Archive for oktober, 2008

h1

Lösningen

torsdag, 30 oktober 2008

Teckningen är hämtad ur en handbok för tyska jaktpiloter från Andra världskriget (tryckår 1944). Den vill lära ut framförhållningens princip vid skjutning mot rörliga mål: ens riktpunkt (kvinnans hand) måste flyttas beroende på vilken vinkel målet har.

Här är hela bilden:

Den som gissade rätt var Stefan Tuvesson, och ett signerat exemplar kommer snart hem till dig. Tröstpris, i form av signerade exemplar av ”Spegelscener” kommer att skickas till Sophia (som såg att bilden härörde från 40-talet) och Henrik (som anade lösningen). Ni tre, skicka mig ett mejl – adressen står att finna på min hemsida – med full postadress så ordnar jag resten!

Visst är det en bisarr bild?

h1

Veckans bildgåta

onsdag, 29 oktober 2008

Detta är en utmaning till denna bloggs kunniga läsekrets. Vad vill följande teckning illustrera?

Den som först gissar rätt vinner ett signerat exemplar av min nya bok!

h1

Bild och verklighet

söndag, 26 oktober 2008

Den film som ännu håller publikrekordet i Storbritannien är en dokumentär, och den är över 90 år gammal : ”The Battle of the Somme”. Det är en propagandafilm som sattes samman i omedelbar anslutning till det stora slaget i Frankrike 1916, och hade premiär medan bataljen ännu pågick. Den består mestadels av helt autentiskt material, filmat före och under striderna.

Som denna, som föreställer ett antal (synnerligen kamerovana) brittiska soldater från Lancashire Fusiliers i en liten ravin, där de väntar på order att storma (notera soldaten som just kissat klart):

Bara en tjugo minuter efter den här sekvensen togs attackerade de en punkt britterna benämnde Hawthorne Ridge och hamnade i kraftig kulspruteeld. Bara runt 50 nådde fram. En stor del av dem vi ser har alltså kanske en halvtimme kvar att leva.

Andra, som dessa två, vet vi är arrangerade (om man tittar noga i slutet av sekvens två ser man hur en av de ”stupade” lägger sig till rätta, och placerar sin ena fot över den andra):

Dessa två sekvenser är också de tveklöst mest återanvända, och går att se i snart sagt varenda dokumentär som handlar om västfronten. Allt enligt den lag som säger att dramatiskt material, även om det är fejkat, tenderar att tränga ut mindre dramatiskt material, även om det är autentiskt.

Sedd som ett stycke historia är ”The Battle of the Somme” inte mycket att ha. Den måste betecknas som förvirrande, motsägelsefull och ibland direkt missvisande. Publiken får ingen helhetsbild, utan ställs inför rader av kaleidoskopiskt skiftande bilder och sekvenser, ofta underligt utdragna: man inser att något verkligen pågår, men oklart vad, oklart var och oklart vem. Vi möts av få förklaringar och den moderna filmdramaturgin lyser nästan helt med sin frånvaro.

Det är paradoxalt nog detta som är filmens stora styrka, och gör den till ett sådant enastående samtidsdokument. För dess sanning är inte så mycket historikerns som deltagarens.

Varenda gång jag själv sett ett riktigt slagfält där strider pågår har jag drabbats av overklighetskänslor. Den dramatik man är van vid från TV och film lyser nästan alltid med sin frånvaro. Och precis som när man ser den här filmen inser man att något verkligen pågår, men det är oklart vad, oklart var och oklart vem.

Det som gör ”The Battle of the Somme” till en sådan speciell upplevelse – trots att den är tänkt som ren propaganda – är givetvis att filmkonsten vid denna tidpunkt ännu sökte sin form, rent berättarmässigt. Publiken under denna tid förväntade sig inte i första hand en berättelse: de var där främst för att se ett spektakel, se ett återgivande av ett ögonblick i tiden. Vad gäller rörliga bilder, vill jag därför påstå att detta faktiskt är så nära vi nu kan komma det Första världskrigets verklighet.

Den som vill se ”The Battle of the Somme” bör transportera sig till Filmhuset i Stockholm nu på tisdag, där den visas 18:00 i Bio Victor. En brittisk stumfilmspianist vid namn Stephen Thorne ackompanjerar visningen med ursprunglig musik, och jag själv introducerar filmen. Fri entré.

h1

En misslyckad karriär

tisdag, 21 oktober 2008

En gång var jag med om att haverera en lovande karriär innan den ens inletts.

