Kalligrafi i hösten

Vaknar upp på tisdag morgon med en ihopklistrad mun och gnisslande huvudvärk.

Bonniers stora fest på Manilla var ovanligt lyckad i år; kanske på grund av att kylan och regnskurarna gjorde det omöjligt att formera slutna kotterierna ute i det fria, utan alla istället tvingades inomhus, och ett magnifikt kaos uppstod: glasklirr och kökollisioner, utspilld kolatårta och förgäves vinkande händer, missförstådda hälsningar och komplimanger kastade mot förbiilande ansikten. Själv talte jag med rader av människor i denna medvetandeström – från Göran till Malte Persson -, och hann därför inte äta så mycket, men dricka desto mer. Vilket tyvärr känns. Jag finner ekollon i en av mina kavajfickor.

Vanligtvis när jag är bakfull brukar hela min kropp dra ihop sig i smärta, och jag liknar då mest ett vandrande kinesiskt skrivtecken. Men denna dag är det omöjligt att ömka sig över självförvållade plågor. För hösten är äntligt över oss.

Som barn sörjade jag alltid sommarens slut, och en av de saker som fick mig att förstå att jag verkligen vuxit upp, var när dessa mina augusti-elegier ersattes av september-euforier. Sommaren är en fin tid på året, men kanske en smula överskattad. Den är också mer av en attityd än en årstid, åtminstone som vi behandlar den nu.

För den blir lätt till ett behagfullt men aningen stagnerande undantagstillstånd. Kär har jag alltid blivit om våren, medan hösten nästan undantagslöst är den tid då Stora Saker hänt i studier eller arbete. De höga, kalla septemberskyarna står för kraft, gärningar och förväntan.

Permissionen är slut. Det riktiga livet kan börja på nytt.

Förflutenhet och minne

Den attack av överdriven minnesupptagenhet jag tidigare plågats av har nu klingat av.

En del av förklaringen är nog att jag börjat skriva på allvar igen: blicken är åter riktad framåt. Sedan har jag också sökt resonera mig ur mitt egenskapade bekymmer – lite granna likt en flygledare som pratar en rädd, vilseflygen pilot ned ur en stormig natthimmel.

Detta är ett fenomen med tre komponenter.

1. Tinget i sig, alltså det som skedde, i sin magnifika och oöverblickbara helhet. Låt oss kalla det Förflutenheten.
2. Det öppna minnet av det som skedde, dels i form av mer eller mindre skarpa bilder i ens egen hjärna, dels i form av materiella rester – i mitt fall brev, dagböcker, foton, almanackor, pressade blommor, kvitton, etc, etc. (Det som i vardagslag kallas källor; som historiker sysselsätter man sig strängt taget inte med det som skett, utan med lämningarna av det.)
3. Det fixerade minnet, då hjärnans minnesbilder och källornas förenats, för att på papper fästa en bild av förflutenheten. Detta kallar vi Historia. (Eller Självbiografi, om objektet är det egna jaget.)

En sak man tidigt lär sig som historiker, är att man kan ta reda på långt mer om det förflutna än en lekman föreställer sig. Nu tror jag mig veta att detsamma också gäller ens eget liv. Minnet är instabilt men associativt. En återuppväckt hågkomst kan utlösa ett annat som kan utlösa ett tredje. På en oändlig långrev halas så de glänsande, sprattlande minnena upp i båten.

Åsynen av alla dessa papper från förr oroar mig inte längre. Tvärtom. De lugnar. Det finns en dörr till det skedda. Och att bakom den finns verkligen min egen förflutenhet, frusen, orörlig, orubblig; visserligen onåbar i sin helhet men ändå på något vis där, väntande, inne i mig, omöjlig att förlora.

I alla fall på den här sidan döden – eller förnuftet.

Författarskolan: 1. Fönstret

En gång var vi på vippen att flytta in till stan. Det var en stor och vacker lägenhet i centrala Uppsala som lockade. Ett av skälen till att vi – med tungt hjärta – tackade nej var utsikten: när man tittade ut från det rum som var tänkt att vara min arbetsplats såg man på andra sidan gatan… ett kontorslandskap. Hej Dilbert.

