Archive for april, 2008

h1

Värsta minnet

onsdag, 30 april 2008

Sista april i Uppsala är väl det mest karnevaliska man kan uppleva i det här landet, och några år i början av 80-talet hängav jag mig åt firandet med den nyomvändes hela övertygelse. Ett antal gånger körde jag också hela programmet: champagnefrukost, forsränning, sillunch, mösspåtagning, dans på gatan utanför Norrlands, gasque, sexa – rubbet. Och det gick väl inte alltid så väl. För att travestera Timothy Learys ord: minns du sista april i Uppsala har du inte varit där.

Jag minns särskilt ett år – minns och minns förresten; filmen klipptes abrupt redan vid lunch; resten har jag via andra – då jag rusade i backen iförd gasmask, försvann in i en sambaorkester, fulhånglade med min flickväns bästa kompis, kräktes i min studentmössa och sedan vaknade upp av kvällsfyrverkerierna vid Snärkes, naken i duschen på Historicum. Kort sagt: det var en lyckad sista april.

Dock tyckte jag efteråt att det kanske var dags att lätta en smula på gaspedalen.

Ett av de följande åren låg jag lite efter i arbetet på ett avhandlingsavsnitt, så jag bestämde mig för att faktiskt jobba på sista april. Det fanns också ett drag av demonstrativt egensinne i det: bara för att alla andra…

Så jag parkerade mig vid mitt skrivbord på institutionens översta våning. Forsränningen anade jag som ett brus av förtjusta pip på andra sidan torget, men stretade tappert vidare. Någon gång efter lunch hade jag slutfört mitt pensum, packade läderportföljen och gick hemåt. Himlen var mulen.

Min dumme fan.

När jag passerade Helga Trefaldighet insåg jag mitt misstag. För sent.

Vid denna tidpunkt var alla, alla, på väg mot Carolina för att vara med om mösspåtagningen och rusningen nedför backen. Jag har nog aldrig i mitt liv upplevd mig så fruktansvärt ut-an-för. Jag kryssade mig fram genom en folkmassa där alla, alla, rörde sig åt motsatt håll, tog mig förbi universitetsbiblioteket, in i Engelska parken. Om det inte hade varit för den där förbannade portföljen. De flesta var duktigt kalas och några gav honom en blick, UFO:t med sin lilla bruna väska. Stötte ihop med en tjej från min gamla korridor, och såg för en sekund hur SYND hon tyckte om mig.

Jag bet ihop, simmade vidare uppströms genom floden av glada och berusade. Den dagen tog det en två-tre år innan jag nådde tryggheten i vår lägenhet på Studentvägen 17.

Robert Frosts kända ord, ”Two roads diverged in a wood, and I– / I took the one less traveled by, / And that has made all the difference” har jag i mycket följt genom åren. Och ser jag en folkmassa glad skena i en riktning vill jag instinktivt gå åt det motsatta hållet. I don’t join shit. Samtidigt är ju det instinktiva motlöpandet inte så mycket bättre än det instinktiva medlöpandet. Dessutom kan det lätt bli till ett manér, en tom gest som inte påverkar något annat än dig själv. Och folkmassan kan dessutom faktiskt ha rätt.

Det följande året firade jag sista april på mer normalt vis igen.

h1

Skrivlogg nr. 6

fredag, 25 april 2008

Arbetet på den nya boken har gått in i sin slutfas. Två månader återstår och jag är lite rädd. Tiden kommer att räcka; det är inte det. Och lusten finns fortfarande där, som en svagt varm känsla när jag på morgonen vrider runt nyckeln i skrivarstugans tröga lås och öppnar dörren; det är inte heller det.

Bekymret är att formen är så ny för mig. Jag vet helt enkelt inte om den kommer att fungera. Bokens effekt bygger, som jag nämnt flera gånger tidigare, på ett slags massverkan. (Det slutliga antalet kapitel ser ut att bli 210 – ”Första världskriget i 210 korta kapitel”.) Och det är helt enkelt en effekt som är svår att bedöma utan att ha hela texten i sin hand.