Det var vid mitten av 80-talet, och jag var ung doktorand som uppvisade visst löfte. En av mina handledare hade goda försänkningar i museivärlden, speciellt den som sysslade med stormaktstida ting. Ett liv på museum var ett av de alternativ jag hoppades på, när jag någon gång lyfte mig från böcker och studentliv och – med en rysning – övervägde Framtiden.

Precis som de flesta av mina kamrater hade jag ingen aning om hur jag skulle kunna försörja mig när doktorsavhandlingen väl var skriven och utbildningen väl var över. Vid denna tid hade jag en papperstia fastnålad på min anslagstavla, en tia jag vunnit en kväll i ett vad som gällde vilket år som slaget vid Tannenberg stod. När folk frågade jag brukade jag säga: ”Det där är den första slant jag tjänat på att läsa historia. Och sannolikt också den sista.”

Framtiden var ett mörkt, outgrundligt moln. På unga människors vis var jag dock kapabel till mycken kreativ förnekelse, och jag och min flickvän njöt ett fattigt men ändå gott och mycket fritt studentliv. I värsta fall hoppades jag kunna leva på henne – hon höll på att utbilda sig till biokemist. Jag bar secondhand-kavajer. För att få råd att köpa en bok behövde jag planera i veckor. Men att vara ung handlar inte i första hand om att inte ha pengar, utan om att inte bry sig över det faktum att man inte har pengar.

Så plötsligt: en öppning.

Min handledare sade att hon ville ha med mig på ett internt möte i Livrustkammaren. Där skulle man hålla en hjärnstorm inför en ny utställning, med tema hämtat – från Stormaktstiden. Inget sas rent ut, men det var uppenbart att hon tänkte visa upp mig, och att jag skulle få en chans att demonstrera hur briljant och uppslagsrik jag var. Spelade jag bara mina kort väl kunde detta vara början på en lång och givande bekantskap. Jag var både upphetsad och nervös.

Så kom den stora dagen.

Jag tog på mig slips och kavaj. (Vilket inte var någon större ansträngning, för det här var mitten av 80-talet, remember?) Kvällen innan hade det dock varit postseminarium, och en av de andra doktoranderna hade bjudit på hembränt av sämsta slag, riktig fulsprit. Kvällen hade blivit sen, och jag hade kommit hem full till den lilla studentlägenheten. På morgonen hade spritens omisskännliga acetondoft flyttat över till min egen andedräkt.

Ändå hade jag vaknat lätt euforisk, över Dagens Tillfälle kan tänka.

Det var först när jag satt på pendeltåget till Stockholm som den fasansfulla sanningen uppenbarade sig för mig.

Morgonens eufori handlade till stor del om kvardröjande berusning. Den rann av mig på tåget. Istället kom en baksmälla, en baksmälla som stod i direkt proportion till fulspritens monumentala undermålighet. Jag kräktes på tågtoaletten.

Minns inte hur jag tog mig till slottet, men plötsligt satt jag bara där, kallsvettig, med min stickade slips, i ett stort sammanträdesrum med gigantiska fönster, runt ett stort, tungt, avlångt bord, kantat av idel allvarliga ansikten. Bak våra ryggar höga, mörka bokhyllor.

Minns heller inget av diskussionen, för jag var fullt upptagen att hålla fast mig vid den stadiga bordsytan, som vore den en flotte, och hålla mig flytande där jag översköljdes av våg efter våg av illamående. Jag var rädd för vad som skulle ske om jag öppnade munnen. Kanske skulle jag spy rakt ut över alla konferensblock och overheadark? Yrseln gjorde det dessutom svårt för mig att fixera blicken, än mindre att göra briljanta inlägg. Flotten gungade. Huvudvärken var skärande. Jag stirrade på väggklockan, räknade minuterna, räknade sekunderna, flyttade runt på min pinnstol, oupphörligt. Ångest.


Så – – – äntligen stötte flotten mot land. Jag reste mig på svaga ben.

Sammanträdet var över. Jag hade inte fått ur mig Ett Enda Ord.

