Bryssels flygplats känns varken mer eller mindre tråkig än alla liknande byggnadskomplex jag passerat genom åren, men dess totala brist på överskådlighet förvånar mig ännu. Som nyanländ slussas man upp och ned, fram och tillbaka, alltmer förvirrad, och rörelserna i alla tänkbara plan visar på den fullständiga brist på planering som brukar kännetecknas sådana här platser, men som här syns slå nya rekord.
Detta är definitionen på organisk växt, som den kan skådas både i den mänskliga historien och i den mänskliga patologien. Det är faktiskt den uppenbara bristen på system som gör det uthärdligt.
De regelbundna gatnät som lades i städer på 1600-talet, eller än värre i 1800-talets, t.ex. New York, är styrda av en tanke om det förnuft som finns i symmetrin, men paradoxalt nog gör den här driften till genomskinlighet och förutsägbarhet dessa system än mer ogenomskinliga: ingenstans är det så svårt att hitta som i rutnätsstäder.
Gamla Tallin eller centrala Rom däremot, med sina förvirrade labyrinter av gränder och prång – där hittar man på en gång. Platser som Bryssels flygplats däremot, är en förening av det värsta i båda systemen: den organiskt framväxta medeltidsstadens oöverskådlighet förenade med den moderna stadens räta linjer. Jag går givetvis fel.