Archive for februari, 2008

h1

Skrivlogg nr.2

lördag, 23 februari 2008

Jag känner fenomenet väl, men jag slutar ändå inte att förvånas: att man kan bli så trött av att skriva! Men kanske är det inte fenomet som är förvånande utan egentligen förvåningen. Kommen som jag är ur en bakgrund där alla arbetade med kroppen – pappa var ölutkörare, morfar byggnadsarbetare, farfar skogsarbetare – tror jag att det någonstans inom mig dröjer kvar en tanke att trött på riktigt är man bara då man slitit i sitt anletes svett. Och säga vad man vill om författande, särskilt svettigt göra är det inte.

Så var kväll den här veckan – utom torsdag, förstås – har jag vacklat till sängs, före tioblecket, med gungande knän och kisande blick, efter att ha pinat mig genom något inspelat avsnitt av ”Perry Mason” – den går på TV4 Guld nu. Jag har knappt haft ork att läsa.

Tröttheten noteras givetvis med tacksamhet, dels för att jag hade en del sömnproblem förra året, dels för att jag vet att detta är ett tecken på att skrivandet verkligen rör på sig.

För det gör det. Ända sedan tentaläsningstiden på universitetet har jag haft en vana att göra intrikata planer för arbetet, scheman med veckonummer, procentkvoter, tillgängliga dagar, etc. (Inte för att de alltid går att hålla i sådan detalj, utan mest som ett psykologisk trick. Arbetet KÄNNS så mycket mer hanterbart.) Och jag har kunnat kryssa i och föra över, stryka och justera. Och jag kan då se att jo, det kan nog bli klart i tid.

Titeln är nu spikad. Boken kommer heta ”Stridens skönhet och sorg – Första världskriget i 206 korta kapitel”. Det är ett stort steg framåt mot ett omslag. Bekymret är nu att hitta en vettig omslagsbild, en som kan balansera titeln, gärna på ett ironiskt vis, så att totalintrycket inte blir poetiskt.

Fick en viktig fråga igår kväll av en vän på en glad middag. (Hur glad kan mätas av att min bordsgranne, en mycket känd förläggare, faktiskt fattade eld efter varmrätten – han hade lutat sig bakåt mot ett tänt stearinljus, och axelvadden på hans mycket eleganta Savile Row-kavaj brann med liten men tydlig låga. Elden släcktes utan att konversationen behövde avbrytas för mer än någon sekund.) Han frågade: ”Men har du kul?” Och där kunde jag svara blixtsnabbt, trots den lätta snapsdimman, ”Ja, det har jag!”

Annonser
h1

Om naturfilmer

lördag, 16 februari 2008

Det är först när människan skiljer sig från naturen som hon kan börja beundra den och förvandla den till poesi. Jag har förstått att det är storstadsbor som är allra mest förtjusta i naturfilmer. (På samma vis som att de mest obehagligt fanatiska djurvännerna springer ur strängt urbana miljöer.) Det rent kompensatoriska i detta är lätt att begripa: ju mindre man ser av verklig natur, desto mer tittar man på avbildad sådan. Därför borde jag, som bosatt på landet, kanske inte vara så svag för sådana filmer. Men det är jag.

Under det senaste året har vi framför allt tittat mycket på de BBC-serier som har David Attenborough i huvudrollen. Och i någorlunda kronologi. Alltså börjat med hans klassiska ”Life on Earth” från 1979, som omdefinierade hela genren. Icke utan bävan började jag titta på den, då jag var rädd att få ett vackert minne repat av något som tiden sprungit ifrån. Jag var då tagen både av innehåll – greppet att ta ett totalgrepp om evolutionen – och form – de välvalda, vackra bilderna, och Attenboroughs smittande och aldrig vacklande entusiasm över allt från maneters anatomi till de bisarra matvanorna hos vissa fladdermöss.

Sedan följde en hel rad synnerligen framgångsrika serier, som ”The Living Planet”, ”The Life of Mammals”, ”The Life of Birds”, ”The Trials of Life” (nu tillgänglig i sin helhet: den ströks nämligen ned rätt okänsligt av BBC), ”The Private Life of Plants” (den visuellt mest överdådiga, helt klart av det skälet att man var tvungen att anstränga sig ännu lite extra, då växter inte automatiskt gör sig i ett rörligt medium), etc.

Till min lättnad höll den första serien väl att se om. Och de andra är verkligen utomordentliga. (Fast jag finner mycket av det som handlar om insekter småäckligt, och då snabbspolar ofta vi i samförstånd.)

Det är dock intressant att se, att vad som börjar som ett pedagogiskt grepp – att David Attenborough då och då plötsligt kliver in i bild och handgripligen börjar förklara något, vänder på de där läbbiga hästskokrabborna och pillar runt för att demonstrera något om deras primitivitet – stelnar så småningom till en visuell gimmick. I de sista serierna är det uppenbart att han är i bild bara för att han skall vara i bild.

Dessutom bygger en hel del av kraften på det drivna men hårda montaget: djuren blir ofta bedårande då vi bara möter dem i korta, särskilt utvalda situationer, som skall illustrera en poäng – sedan snabbt vidare till Sydamerika. Det var till exempel först när jag försökte följa serien ”Meerkat Manor” på Animal Planet som jag förstod vilket förfärligt liv dessa gulliga varelser ofta har – ”nasty, brutish and short”, indeed.

