Minne av ljus

Midsommarafton hemma i Norrbotten. Lukt har som vi alla vet en mycket kraftfull förmåga att framkalla minnen. Ljus kan ibland fungera på exakt samma vis för mig.

En viss typ av midvintermörker framkallar alltid en vintrig scen från januari 1980 i mitt minne, då min mamma skjutsat mig till järnvägsstationen och vinkade av mig på perrongen. Jag är på väg till Uppsala för att börja mina studier, med stereoförstärkaren i en ryggsäck, kläder i en grön militärväska och cykeln noga polletterad. Och jag ser henne genom den stängda, isfrostade dörren, hon vinkar, tåget rycks i rörelse, och vi begriper båda att detta är något slags vändning. Först långt senare stod det klart vad för slags.

Det mjölkiga midsommarljuset utlöser också minnen, inte så mycket i form av bilder, så i form av vaga men upprymda känslor: någonstans inom mig är jag åter 18 år, på väg hem efter ett blygt hångel på någon garageuppfart i Boden, och något har blivit bekräftat. Egot förstås.

Och jag både längtar och längtar inte alls. För det som idag ser ut som öppenhet och en rymd av möjligheter, var då ett land fyllt av osäkerhet och rädslor. Fantasin gör alltid saker värre än de egentligen är, minnet bättre än det någonsin var.