Resans peripeti

Jag och Harald står uppe på en slingrande väg i vårsolen och ser ut över snöklädda bergstoppar, bergstoppar så spetsigt symmetriska de bara brukar vara i barnteckningar och omslag till chokladkakor.

Det är nästan FÖR vackert, inte minst i den meningen att motivet använts på nytt och på nytt och på nytt, vilket gör att när man själv ställs inför det för första gången, känns upplevelsen ändå gammal, van och i någon mån redan förbrukad – som när man besöker New York för första gången och ser taxibilarna och Central Park och skyskraporna och allt det där, och det är både nytt och för miljonte gången.

Vi sätter oss i bilen och kör vidare. Alla resor har sin peripeti, då hemresan börjar, ofta mer i en mental mening än i en faktisk. Detta är denna resas peripeti.

Ett par timmar senare når vi Wien.

Terrorns hus

Vårregn i Budapest och jag köar utanför Andrássy Boulevard 60.

Det är ett vanligt flervåningshus i sten, inte långt från den stora korsningen oktagonen. Det är också ett museum. I det här huset hade de ungerska pilkorsarna sitt högkvarter, och i källaren mördades hundratals motståndare och judar. Sedan, efter det att tyskarna kastats ut och ryssarna marscherat in, i en handling som är nästan FÖR symbolisk, övertog de ungerska kommunisternas politiska polis byggnaden, bytte ut dekor, slagord och delar av personalen – dock inte hela – och fortsatte att fängsla och tortera och mörda. (En av de som lär ha suttit här var Raoul Wallenberg.)

Starkast intryck ger givetvis källaren, med sina mörka celler, förhörsrum – med dagbrunn i golvet för snabb rengöring, långa, fuktiga korridorer, och en specialcell så liten att fången bara måste stå upprätt. Det är som hämtat rakt ur ”Natt klockan tolv på dagen”.

Jag har ofta svårt för museer, kroknar någonstans där vid 13:e montern eller 130:e tavlan, vacklar ut övermätt. Detta museum, ”Terrorns hus” är dock något annat, just därför att det främsta objektet är byggnaden själv: man står inte framför, ovan och och vid sidan om verkligheten, utan man befinner sig på ett sätt mitt i den.

Stora paniken vid Kyyrö

Den som liksom undertecknad tycker en smula illa om Gustav III – ”tjusarkonungen”, etc – kan i någon mån få sina fördomar bekräftade i en skrift från den Militärhistoriska avdelningen vid Militärhögskolan, ”Gustaf III:s ryska krig”. I den tecknar Gunnar Artéus en bild av en begåvad karl, orädd och ej utan talang som strateg, men totalt ointresserad av fältherreskapets praktiska sida och därför ett vandrande militärt katastrofområde. Artéus vill dock inte lägga hela skulden på misslyckandet 1788-90 på kungen: av vikt är också att den svenska officerskåren hade råkat i gravt förfall. Lars Ericson, som skriver om landkriget, anser att man trots allt måste bedöma krigets slutresultat hyfsat positivt: ”Förlusten av Finland sköts upp två decennier”.

Boken, som är rikt illustrerad, har särskilt stort värde i det att den mest behandlar det illa skötta och nu grundligt förträngda kriget till lands. Jag menar, vem minns idag slaget vid Porrasalmi, striden vid Kaipais, segern vid Parkumäki eller den stora paniken vid Kyyrö?