Något handlar det om vad som sker när vi gör berättelser av verkligheten: den läggs till rätta i enlighet med våra egna önskningar. Något om ett förgudande av naturen som dels är en ofrånkomlig spegling av en situation då vi rör oss allt snabbare mot en massiv ekologisk kris, dels om en längtan efter en ny, ren utopi, ja efter just en ny gudom, nu när alla de gamla visat sig vara felbara.

h1

Snöns historia

söndag, 10 februari 2008

I dagens DN publiceras ett lätt nedstruket kapitel ur min bok om Snöns historia. Texten handlar om Brueghel och början på den lilla istiden. Jag kommer även att lägga ut texten på min hemsida så småningom.

Just nu är snöprojektet vilande, till förmån för min bok om Första världskriget. Men om bara Gud vill så skall jag återuppta det igen, så fort tid finns.

h1

Den goda reträtten

lördag, 9 februari 2008

Det finns en bok som jag säkert gett bort en tjugo-tjugofem exemplar av genom åren, till studenter, till vänner, till min blivande fru på vår första dejt. Och jag har rekommenderat den till säkert tio gånger fler – en av dem kronprinsessan Victoria, när jag råkade hamna bredvid henne på en frackmiddag; undrar just om hon nånsin tog mitt råd, och läste den?

gracianlitebutgif.jpg

Det är en bok skriven på 1640-talet, av en besvärlig, intelligent och begåvad spansk jesuit, Baltasar Gracián. Verkets svenska titel – aningen missvisande – är ”Handbok i levnadskonst”. Den är uppbyggd av små, korta kapitel som i sin tur är ett slags kluster av aforismer. Som denna, nummer 38:

Att veta att dra sig tillbaka när man har lyckan med sig. Det gör alla framgångsrika spelare. En vacker reträtt är lika viktig som ett djärvt anfall. Säkra dina stordåd när du har uppnått tillräckligt antal, även om de varit många. Att ha turen med sig länge är alltid ägnat att väcka misstro. Det är tryggare om den bryts ibland och innehåller en bitterljuv bismak redan då den avnjuts. Ju mer brådstörtat lyckan kastar sig över oss, desto större risk löper vi att halka och kullkasta alltsammans. Den uppväger kanske sin korta varaktighet med förhöjd intensitet. I det långa loppet tröttnar lyckan på att bära en på ryggen.

Gracián satte samman sin bok utifrån 1600-talets extremt hierarkiska hov- och kyrkokulturer, med alla dess intriger och bräckliga allianssystem, kotterier och osynliga regelverk, men i en mening är det han beskriver tidlöst. (En som knappast läste Gracián var nog Lasse Holmqvist.)

h1

Förändring

tisdag, 5 februari 2008

När jag igår morse gick ned till skrivarstugan så hade det vänt. Än en gång. Ljuset är åter. Fåglarna i de avlövade buskarna hälsade min skugga med sång. Så jag log.

Mitt arbete inleds vid samma tid var morgon, avbryts vid samma tid på eftermiddagen. Upprepning och förrändring hör ihop i mitt liv. Vanan blir den fasta punkt varmed årets och livets gång mäts, och fungerar ungefär som solurets pinne.

Ju starkare jag utvecklar avsky för livets alla förändringar, desto mer välkomnar jag årstidernas. (När jag var barn var det precis tvärtom.) De förstnämnda är linjära, och handlar om skiften som ej går att rulla tillbaka, hur mycket jag än vill; de sistnämnda cirkulära, och bekräftar genom sina ständiga upprepningar att inget har förändrats, och egentligen inte kan förändras.

På så vis blir vårljuset en metafor för min egen vilda, omöjliga önskan att förbli.

h1

Friedells båge

fredag, 1 februari 2008

Just nu är det Claude Mancerons jätteverk om Frankrike före revolutionen som jag tar upp när jag vill vila från all pliktläsning. Böckerna är enastående.

Som all riktigt storslagen epik – skönlitteratur eller sakprosa – tar det ett tag att komma in i den. Så småningom börjar dock inte bara olika individer i detta kolossal vimmel av gestalter bli tydliga och miljöer bli bekanta, utan mönster och dolda processer kristalliserar sig inför ens blick.

För mig är läsning av historia en synnerligen associativ verksamhet, och Manceron har gett mig impulser att söka både bakåt och framåt i litteraturen – jag har därför tagit upp både Jules Michelets klassiska historia om 1789 och Simon Schamas bok med den delvis nya bild av revolutionen som framtonar där.

fr_rev_parabel1.jpg

Och jag har letat reda på min Egon Friedell. Denne nu bortglömde österrikiske litteratör – som begick självmord i mars 1938 genom att hoppa ut genom fönstret när nazister kom för att arrestera honom; han sista ord lär ha varit riktade till gångtrafikanterna nere på trottoaren: ”Var god lämna plats!” – har i band två av sin stora kulturhistoria sammanfattat den franska revolutionens hela förlopp i en enda graf.

Jag är inte mycket för diagram, men denna tycker jag är smått genialisk.