Skrivande kräver fönster. För större delen av tiden händer ingenting, och när fingrarna vilar frusna till kattsprång ovanom tangentbordet – som nyss – så är det inte sällan blicken ut genom fönstret som räddar en. Plötsligt är det tvärnit i ordmaskinen, men där ute händer alltid något. Hjärnan lirkas igång.

Och ju mer bekant utsikten är desto bättre. Det tvingar en nämligen till ett stadigt skärpande av observationsförmågan, något som givetvis är oumbärligt för en som skriver.

Ett fönster kan fullständigas med en tavla. För en bra bild kan i praktiken fylla fönstrets funktion: en punkt där blicken och hjärnan kan vila, inte med overksamhet, utan med annat. (Sedan har jag dessutom förstått av min optiker, att det är bra för ögonen att med jämna mellanrum få fokusera på något som befinner sig på ett helt annat avstånd än bildskärmen.)

Sedan tolv år har jag en reproduktion av Breugels ”Jäger im Schnee” hängande vid datorn, och jag gör ännu upptäckter i den. Ibland går jag in i husen, fantiserar ihop inredning och boende. Eller så vrider jag på perspektivet, försöker föreställa mig landskapet från motsatt håll.

Skrivande är sannerligen ingen åskådarsport. Det är mest pauser och väntan. Paus för att läsa, tänka, väntan på ord, formuleringar. Paus och väntan. Tror att detta är förklaringen till varför författare är så tråkiga människor.

(Detta är första delen i en tänkt serie om författandets utanverk. Fler avsnitt följer så småningom. Nästa gång: ”Mattan”.)

Om ”Darling”

Vad är det som gör Johan Klings ”Darling” till en så bra film? Om jag skulle bli tvungen att använda ett enda ord skulle det vara: Ekonomi. Ekonomi i berättandet, ekonomi i uttrycket. Ekonomi.

Hellre en scen för lite än en scen för mycket: all pedantisk övertydlighet undviks. Och scenerna är också snyggt och snävt klippta. Så fort där finns möjlighet till utgång så tar Kling den. Vi förstår vad som kommer att ske härnäst, och behöver inte få våra näsor gnuggade i det. (Som när Michael Segerströms karaktär får kicken.)

Michelle Meadows är givetvis lysande som dramats centralgestalt Eva, just genom att hela tiden spela så fullständigt nollställt (vilket självklart är helt i linje med filmens ton).

Någon direkt från scenskolan hade troligen gjort hackebiff av både rollen och filmen. Många unga svenska skådisar är nämligen överdrivet förtjusta i yviga gester, och de bara älskar improviserade grälscener – ni vet ”vafan eru inte riktigt klok – va hålleru PÅÅ me!” (Min egen högst blygsamma erfarenhet ger vid handen, att har en svensk skådespelare möjlighet att tolka en scen fritt kommer han eller hon nästan ofelbart att skruva upp uttrycket, knäppa på bukstödet och bli drrrramatisk.) Och när det väl kommer en sådan där ”vafan eru inte riktigt klok”-scen, så väljer Kling omedelbart att dämpa den, med musik och genom att låta kameran vila, inte på den talande utan på den tigande.

Om jag har någon invändning, skulle det vara slutet. Det finns liksom inget att tillägga efter scenen med det slumpartade mötet vid trafikljuset, som avtonar i den magnifika bilden av bussen med en leende Bernard som försvinner bort, upp i natten. Den scen i villakällaren som följer därefter är helt onödig, och – för en gång skull – övertydlig.

Sarkofag

Inga fåglar hörs. Allt är tyst. Vinden håller andan. Skogen är livlös. Avbränd.

Det ser ut som ett undergångslandskap. Där branden rasade som allra mest intensivt är marken ännu asktorr, träden svedda och döda: förkolnade stubbar och stenar som spruckit i hettan sticker upp ur askan. På dessa platser bär allt nyanser av grått och svart. Inte ett enda grönt strå står att upptäcka – ännu.

Platsen är Klusån vid Luleåälven. För ett år sedan var detta scenen för en av de största skogsbränderna i Sverige. Den pågick runt en vecka. När det var som värst var folk från 16 brandkårer inblandade – förstärkningar hämtades ända ner från Roslagen. (Även finsk hjälp inkallades.) Nio helikoptrar vattenbombade.