Jag såg att min handledare är förbryllad, besviken. Men jag var ändå glad, glad över att ha överlevt. På väg ut genom dörren vände jag mig lättad till en kvinna som suttit bredvid mig och sade, förvånansvärt uppriktigt, ”Jag är så bakis”. Min handledare intervenerade, presenterade. Den jag valt att vara öppenhjärtig inför var en av cheferna där på Livrustkammaren, Agneta Lundström. Vi tog i hand. Godda, godda. Jag skämdes.

Det kom inga fler inbjudningar om att vara med och hjärnstorma på Livrustkammaren.

Då och då under de kommande åren återkom jag till det där misslyckade mötet. Om jag bara, Om jag bara inte, Om, Om –

Så här i efterhand är jag glad över det som skedde. Tror inte att jag skulle ha passat vidare bra i museivärlden.

”Så här i efterhand”, ja.

Minnet lyder under en speciell optisk lag, som gör att det passerade landskapets linjer alla tycks mötas i den punkt som är nuets jag. Alla andra möjliga jag (museum-jaget, FRA-jaget, universitetslärar-jaget, stanna-kvar-i-Boden-jaget, etc) blir till avvikelser, i en mening omöjliga att föreställa sig, annat än som bekräftelser av Det Som Blev.

Men i ett parallellt universum sitter det säkert en högre tjänsteman som bär mitt namn på något museum, med lampa vid dörren och sammanträdesscheman i kalendern. Och han funderar över den där boken han skrev för en 25 år sedan och som Bonniers refuserade, och över det där refusbrevet som han rev i små, små, små bitar under en promenad upp mot slottet. Och han tänker att han så här i efterhand är glad över det som skedde, för han är nöjd med det liv han har, och han tror dessutom inte att han skulle passat vidare bra som författare.

h1

Denna helg

fredag, 17 oktober 2008

Denna helg händer bland annat följande:

  1. Klockan 13:00 på lördag kommer jag att vara på Akademibokhandeln (Mästersamuelsgatan) i Stockholm, och prata om och läsa ur min nya bok ”Stridens skönhet och sorg”. Och om någon så önskar kommer jag även att signera vederbörandes exemplar. (Då jag just blivit far kommer jag att göra ytterligt få framträdanden av den här typen i höst. Två, för att vara exakt.)
  2. Klockan 21:00 på söndag börjar TV9 visa andra säsongen av den amerikanska dramaserien ”Mad Men” (som utspelar sig på en reklambyrå i New York under tidigt 60-tal). Det mesta som visas på TV är rappakalja, men den här serien däremot är en av de absolut bästa jag sett: intelligent, tät, välskriven, renons på dramaturgiska schabloner och med en ovanligt välutvecklad känsla för tiden.
h1

Gryningsresa

onsdag, 15 oktober 2008

Till dels handlar det nog om ett optiskt fenomen.

När vi sätter oss i bilen för att åka till sjukhuset har solen just gått upp, och dess strålar har ännu bara nått trädens toppar. (Många av fälten vilar ännu i grå gryningsskugga.) Det sneda oktoberljuset fyller lövträdens vissnande lövverk med än mer färg, förstärker dem flerfaldigt och gör att löven liksom fluorescerar i intensivt gult.

Det är som att åka i en tunnel av guld. Märkligt. Har aldrig sett något liknande.

I Goethes färglära tillhör gult plusfärgerna, de som inspirerar till snabba, livliga och längtansfulla känslor. Gult är också den den färg som enligt honom ligger närmast ljuset, och som i sin renaste form har en rofylld, men samtidigt inspirerande effekt.

Själv förundras jag över att jag, som levat så länge, ännu kan få skåda saker jag aldrig skådat förut, ännu ibland får möta världen som om den var ny.

Senare, när allt är klart, sitter jag med min nyfödda dotter i famnen och studerar hennes ansikte. Hon sover, men i ansiktet går det att förnimma rörelse. De små näsvingarna med sina mikroskopiska vita plitor fladdrar till en aning. Och de tunna ögonlocken med sina utsökt fina kapillärnät och kurviga ögonfransar rör sig i takt med att ögonen under dem far än hit, än dit.

Hon tittar med slutna ögon. Hon REM-sover. Hon som aldrig skådat världen, för vilken den bara är ny, känner den redan så mycket att hon kan drömma om den.

h1

Tillfälligt avbrott

onsdag, 8 oktober 2008

Jag kommer inte att uppdatera bloggen i någon nämnvärd grad den kommande veckan. Orsaken är att min hustru närsomhelst skall föda barn, och det går liksom före allt annat.