I tidigare böcker har berättandet varit rakare, enklare: byggstenarna har lagts till varandra, en efter en, i en rak tidsmässig axel. Här finns ingen överripande kronologisk berättelse, utan istället 20 enskilda berättelser, uppbrutna över tid. (Jag skall snart lägga upp några smakprov.)

Den logiska är är väl att det här med att skriva böcker borde gå lättare ju mer erfarenhet man har.

Jag tycker bara det blir svårare och svårare.

h1

Fåfänga och kärlek

tisdag, 22 april 2008

Läser min gamle favorit Sébastien Roch Nicolas Chamfort:

Att vara älskad är inte allt, man måste också vara uppskattad, och det kan man inte bli annat än av dem som liknar en. Härav kan man se att kärleken inte existerar, eller i varje fall inte varar så länge mellan två människor, där den ena parten är mycket underlägsen den andra. Och detta har ingenting att göra med fåfänga, det är fråga om en sann självkänsla, som det skulle vara orimligt eller omöjligt att vilja beröva den mänskliga naturen. Fåfängan är något som utmärker en svag och korrumperad natur, men självkänslan, rätt fattad, är kännetecknande för en harmonisk natur.

h1

Finns årtiondet?

lördag, 19 april 2008

Genom att studera människors yttre kan man ofta ana vilken period i deras liv som var den lyckligaste. (Människor över en viss ålder, vill säga.) Man kan nämligen se detaljer i klädsel eller frisyr som var populära just under den tiden, och som de sedan dess hållit fast vid.

Det finns extrema fall. Som alla överåriga missbrukare i jeansjacka och med polisonger och hästskomustasch, utstyrda precis som under tidigt 70-tal, då drogerna plötsligt fick alla klockor att stanna. Som den kvinna i övre medelåldern jag ofta såg klädd som en exakt kopia av Audrey Hepburn, med slacks, långa handskar, håret i bulle, bilåkarhuckle, rubbet.

För det mesta är tecknen lite mer subtila, men ändå högst märkbara. Studerar man mitt yttre dröjer det inte så länge förrän man upptäcker att jag nog var som allra lyckligast under 80-talet – därav kavajerna, slipsarna och förkärleken för överdrivet spetsiga skor. Samtidigt finns indicier på att senare årtionden alls inte bara varit elände, som exempelvis mina egna polisonger, och mina jackor i kamouflagetyg.

Dock undrar jag om inte det här fenomenet är på utdöende.

Modet under de senaste 10-15 åren har, precis som populärkulturen, präglats av sådan omsättningshastighet, sådana blandningar, sådana mängder av lån från tidigare årtionden att det aldrig utvecklat någon egen form. Det är möjligt att 80-talet var det sista decenniet med en alldeles egen, lätt igenkännelig klädstil.

Samtidigt måste jag erkänna att det finns en blotta i mitt resonemang.

På sin alltid läsvärda blogg skriver Bernur apropos 90-talets musik att ”det har alltid varit så att i efterhand blir decennierna mycket coolare än vad de var i realtid: i Sverige vann Tommy Steele en omröstning över Elvis Presley, och på 70-talet var det disco och inte punk som spelades överallt”.

Hans iakttagelse är både korrekt och viktig, och gäller självfallet långt mer än bara musik.

Det kollektiva minnet tål inte motsägelser, utan tenderar hela tiden att göra epoker och tider långt mer ensartade än de ursprungligen var. Det slog mig senast när jag såg ett par avsnitt av den gamla deckarserien ”Perry Mason”, inspelade i slutet av 50-talet. Där såg man den hejvilda blandning av stilar – möbler, kläder, hår, mustascher – som givetvis präglade tiden, men som alltid, när den senare skall återges, har kavlats ihop till en enda homogen massa av klockade kjolar, polka-prickigt, raketost och brylcreme.

