Empire Total War

”Fungerar det, så är det föråldrat”, brukade Marshall McLuhan säga. Det gäller i hög grad i datorspelsvärlden, där nya versioner av gamla spel ständigt träder fram, för att utmana din dators prestationsförmåga, och ditt eget tålamod. Ofta nog är skillnaden helt kosmetisk. Detta, parad med den uppenbara idétorkan i branschen, har gett oss en flod av titlar som ofta är långt mer snygga att titta på än roliga att spela.

En riktig långkörare inom strategigenren, ”Total War”-serien, har med åren genomgått en imponerande renovering av just utanverket. ”Medieval Total War 2” var vackert att skåda, med rikt smyckade riddare som dundrade fram genom snöfall, eftermiddagssol och duggande eldpilar. Men då maskinen därunder redan var väl beprövad blev resultatet något som både var spelbart och visuellt imponerande.

I det senaste spelet, ”Empire Total War”, har konstruktörerna använt samma metod, fast tvärtom: de har nöjt sig med det befintliga utanverket samtidigt som de skruvat en hel del under huven. Nu handlar det om 1700-talet. Grundidén är densamma: spelaren flyttar majestätiskt sina stridskrafter över land och hav, förbättrar städer och teknologi, missionerar, spionerar, attackerar etc, men när arméerna möts så uppstår istället intensiva bataljer i realtid, där mängder av små digitala soldater låter sig nedmejas under ordnade former.

En hel del har tillkommit. Som skepp, vilka precis som arméerna nu kan utkämpa egna förvirrade bataljer, fast till havs, med bredsidor, kedjelod, äntringar och allt. Handel behandlas också på ett långt mer utförligt vis än tidigare. Och AI:n har förbättrats, även om den fortfarande är riggad till spelarens nackdel. Detta att motståndare på gränsen till utplåning nu faktiskt kan tänka sig att acceptera ett fredsanbud måste nog ses som en klar förbättring.

ETW utspelas också i tre olika områden: Europa, Amerika och Indien, och man kan välja att hålla sig till en av dessa regioner, eller på känt manér göra sig bred i alla tre. Det talar för spelet, att imperiebygge i det fästningsfyllda Europa har en helt annan karaktär än imperiebygge i det glesbefolkade Nordamerika. Möjligheten till variation är med andra ord stor. Man får många speltimmar för sina kronor.

Den taktiska nivån är givetvis kärnan i hela ”Total War”-serien, och slagen fungerar fortfarande lika bra – särskilt om man slåss ur underläge. Man grupperar sina bataljoner, skvadroner och artilleribatterier så väl som terrängen tillåter, och sedan ryker man löst på motståndaren. Det här spelets muskötsalvor och kanonkulor är kanske inte riktigt lika tacksamma rent visuellt som föregångarens olika eldprojektiler; men så var de sistnämnda också i mycket rena fantasifoster.

På så vis kan man säga att ETW är mer realistiskt än sin föregångare. Med den reservationen att ”realistiska dataspel” är en oxymoron: begreppen passar inte riktigt ihop. Ofta förväxlar man realism med detaljrikedom. Och ett spel som innehåller både Carl von Linné och fem olika typer av artilleriprojektiler är onekligen synnerligen detaljerat – och detta har imponerat på mig, som historiker, OCH som gammal pjäsplutonchef. Men det gör det ändå inte ”realistiskt”. Det är heller inte poängen med ett spel.

Ändå kan ETW sägas vara just ”realistiskt”. Det handlar om den punkt där volym möter skala. I början, när ditt imperium blott består av en handfull provinser, ett par arméer och några få skepp, är det som roligast, för då kan du styra hela alltet efter hjärtats lust. I takt med att riket växer blir detta allt svårare. Trögheten ackumuleras. Samma fenomen drabbar även slagen, som kan vara rafflande i det lilla formatet, men som lätt glider utom ens kontroll när nog stora styrkor blir inblandade. Allt detta speglar den historiska verkligheten på ett intressant vis.

Själv känner man sig då som någon gammal utsjasad monark, vilken, led vid det ändlösa och otacksamma arbetet att bevara det jättelika imperiet från ostyriga innevånare och enfaldiga fiender, låter blicken vandra och önskar sig bort från alltsammans. Vilket kanske inte var konstruktörernas mening.

Girighetens lyte

Apropos de senaste skandalerna i finanssektorn kan jag tyvärr inte låta bli att citera mig själv, ur en essä i boken ”Tystnadens historia”:

I en central scen i filmen ”Wall Street” fäller huvudpersonen Gordon Gekko sin numera klassiska replik ”Greed works” – girighet fungerar. I denna enkla sats återfinns hela den moderna marknadsteologin sammanpressad i två ord.

