Archive for januari, 2004

h1

Den pipande professorn

måndag, 19 januari 2004

Snöglopp. Än en gång på Carolina. Fortsätter att leta material. När jag mycket nöjd är på väg ut med en stor papp-påse full med Kristinaböcker, piper det i utpasseringskontrollen.

Ack, minns när det inte fanns någon utpasseringskontroll och inte några stöldskydd. Minns även när de infördes: monumentalt uttråkade personer satt vid små flyttbara bord och stoppade in små klistriga metallremsor i verk efter verk efter verk.

Minns också en historia från den tiden, som skall vara sann. En äldre professor går genom utpasseringen, och det piper. Surmulen låter han sin portfölj genomsökas, sina böcker kontrolleras. Allt är korrekt. Han går genom kontrollen och… piiip. Ny kontroll, nytt gruff, nytt försök: piiip. Då upptäcker någon att professorn har en bit sådan där magnetremsa i pannan. Tidigare har han uppenbarligen legat med huvudet i boken – kanske har han sovit – och remsbiten har liksom flyttats över.

Pipet i min påse reds dock upp snabbt, och jag kan åka ut till Rasbo igen, där påsen packas upp – icke utan andakt. Detta är kanske det roligaste skedet när ett nytt projekt skall startas. Allt är bara löften och förhoppningar. Och ett huvud som löper frihjul.

Annonser
h1

Åter till Carolina

tisdag, 13 januari 2004

Plusgrader. Takdropp. Snön håller på att sjunka ihop, bli grå. På väg till Carolina Redivia. Noterar att det där gröna slanglåset som jag i fyllan och villan satte fast runt en lyktstolpe för runt 15 år sedan, nu till slut har försvunnit.

Och det är nu nästan exakt 24 år sedan, den där kvällen då jag cyklade genom snön och engelska parken, och för första gången gick in i de höga salarna på Carolina Rediviva här i Uppsala. Det var information för nya studenter, och av allt det han berättade, den buttre, vithårige bibliotekarien, var det en uppgift som brände fast i mitt sinne, den att biblioteket samlingar uppgick till 3,5 hyllmil med böcker. Hyllmil! Det var något annat än stadsbiblioteket hemma i Boden. Lätt snurrig gick jag då ut i kylan.

Carolina Rediviva har sedan dess varit den fasta punkten. Men nu är det faktiskt några månader sedan sist. Och det är ett dubbelt återvändande. ”Tystnadens historia” är ett avslutat kapitel, nu bär det av tillbaka till 1600-talet igen. Och till drottning Kristina. Detta är ett lite skakigt ögonblick. Har jag tappat vittringen? Har jag ledsnat? Så dyker det upp en titel på en uppsats jag ej hört talas om, och jag sätter mig rak i stolen i katalogrummet. Nejdå.

Jag pustar ut.