När jag står uppe på berget möts verklighet och fantasi på ett ironiskt vis i mitt huvud. För det var ungefär så här jag tänkte att det skulle se ut, efter det att Tredje världskriget svept fram, just här.

Här var jag nämligen krigsplacerad som pjäsplutonchef under 80-talet, i en kanonbataljon nedsprängd i bergen väster om älven. Batterierna var väl skyddade, i anläggningar avsedda att tåla det mesta förutom en direktträff av ett kärnvapen. Vart batteri var självförsörjande med egen el och eget vatten, och vi åt, sov och sket nere i berget. Vissa såg inte dagsljus på flera dagar. Det var lite granna som att leva i en ubåt, med dunket från det bensindrivna kraftaggregatet som ett tillfälligt tinnitus. Varje repövning var det alltid någon som drabbades av cellskräck, och fick skickas hem.

Om världskriget verkligen kommit hade nog få av oss överlevt eldstormen. I mina mörkaste fantasier skulle våra kroppar bli liggande nere i betongkamrarna – lite granna som i några av Verduns fort från 1916, där hela rum bara murats igen runt de stupade.

Berget skulle bli vår sarkofag.

Bataljonen är nedlagd nu. Skyttevärn och förbindelsegångar har raserats, stormhindren tagits bort. Kanontornen med sina 152mm pjäser har monterats ned, hålen igentäppts med betong. De tunga pansardörrarna, byggda att motstå trycket från en atombomb, har svetsats igen, och de specialkonstruerade ingångarna har fyllts med sand. På det batteri som jag förde befäl över växer det nu vildhallon. De smakar bra.

Det finns nästan inte ett spår kvar efter forten. Ovan jord. Jag hittar bara ett stort kugghjul från ett av tornen. Nere i berget lär det mesta stå kvar: kök, sängar, verktyg, skåp, ammunitionshissar, kommunikationsutrustning. (Kanske också den samling med ”Bok-för-alla” jag donerade en repövning.) En riktig tidsbubbla helt enkelt. På det berg jag står låg en gång bataljonsstaben, i en särskilt stor och djup anläggning. Den var i praktiken ett åttavåningshus rest rakt ned i graniten. Och just det berget var något av skogsbrandens mitt.

Jag klättrar upp på den punkt där kanontornet en gång låg, och utsikten ut över älvdalen är vidunderlig. Landskapet famnar runt mig i oändlighet: jag är världens mitt och ingenting och på gränsen att försvinna.

Om cirka 15.000 år är nästa istid över oss. Och när isen efter en period av 100.000 igenfrusna år drar sig tillbaka igen, och det oerhörda trycket från ett istäcke cirka 1 500 meter tjockt lättat, då kommer det lämna ett land rensopat från vart spår av föregående årtusendens natur och kultur. Det enda som kommer att finnas kvar efter vår civilisation på denna breddgrad kommer vara bergrum som dessa.

Och förr eller senare kommer sarkofagen att öppnas. Och de modigaste kommer att gå ned i mörkret och fukten, och det mesta de ser kommer de sakna ord för.

Fyra ord

På besök hemma i Norrbotten påminns jag om fyra dialektord, som jag ibland kan sakna i riksmålet:

• ”Hamig”: (Adjektiv) Betyder ungefär överdrivet känslosam, blödig eller räddhågsen. (Finns också både i substantiv- och verbform. Man kan vara ett ham, eller hålla på och hama sig.)
• ”Bängla”: (Verb) Betyder ungefär att utföra något på ett vis som är så fumligt eller dumdristigt, att det finns stor risk att det slutar i misslyckande eller skada. (Finns också i substantiv- och adjektivform. Man kan alltså vara ett bängel.)
• ”Poa på”: (Verb) Att bedriva en syssla i ett lågt och behagligt tempo.
• ”Behändig” (Adjektiv) Finns visserligen i rikssvenska men i Norrbotten används det om små barn eller små djur, och då i meningen söt eller näpen.

Jag minns för mycket

Först trodde jag att det berodde på slumpen. I början av sommaren återfann jag nämligen några lådor med gamla papper, lådor jag säkert inte öppnat på en 15-20 år. Och i dem fann jag fotografier, dagböcker, dikter, brev, anteckningar, urklipp, pressade blommor, kvitton. Allt.

