Archive for mars, 2007

h1

Länken från Saigon

lördag, 31 mars 2007

Det är sällan jag kommer hem från en resa utan något söndrigt eller rostigt i resväskan. Åtminstone om jag rört mig på historisk mark. Souvenirer som är avsedda som souvenirer fungerar inte som souvenirer; det vet vi alla. Saker man kan köpa hos en antikvitetshandlare intresserar mig heller sällan. Dels då de i regel är rysligt dyra. Dels för att de är hela: många verkar knappt använda, eller har en patina så utsökt vårdad att den knappt verkar tåla beröring.

vietnam_souv.jpg

Det trasiga och udda däremot bär sin historia i det yttre.

Jag har några små lådor med glaslock, fyllda med rostiga och vridna saker från olika resor: krukskärvor, stumpar med taggtråd från Verdun, ett österrikisk mynt från Monte Grappa, en bit DDR-mur från Berlin etc. I lådan från Vietnam ligger bland annat en del av en skål jag fann i Song My (platsen för den ökända massakern 1968), en trasig Marinkårsmedalj från Danang, en amerikansk id-bricka och dito Ronsontändare från Cu-Chi (troligtvis falska båda två), en halv stålkulebomb från Khe-Sahn samt en armlänk av det där slaget som mina farbröder bar på 60-talet.

Armlänken köpte jag på Dân Sinh-marknaden i Saigon, där en säljare hade ett bord till brädden fyllt med militär utrustning från kriget: hjälmar, uniformer, bajonetter, ficklampor, moskitnät, delar av instrument från flygplan. Under en gasmask skymtade jag något blänkande. Det var armlänken. På den satt en bricka där man kan gravera sitt namn. Men där stod inget namn. Bara tre ord. ”I love you”. Vem? Vem älskade vem? Och hur hamnade den här, på ett marknadsstånd i Saigon? Det kommer jag aldrig få veta.

Det som skiljer en historiker från, säg, en romanförfattare, är inte så mycket formen som det faktum att historikern måste kunna belägga sina påståenden. En intressant följd av detta är också att historiker bara kan hålla på med sådant som det verkligen går att finna svar på. Inte sällan måste vi ge upp, när det inte finns några källor och istället säga ”det vet vi inte” – den frasen är paradoxalt nog vårt adelsmärke. Ta detta med armlänken. När en författare av historiska romaner når fram till en sådan här olöslig gåta (eller till ett hål i källorna) då stundar hans eller hennes stora chans. I samma situation måste en historiker ofelbart göra stopp, och tiga.

Men jag kan sällan gå förbi den lilla lådan, se länken utan att än en gång tänka: Vem? Hur? Historiens innersta instans är människan.

h1

Tecken

tisdag, 27 mars 2007

Tecken finns; både välkända och sådana av ett mer oväntat slag. Nu har jag skrivit på en ny bok i en veckas tid, och jag vaknar var morgon förväntansfull. Morgonbestyren går fort, utförda med något slags undertryckt otålighet, och när jag kliver in i skrivarstugan är det med glädje. Och när sedan lunchen infinner sig känns det alltid som om tiden gått alldeles för fort, och jag drar ut på avslutningen – bara lite till.

Att skriva en bok är sannerligen inget sprinterlopp. Det är en marathon. Uthållighet krävs, när man sätter fot vid fot vid fot, på väg mot en avlägsen och osäker fullbordan. Men inledningens explosiva energiutveckling är både ett gott tecken och en oundgänglighet. Finns inte den där glädjen där ser jag ingen större poäng med arbetet; det finns långt enklare sätt att försörja sig på.

Sent på eftermiddagen går jag runt i vårsolen, plockar lite planlöst ihop några nedblåsta grenar och drar dem bort till majbrasan. När jag slänger de torra pinnarna på högen skrämmer jag upp årets första fjärilar, två nässelfjärilar som virvlar runt varandra i en hårt vriden spiral genom luften, mot mig. En av dem landar på min bröstkorg, helt flyktigt för någon sekund. Det kan inte vara annat än ett gott omen. Brett leende går jag därifrån.

h1

Abandonware

lördag, 24 mars 2007

Bara den som spelar dataspel är en riktigt seriös datoranvändare. Som den barnsliga person jag är hade jag också lätt att förlora mig i den här världen. Det första riktiga dataspel jag prövade hette ”Hack” och gick att köra på en mainframe på Uppsala universitet, och jag minns ett antal lördagnätter då jag och Rickard och Janne gått hem från nationen, stannat till i Fysikums datasal och satt där lite på småfyllan, med de pastellfärgade slipsarna på trekvart, och spelade Hack tills det grå gryningsljuset började leta sig in genom fönstren.

rogue.jpg

Spelet var ännu en Dungeons & Dragons-variant, givetvis helt utan ljud och bestående enbart av ASCII-tecken, som rusade runt på den grönskimrande skärmen. (Två av monstren jag minns hette Rostis och Aspa-hasse, och om man manövrerade fel, meddelade datorn: ”Schmuck! Rakt in i väggen”) Mina WOW-ande söner skulle troligtvis gråta om de fick se detta enkla spel med sin extremt primitiva grafik, men för mig, då, var det ett underverk. (En utländsk variant hette Rogue, från 1983, och går att finna här; hela spelet är – 44kb stort. En annan heter NetHack.)