På 1600-talet var handelns och industrins män illa tålda av den då härskande jordaristokratin, ja av de flesta. Föraktet för kommersen var uråldrigt i Europa och går att spåra ända tillbaka till antiken och medeltiden. Redan S:t Augustinus hade ju fördömt girigheten som en av de tre stora dödssynderna, och de styrandes tänkande var präglat av detta uråldriga förakt för kommersen. […] Det förstärkte också deras djupa förakt för kapitalisterna, som ansågs vilja bygga en värld där alla bara sökte sitt, få brydde sig om det allmänna bästa och ingen aktade hedern. Jakten efter Äran sattes nämligen reflexmässigt i motsats till jakten efter Penningen; den förstnämnda hade ett socialt värde och antogs – i motsats till girigheten, som per definition var självisk – bidra till att öka den allmänna lyckan. […]

Det är ur detta sammanhang det springer verk som den nederländske filosofen Bernard de Mandevilles berömda fabel om bina, där just de här moraliska argumenten mot kapitalismen på ett elegant vis desarmerades. Han erkände att sådant som fåfänga, avund och girighet visserligen var lyten, men att de paradoxalt nog ökade den sammanlagda lyckan då de – oavsiktligen – ledde till ekonomisk växt och utveckling. Ett samhälle av idel dygemönster skulle enligt honom vara dömt till stillastående. Eller som han skriver i en tidig version av sitt verk, The Grumbling Hive från 1705:

The Root of evil, Avarice,
That damn’d ill-natur’d baneful Vice,
Was Slave to Prodigality,
That Noble Sin; whilst Luxury
Employ’d a Million of the Poor,
And odious Pride a Million more.
Envy it self, and Vanity
Were Ministers of Industry.

En som senare läste de Mandeville med intresse var Adam Smith, som lyfte somt tankegods rakt från holländarens spetsiga satir och brukade det i sitt eget filosoferande kring marknadens osynliga hand, etc. […] Men även om den Mandevilleska paradoxen fortfarande har bärighet, betyder det inte att hans ideologiske följeslagare Gordon Gekko har rätt. För månne har paradoxen en modern följdregel?

Att i de fall som dessa lyten börjar betraktas som dygder, så kommer de att istället minska den sammanlagda lyckan, då de inte längre hålls tillbaka av någon gränsdragning av moralisk natur, utan tvärtom bara uppmuntras och drivs på.

Det kan dock vara hur det vill med girighet som last och lyte. Historiens alla finansbubblor, från tulpansvindeln och framåt, visar att det stora problemet med girighet inte är dess moraliska halt, utan dess benägenhet att kortsluta förnuftet.

Girighet fördummar.

Inuti trädet

Drömde i natt att jag befann mig högt uppe i ett stort och ståtligt träd, ett träd med mörk bark och stora, gröna blad, kanske en alm. Med mig var en äldre kvinna. (Jag tror att det var min mor. )

Vi skall ta oss ned på marken, men när jag börjar kliva på grenarna på den motsatta stammen visar det sig att min tyngd är lite för stor, så det knakar oroväckande, och en spricka visar sig. Kvinnan (som jag alltså tror var min mor) har inte samma problem, för hon är lättare.

Till slut har jag tagit mig ned, men upptäcker då att jag befinner mig INNE i den jättelika stammen, som visar sig vara urholkad. Jag studerar insidan av stammen och upptäcker till min förvåning att där finns en gammal dubbeldörr, som verkar ha vuxit igen.

Jag stöter med all kraft på de igenväxta dörrarna med mina öppna händer. Till slut går de upp, i gnissel och damm, och vi kan kliva ut i grönskan.

Under hela denna tid är jag aldrig rädd.

Renoveringshelvetets nedersta krets

Dokusåpor kan jag inte förmå mig att följa, även om jag försöker, och att titta på inredningsprogram tycker jag är ungefär lika intressant som att studera hur rost bildas i realtid. Dock går nu en hybrid av dessa två genrer på TV5, och den är jag faktiskt rätt fängslad av. Serien heter ”Arga snickaren” – för övrigt fel genus rent grammatiskt.

Inte bara titeln är en ripoff på Gordon Ramseys ”Elake kocken”, dramaturgin är också densamma: ett företag – i faktisk eller överförd bemärkelse – håller på att gå överstyr, och en yrkesman dyker upp, inventerar problemen, grälar lite med de ansvariga och efter ett bakslag (eller möjligen två) vänds nederlaget i triumf.