Glädjen var helt ogrumlad när jag stod där på vinden till min skrivarstuga, och bläddrade i pappren, och kvällssolen silade in genom fönstrets blåsta, buckliga glas. Minnen tvättades rena, som på en restaurerad tavla, och framstod plötsligt i rena, skarpa färger. Andra hågkomster, sedan länge förlorade i minnets brunn, kom åter, visserligen svagt och otydligt, men ändå: bara sensationen att förnimma vaga rörelser där nere i glömskemörkret var gott nog.

Under sommaren har jag tid efter annan förlorat mig i det här materialet. Men nu har jag bestämt mig för att lägga det åt sidan.

Man kan minnas av så olika skäl, men det känns som om något är fel med just detta minnandet, just nu. Det känns så, så… defensivt. (Hittar inget bättre ord.) Det blir särskilt tydligt när man träffar gamla vänner; man talar allt mindre om vad man gör, märkbart mindre om vad man skall göra, utan istället mest om vad man har gjort.

Blicken vrids om, från ett flytande och oroligt öppet nu, till ett stilla och tryggt slutet då. Och mycket av minnandet tar också funktionen av en återgång, en flykt. Det påminner lite granna om ett fenomen man kan se hos små barn, hur de före ett språng i sin utveckling ofta har en fas då de regredierar en aning. Som om de tar sats. Eller så är det bara av rädsla. Jag bävar att mitt eget minnande har drag av det sistnämnda.

Men vad är det jag är så rädd för?

Den vita häxan i min bil

För några år sedan körde jag ordentligt vilse i Italien, och sedan, efter att en tripp till en arkeologisk utgrävning utanför Saltsjöbaden i våras varit nära att ända i frustration och på Söder, bestämde jag mig för att pröva en sådan där GPS-navigator.

Vilket jag nu gjort. Det är en märklig upplevelse. Vidskepelse har av någon definierats som att tro på något man ej förstår, och till en början känns det mycket riktigt som trolleri. Jag kör ut från huset, och den burkiga kvinnliga datorrösten annonserar stelt ”Om… 300… meter… sväng… till höger” – och det stämmer, på några meter när, en felvisning den amerikanska militären sett till att det byggts in i systemet – och jag fnissar, och kör avsiktligt fel för att se vad som händer. ”Vänd… där det är möjligt” pockar hon. Och då gör jag det, lydigt, som en ertappad skolgosse. Blixtsnabbt räknar hon ut en ny rutt. “Ankomst” mässar hon, och jag tycker mig ana en svag ton av triumf i hennes metalliska stämma.

Det är lätt att bli beroende, särskilt sedan man brukat navigatorn i en okänd storstad – tidigare inte sällan en synnerligen nervös upplevelse, med ständiga felkörningar, pinsamma loopar och ilsket tutande medtrafikanter, allt medan ens blick förgäves söker gatuskyltar: ”Vadå périférique?” Till min lättnad tar den vita häxan med den metalliska stämman nu hand om ALLT. Känns det som.

Denna teknik har också en baksida. Den isometriska karta som rullas fram i den lilla skärmen tar stundtals lika mycket av ens uppmärksamhet som den omgivning navigatorn återger på ett så abstrakt vis. Och medan resan blir långt enklare, blir den också tommare, rent kunskapsmässigt. För man behöver inte längre hänga med på någon tummad bilatlas, vilket gör att landskapet blir mer anonymt och framför allt sammanhangslöst. De utflykter på infall som kartan kunde locka en till faller också lätt bort. (Särskilt som man gärna blir fixerad vid navigatorns sifferexcercis, där var avvikelse från körschemat omedelbart bestraffas med röda minussiffror i displayen med önskad ankomsttid.) Man rutschar liksom fram genom en oändlig tub, formad av navigatorns gröna pilar och tryggt mässande röst.

Som all framgångsrik vardagsteknologi sparar den tid och gör ens liv enklare. Samtidigt har den ett pris. Den lämnar mig också en aning mer rådvill och hjälplös än jag var förut: ännu en förmåga jag tidigare hade – i det här fallet det aktiva och ofta komplicerade orienteradet med papperskarta – kommer inte längre att efterfrågas, och i längden kommer den att tyna bort. Ju mer kapabla våra maskiner blir som system, desto mer inkapabla blir vi själva som individer.