För upplevelsen har egentligen lite att göra just med nivån i sig; den är alltid relativ till vad man har att jämföra med – det är just detta som t.ex gör den första kärleken så himlastormande: alltså inte objektet i sig, utan just det faktum att man aldrig varit med om något liknande.

Häri ligger också ett problem.

Jag spelar fortfarande dataspel med glädje, men aldrig med den där blandningen av förundran och entusiasm som var fallet under 80-talet, då allt var så, så… nytt! Och blir jag förbluffad så är det inte över spelet i sig, utan över att grafiken tagit ännu ett steg mot den nu skönjbara punkt, då simulering och verklighet kommer att flyta samman.

deja-vu4.jpg

Därför är det självfallet omöjligt att göra den upplevelsen igen. (Om så vore fallet skulle den inte haft den laddningen.) Men det går att bekanta sig med dess yttre former, i form av så kallad abandonware. Med det menas gamla dataprogram som tiden och skaparna lämnat bakom om sig, som hopplöst föråldrade, men som dröjer kvar på den digitala allmänningen. (Deras existens är också beroende av olika DOS-emulatorer, som den utmärkta DOSBox.)

Upptagen som jag är med olika typer av minnesfunktioner, finner jag det här lockande. Och kul. För nu kan jag igen spela sådant – Deja Vu, Loderunner, Leather Goddess of Phobos, Burger Time, The Ancient art of War och just Hack – som jag trodde var förlorat, antingen för att disketterna sedan länge dött, eller för att mitt operativsystem bara säger nejnejnej. Men abandonware-sajterna (som Abandonia, C:Dos eller The Good Old Days) visar på att det finns ett liv efter den digitala döden.

h1

Medelmåttans lugn

onsdag, 21 mars 2007

Läser på morgonen La Bruyère:

”Samma klartänkthet, som kommer oss att skriva bra saker, alstrar också hos oss fruktan, att de icke är till­räckligt bra för att förtjäna att läsas. En medelmåtta tror sig skriva gudomligt; en intelli­gent författare tror sig skriva dugligt.”

Vilket får mig att tänka på följande citat av Thomas Mann, som jag själv använt många gånger:

”En författare är en person som mer än andra människor finner det svårt att skriva.”

h1

Om kavajer

söndag, 18 mars 2007

kavaj.jpgJag minns min första kavaj. Den var kornblå, av sammet och med stora slag. Jag köpte den i oktober 1975 då jag gick på ettan i gymnasiet, som ett rent infall. För vi skulle ha klassfest. (Tror den kostade strax över hundringen. Hade aldrig lagt så mycket pengar på ett klädesplagg tidigare.) Den kvällen fick jag hångla med en av de sexigaste tjejerna i 1-3A, Elaine; hon hade en vinröd tajt polo. Vet inte om jag på något undermedvetet vis kom att förknippa denna blygsamma romantiska erövringen just med kavajen, men ända sedan dess har detta plagg alltid ingått i min garderob.

Historiskt sett är kavajen minst 400 år gammal. Så t.ex. stipulerade Ludvig XIV:s hovförordning bärandet av ett plagg som i alla sina yttre beståndsdelar var just en kavaj. Sprundet där bak avslöjar att det ursprungligen var gjort för att rida i – samma detalj som frackens skört förresten – och är ännu ett exempel på något som tagit den bekanta vägen från funktion till ornament.

En funktion som förfallit till ornament är något som per definition förlorat just sin – funktion. (I just kavajens fall inte bara sprundet utan även den nedersta framknappen, som aldrig används. Någon som vet när slagen kom till förresten?) Men ställd inför alla kavajerna i min garderob, så ser jag något annat. Nämligen det förflutnas ständiga närvaro. Och då tänker jag inte bara på det faktum att vi är mängder av män som än idag går omkring i vad som ursprungligen var ett franskt hovplagg från 1600-talet. Utan fastmer på detta att du kan se på en medelålders människa vilken period i livet som var mest betydelsefull för henne.

För denna period har i regel lämnat spår i det yttre, ofta i form av frisyrer, men gärna också t.ex. i form av fallenhet för kavajer, inte trots utan just tack vare att detta plagg hade sin verkliga storhetstid för, säg, trettio år sedan. Riktigt patologiska fall finns givetvis: män i min ålder med hockeyfrilla måste räknas dit, eller en äldre kvinna som jag vet som går runt som steg hon just ur det tidiga sextiotalet, med Audrey Hepburn-huckle och allt. Vi är alla vandrande relikvarier för svunna epoker.

Det helt nya, det rent samtida existerar inte, förutom i huvudet på utopister och filmscenografer.

h1

Djävulen i detaljen

torsdag, 15 mars 2007

Ett program jag sällan missar är National Geographic Channels ”Sekunder från katastrofen”. I regel handlar det om analyser av flygolyckor, gjorda med hjälp av en kombination av intervjuer, dokumentärt material, småtaffligt skådespeleri samt drivna datoranimeringar.