Här handlar det dock inte om restauranger som håller på att konka, utan om familjer som av olika skäl fastnat i renoveringshelvetets nedersta krets, och nu håller på att gå under bland läckande tak, nedslagna väggar och livsfarliga elinstallationer.

På sätt och vis kan man säga att TV5 på detta vis är med och lindrar en plåga de själva varit med om att skapa. Alla dessa inredningsprogram skapar en känsla hos tittarna av att ha hem som inte riktigt DUGER, samtidigt som de vinkar med skenbart enkla lösningar. (Som för övrigt alltid verkar sluta på samma vis: med avskalat vitt och tända värmeljus i varenda skrymsle.)

Programmet fungerar, både för att huvudpersonen, den sympatiske snickaren Anders Öfvergård, så väl behärskar sin roll, och för att den berättelse som spelas upp är så tacksam. Det handlar givetvis om en klassisk melodram, som börjar i mörker och hot och som går via kaos och prövningar till ett slut i ljus och förlösning.

Orsaken att jag själv följer serien beror på jag är så intresserad av misslyckandets mekanismer. Diagnosmomentet följer jag alltid med oavvänd uppmärksamhet. Så vad kan man dra för slutsatser? Finns någon gemensam nämnare som förenar alla dessa familjers nedstigning i renoveringshelvetets bittra nederlag?

Det finns flera.

En är den klassiska. Hybris.

Man överskattar sin förmåga. Och underskattar svårigheterna. (Nära länkad finns en annan: en ovilja att dra ned på sina önskningar. Huset SKA ha en våning till, även om ingen av dem förstår att skilja en takstol från en gungstol. )

En annan är brist på fokus.

Man börjar gärna på flera ställen samtidigt. Detta paras med en fatal brist på uthållighet. När man – tämligen förutsägbart – kört fast i ett svårt moment, intensifierar man inte sina ansträngningar, utan börjar bara med något annat, tills man fastnat där, varefter man överger även det, börjar med något nytt etc, etc.

Och till slut återstår bara förnekelsen.

Det är givetvis här, inte i byggtipsen, som de viktiga lärdomarna står att göra.

Ovan Litorinahavet

Jag bor på landet, och vi får allt vårt vatten ur egen brunn, borrad djupt ner i berget. Det som kommer ur våra kranar är klart och fint men mycket kalkrikt och har alltid smakat lite småskumt; så till slut skickade vi in ett prov för analys.

Så fick vi svar.

Vattnet är fullt tjänligt. Bismaken är helt enkelt en liten, liten aning salt. Det jag dricker varje dag är nämligen runt 8.000 år gammalt havsvatten, som ligger i fickor där nere i berget. Vattnet är rester av Litorinahavet, det saltvattenshav som uppstod efter den senaste istidens slut.

Att det under asfalten finns en strand, det visste jag redan. Men att det under mitt hus finns ett hav, det kunde jag aldrig ana.

Att skrapa fram en dröm

Hon står där ensam bland alla fredagshandlande på Gränby centrum, en stilla ö mitt i ett flöde av oväsen och stångande kundvagnar. Hon är runt sextio, rätt mager och med håret lockat på det där viset som var modernt för kanske trettio år sedan. Hon skrapar på en lott, hennes axlar är uppdragna och hela hennes uppmärksamhet, ja hela hennes existens verkar vara inriktad på den där styva papperslappen hon håller i sin hand.

Mellan 1990 och 1995 ökade det årliga spelandet i Sverige från 18 till 27 miljarder kronor. I år är det uppe i 37 miljarder.

Just nu har det statliga spelbolaget en kampanj för Lotto – för övrigt den spelform som har den kanske sämsta vinstchansen: om du spelar 2000 rader på Lotto varje vecka, så kommer det rent statistiskt ta dig 64 år att nå en högvinst. De som spelar är i regel de som inte har råd att göra det – det är just därför som de gör det – och spelandet har i mycket utvecklats till en extraskatt på låginkomsttagare, en extraskatt som drar in nära nio miljarder om året till staten.

Oddsen är alltid urusla. Det är därför spelbolag är så extremt vinstgivande. ”In the end we take it all”, som berättarrösten säger i Scorceses ”Casino”.

”Alla stora människor är drömmare”. Detta är en smart och osnygg vridning på begreppen. Hasardspel på den grå vardagsmarginalen skall göras till något… storslaget, visionärt.

Det är dock den raka motsatsen till de stora människornas drömmar. För de arbetade och kämpade för att förverkliga det de drömde om. De hoppades inte få det till skänks.

