrätt – hamnar vi dästa i ett av logementen, och på en dammig tv ställd i en improviserad bokhylla gjord av gamla proviantlådor av papp tittar vi på Ridley Scotts ”Gladiator”. (Soldaterna är mycket välförsedda med DVD-filmer.) Jag får en Gatorade med apelsinsmak av Scott, vår värd.

Det är en tid sedan jag såg ”Gladiator” nu, och efter ett tag är jag helt inne i den. (Citat ur filmen: ”What do the people care about Germania?”; svar: “They care about the greatness of Rome”.) Finalen, striden mellan Maximus och Commodus, har just inletts så kommer den första smällen.

Hård, skarp, hög, kort. Två dämpade knallar hörs så i fjärran. Stämningen på basen är avslappnad, men urverket är fullt uppdraget, och det krävs lite för att utlösa det. Soldater springer runt, tittar, ropar och frågar – ”det var nära!”. Vi går ut i det ljumma mörkret.

På horisonten skimrar en brandgul aura: det är återskenet från Bagdad. Basens egna tunga granatkastare skjuter ut i natten. Längre bort dalar lysgranater vinglande ned mot marken. En, ännu en, en tredje, en fjärde. Det syns röda bloss från helikoptrar, och natten är full av deras dunkande, wobblande rotorljud.

Granatkastarnas hårda smällar hörs en bra bit efter midnatt, och sängen skakar lätt vid var knall, men till slut somnar jag, med gula skumgummiproppar djupt inkörda i öronen. (Nästa morgon får vi veta, att ännu en patrull från basen attackerats med en bomb, och att en pansarbandvagn av typ M-113 träffats, och vält. Två man är döda, tre skadade.)

Under natten drömmer jag om Anders, en vän som avled för några år sedan. I drömmen lever han, men jag vet att han verkligen ÄR död, och när jag berättar detta för honom, blir han alldeles ljusgrå i ansiktet, sjunker ihop framför mig. Det är insikten om att han är död som dödar honom. Jag gråter i drömmen, förtvivlad över vad jag gjort. När jag vaknar upp känns det i mina ögon som om jag gjort det i verkligheten också.

Morgon i Bagdad

Irak. På håll ser vi bara en mörk skymningsskepnad, men när vi kommer närmre i kvällsmörkret tar den form som något ur ”Tusen och en natt”. Eller möjligen Disneys ”Aladdin”: det är Al Salam palatset i Bagdad, det sista av regimens stora skrytbyggen, och inte helt slutfört när kriget inleddes på våren 2003. Nu är palatset och dess parkliknande omgivning förvandlat till en amerikansk bas, i vanlig ordning omgiven av lager på lager med taggtråd, sandsäckar, vakttorn, spärrar, betonghinder och T-formade skyddsmurar. Snart är vi inuti den akustiska bubbla som omger alla stora amerikanska anläggningar: den dova basen från några stora bensindrivna kraftaggregat blandas med de många luftkonditioneringsanläggningarnas surrande tenorer.

Fladdermöss beskriver sina hackiga kurvor i den varma luften. Vi går in, förbi bilder av stupade soldater och anslag om nolltolerans för sexuella trakasserier – påfallande många av de camouflageklädda militärerna är förresten kvinnor. Det är som ett Taj Mahal ritat av Albert Speer. Pelare och marmor, marmor och pelare; golv och tak lyser av påkostade mosaiker; högt uppe på väggarna löper pastellfärgade arabesker, interpunkterade av Saddam Husseins signatur i mintgrönt. De enorma salarna avlöser varandra. För att vinna arbets-och sovplatser ur detta hav av ceremoniell yta, har amerikanarna balkat av dem med väggar i plywood. Resultatet är inte bara en förvirrande labyrint, utan även en intressant kollision av skalor: de smala och spartanska sovbåsen med sina låga väggar kontrasterar med det överlastade taket högt däruppe. Det är som om en massa Nils Karlsson Pysslingar flyttat upp i Lillebrors lägenhet.

Jag somnar snabbt, trött efter en lång, het dag.

När jag väcks igen i mörkret tror jag för något ögonblick att jag är hemma. Så blinkar några lysrör igång, och i deras kalla sken skymtar jag bjärta mosaiker bak ett virrvarr av slarvigt dragna elsladdar, telefontrådar och nätverkskablar. Och jag minns. Det är inte ett helt och hållet lyckligt uppvaknande.

Hösteufori

Björkarna har börjat att slå i gult, och nedanför äppelträden ligger fallfrukten utspilld, som ett övergivet pussel som vägrar att gå ihop. Snart kommer rådjuren på sina skymningsräder, ditlockade av doften av jästa äpplen. Vilket inte är någon elak lukt. Schiller älskade den till den grad, att han alltid hade ruttnande äpplen i en av sina skrivbordslådor när han skrev.

Jag har alltid tyckt om hösten, ända sedan jag var ett barn: den bär på ett hopp om förvandling, om skörd, om något nytt och omvälvande som väntar under de höga, blåkalla skyarna. Andra årstider är jag lite mer kluven till. Sommaren bryter ofta det som våren lovat, och vintern är mer av ett tillstånd än en årstid. Hösten är mer ärlig: den är en berättelse med tydlig båge, i rörelse mot det slut som består i den första snön. Den smusslar inte med att skörd och förvandling också är belagt med ett pris. Snart skall jag resa, och när jag är åter kommer lönnarna vid grinden lysa i rött, orange och gult, och jag kommer att kisa upp mot dem i solen och jag kommer vara mycket lycklig.

Liv som handling

”It’s good to be alive”. Orden uttalas av en av huvudpersonerna i den lysande amerikanska komedin ”My Favourite Year”. Filmen bygger löst på Mel Brooks upplevelser i TV:s barndom vid mitten av 50-talet, då han arbetade på ett populärt humorprogram, och en gång sattes att barnvakta den veckans gästartist, den berömda filmstjärnan Errol Flynn, då på dekis, gravt alkoholiserad och ungefär lika förutsägbar som en gräshoppa. I filmen spelas denna stjärna av Peter O’Toole, i en helt kongenial rolltolkning, och det är alltså den karaktären som uttalar orden, fullständigt plakat, i början av filmen, precis innan han svimmar och än en gång försvinner i alkoholdimmorna.

Lägg märke till formuleringen: ”to be”. Inte det passiva ”be”, ”Det är gott att leva”, utan istället det aktiva ”att vara levande”. Liv som en aktiv handling. Liv inte som nåt som händer oss, utan som något vi gör. Jag gillar det.