Intresset ligger till del i att se hur vanliga människor agerar under extrem press – den märkliga blandning av flockbeteende, feghet och extremt hjältemod som går att skåda vid alla sådana här händelser upphör aldrig att fängsla. Människan (i bestämd form singularis) ÄR inte på ett enda vis; variationen i uppträdande är lika stor som den är oförutsägbar.

Det mest fascinerande är dock analysen av vad som orsakade kraschen.

Det handlar nästan ofelbart om ytterligt små saker. Vilket skrämmer. För det finns hos oss en föreställning om att en stor händelse också skall ha en lika stor orsak. I detta finns en längtan efter symmetri som ytterst är moralisk.

Men nej. Här handlar det om sådant som en kvarglömd tejpbit; en trafikledare som tar rast vid fel ögonblick; en slarvig inspektion av motordel; ett felavläst instrument; ett missförstått kommando, etc. Det som orsakar olyckan är dock sällan en isolerad struntsak, utan i regel en osannolik kombination av sådana här små ting: de fruktansvärda ”om”-en klickar en efter en i varandra och plötsligt så är katastrofen där. Kanske är det ytterst denna djupt metaforiska del av berättelserna som fångar mig, där jag än en gång kan få det bekräftat att djävulen gömmer sig i detaljen.

h1

Om att vara balanserad

måndag, 12 mars 2007

Inte förrän nu har jag haft tid att läsa Martin Hårdstedts ”Finska kriget 1808 – 1809”, och jag finner att det är ett imponerande arbete. Det fyller onekligen en lucka i vår nutida historieskrivning. Denna konflikt är nämligen ett av dessa som definierar vårt land, och det på flera vis. Det ledde till att Finland revs loss från Sverige, samtidigt som det också ändade med att den sittande dynastin avsattes och vi fick en modern författning – det är därför vi firar 6 juni som vår nationaldag.

Om jag skulle karaktärisera Hårdstedts bok med ett ord skulle det vara – balanserad.

Det låter kanske lite småtråkigt.

Det är annars frestande att göra det motsatta, särskilt om man är ung historiker och gärna vill gå genom den mediala ljudvallen. Alltså bli o-balanserad. (Som t.ex. Henrik Arnstad i hans ”Spelaren Christian Günther”.) Det landar en ofelbart i diverse högröstade debatter, som dock är långt mindre publikknipande än man kan tro. Och det förvandlar lätt ens verk till litteraturens motsvarighet till rödmjölk – en färskvara, här idag, borta i morgon.

Hårdstedts bok är balanserad på flera olika vis.

Kompositionen är välavvägd. Vilket den sällan är just vad gäller krigshistoria. Det är nämligen lätt att fastna i den yttre dramatiken – fråga mig! -, i bataljbrak och hästgnägg. Strider och slag är en viktigt del av krig, men det är ingalunda allt. Som en brittisk officer sade till mig nere i Bosnien en gång: amatörer pratar taktik, yrkesmän logistik.

Hos Hårdstedt – som doktorerat i ämnet – spelar detta med hur soldaterna får sin mat och hästarna sitt foder långt större roll än brukligt i sådana här verk. Vilket det också MÅSTE göra, om man verkligen vill förstå varför det gick som det gick. Samtidigt glömmer han inte bort politiken; det är i den kriget har sin upprinnelse, och det är i den som det har sin slut. Skickligt vävs politiken, ekonomin och krigföringen ihop till något som troligtvis är den sannaste bild vi någonsin haft av händelserna 1808-1809.

Samtidigt är hans bild av dramats aktörer också ovanligt återhållsam. Där finns få hjältar och än färre riktiga skurkar. Tillochmed Gustav IV, som historiker nästan regelmässigt gjort till ett slags parodi på Den Korkade Kungen, ett politisk driftkucku i högsta klass, får här ett oväntat nyanserat porträtt. Vad som framträder är istället ett slags moralistisk rättshaverist, en person så långt från en realpolitiker som tänkas kan, som benhårt håller fast vid en linje när den en gång lagts – alltså avståndstagandet till Napoleon – utan att stort bry sig när detta leder riket mot en katastrof. Ingen anpasslighet här inte!

Man kan för övrigt inte undgå att se honom som raka motsatsen till dem som styrde Sveriges under Andra världskriget (alltså Arnstads objekt), personer för vilka detta att hålla landet utanför kriget gick före allt annat – inte minst moralen. Hade de fört en mer upprättstående utrikespolitik som resulterat i att Sverige dragits in i världsbranden, hade vi idag troligtvis kritiserat DEM som korkade och kortsynta moralister. Men, som Fredrik Böök sagt någonstans, karikatyrer kan bara tecknas på levande.

Som historiker har man ett ohyggligt övertag, för man hanterar de döda, och de kan inte säga emot. Och det krävs ett stort mått av självövervinnelse att inte utnyttja detta överläge, att inte göra det förflutna till ett glaspärlespel där man leker ut sina egna fixa idéer. Ytterst handlar det om respekt, om att aldrig glömma att det vi är idag det var de då, och det som de är idag kommer vi snart att bli.