För vad Lotto och skraplotter och allt det andra handlar är inte drömmar. Det är hopp. Hopp för de som tappat hoppet. Hopp om ansträngningslös frälsning.

Jag går vidare, snabbt, rädd att hinna läsa besvikelsen i hennes ansikte och axlar.

Koka och baka

Varför tycker jag att det är så mycket roligare att baka än att laga mat? En del av förklaringen ligger nog i det att jag, ända sedan andra hälften av 90-talet, varit den som haft huvudansvaret för att ordna middag i det här huset.

Det obligatoriska samsas sällan med det lustfyllda.

Besläktat med detta är nog också det faktumet att bakning är så mycket mer tacksamt. Bokstavligt talat. Barnen förväntar sig middag – och har all rätt att göra så -, och betraktar givetvis den som en vardaglighet. Bakning däremot, är ett undantag, som alltid hälsas med förtjusning, ja entusiasm.

Men det finns ytterligare en faktor, tror jag.

I mina ögon är matlagning en så additiv syssla: ingredienser läggs till varandra på ett tämligen linjärt vis. Bakning däremot är transformativt: det som lyfts ut ur ugnen liknar aldrig det som stoppades in i den. Däremellan finns ett språng som aldrig upphör att fängsla mig.

Ikväll skall jag baka chokladsnittar.

Den dödande kulan

I veckan visade SvT ”Det stora inkaupproret”, en dokumentär som beskriver en arkeologisk undersökning av ett antal inkagravar som hittats utanför Lima i Peru. De visade sig innehålla kroppar efter indianer dödade på 1530-talet i strider mot de spanska conquistadorerna och deras inhemska allierade.

Fynden var intressanta på flera olika vis.

För det första för att resultaten igen underströk de lokala bundsförvanternas roll i den spanska erövringen – precis som uppe i Mexico framtonar händelsen i hög grad som ett indianskt inbördeskrig.

För det andra för att man bland de dödade återfunnit en som dödats av ett skott i huvudet från en spansk hakebössa – det tidigast dokumenterade fallet på den amerikanska kontinenten.

Just det sistnämnda är högintressant även för oss svenskar.

När arkeologerna finner skallen med hålet verkar allt peka på att detta verkligen är en skada orsakad av en kula: diametern på hålet, skadans omfattning, etc. Upphetsade röntgar de kraniet men finner till sin förvåning inget spår av bly eller annan metall. Vilket gör dem förbryllade och besvikna, för allt vi vet om skottskador av detta slag säger att det ofelbart måste finnas rester av projektilen. Kanske är det något annat än en vanlig kula?

De börjar tveka.

Känns detta igen?

Det var just röntgenundersökningen av Karl XII:s kranium för nittio år sedan, som underblåste spekulationerna om att han skjutits med något slags specialprojektil. För inte heller där fann man spår av metall, i synnerhet inte av den metall man förväntade sig att se, nämligen bly.

Utan det märkliga faktum att man ej fann några blyspår i kungens skalle (vilken man utan problem fann i hans fot, efter den kula som träffat honom där strax före slaget vid Poltava) hade hela skrönan om kulknappen ej kunnat bli till.

Ballistiska bevis, först framlagda av Gunnar Grenander, visade dock entydigt att det inte kan ha varit mord: en kula avfyrad på nära håll hade nämligen gett en helt annan skada än den som går att skåda på kraniet. Och Grenander menade att allt pekade på att det hela handlade om ett norskt druvhagel av järn, ett slumpskott i natten, avfyrat från fästningsverket Overberget.

Svante Ståhl har senare, i en uppsats i Karolinska Förbundets Årsbok, byggt vidare på Grenanders teori, och gjort det än mer troligt att det just handlade om ett druvhagel av järn. Vilket skulle förklara avsaknaden av lätt identifierbara rester i kraniet.

Peter From har genom skjutförsök också kommit fram till slutsatsen att det ej handlade om mord, men kan tänka sig att det trots allt var en blykula. Det har rest tvivel över huruvida det alls funnits så här små projektiler av järn.

Tillbaka till Lima och den dödade inkaindianen.

Kraniet undersöks med datortomografi, och inte heller då finner man några rester. Till Peru kallas då två amerikanska experter, som undersöker hålet med ett svepelektronmikroskop.

Resultatet?

Mängder av mikroskopiska järnspår. Indianen blev skjuten av en järnkula.

Samma teknik, brukad på en välvald del av Karl XII:s kranium, skulle avgöra frågan en gång för alla.