Det handlar i mycket om att vi alltid har ytterligt svårt att förnimma vår egen tid, att skilja viktigt från oviktigt, det tillfälliga från det bestående. Därtill är vi själva alltför nedsänkta i nuets ström. Efteråt är det långt lättare – historikern bygger hela sin gärning på detta orättvisa privilegium – inte bara att se vad som verkligen betydde något, utan även att ur en förvirrande mångfald välja det som skall tillåtas representera, ja symbolisera just det stycket förflutenhet.

Decennierna blir till först när de sedan länge är förbi.

h1

PS till skrivlogg

måndag, 14 april 2008

Apropos detta med min vana att göra detaljerade planer. I morse i skrivarstugan ramlade jag av en slump över manuset till min allra första bok, ”Poltava”. Boken kom ut 1988 men skrevs 1985, enligt ett mycket fast schema. Själv blir jag nästan rörd när jag tittar på detta papper, och möter en 23 år yngre version av mig själv. ”Aldrig mindre än 1,5 sida per dag!”

I planen förenas, som alltid, förhoppningar, besvärjelser och yttre tvång. I detta fall var det sistnämnda inslaget betydande, då jag jag bara hade sommarmånaderna att tillgå. (Se nedan – klicka för en större version.) Observera bland annat dubbelrutan i röd ram nere till höger: där förde jag löpande protokoll i blyerts över hur mycket jag skrivit.

Av alla mina skrivplaner är det denna som hållit streck allra bäst. Märkligt.

När solen var för stark fällde jag bara ned persiennerna där i vår lilla studentlägenhet i Uppsala, och knackade vidare på min gråfärgade skrivmaskin av märke Facit.

Av själva sommaren minns jag rakt ingenting.

h1

Skrivlogg nr. 5

lördag, 12 april 2008

Ytterst är det en fråga om psykologi. Jag har som nämnts en gammal vana att bygga upp intrikata och lite barnsliga scheman för arbetet, scheman som inte sällan bryter samman tämligen snabbt, men som ändå har sitt värde då de skänker en lugnande KÄNSLA av kontroll.

Arbetet med den nya boken går vidare, kanske inte så fort som jag skulle önska, men som alltid i sådana här sammanhanget är riktningen viktigare än hastigheten. Det rör på sig i jämn tankt. Det är gott nog. Och jag har nyfikenheten över uppgiften kvar i kroppen: på kvällarna, mellan matlagning och köksplock, stjäl jag till mig korta stunder med källmaterialet.

Så här såg själva bokplanen ut för någon vecka sedan. Det som är överstruket med brandgult är färdiga kapitel, det som lyser vitt är under arbete eller ännu ogjort.

I förrgår anade jag för allra första gången slutet. Firade genom att städa skrivbordet och torka det rent från damm och spår efter lortiga kattassar.

Detta är alltid en synnerligen kritisk punkt.

Hittills har jag bara lunkat på, som en långdistanslöpare sluten i sig själv, nöjd med att sätta ena foten före den andra. Dock – för att fullfölja denna liknelse – så inträffar lätt samma sak som gärna drabbar löparen som plötsligt anar målgången där borta i fjärran: man börjar stänga ned en smula, känna efter, ana mjölksyran.

Men man får inte börja stumna. Nu är istället den stund här då man man måste börja sträcka på stegen. Skärpa disciplinen, inte låta den slappas.

Ytterst är det en fråga om psykologi.

h1

Vitt och blått

onsdag, 9 april 2008

Vart år ser jag fram emot när den blå scillan, min favoritblomma, skall slå ut. Och jag längtar efter denna stund med en sådan intensitet att jag nästan börjat frukta den. Så händer detta:

För att citera mig själv, när jag en gång följde en nattlig eldstrid i Afghanistan: Vore det inte så hemskt skulle det vara vackert.