Om biografiskrivande 1
fredag, 8 maj 2009Apropå förra veckans citatet om biografiskrivande: jag har blivit alltmer fundersam kring denna syssla. Inte så att den inte behövs. Det är bara det att den syns mig alltmer svår.
Detta har gnagt i mig länge nu. För några år sedan hade jag den tunga plikten att skriva en nekrolog över en jämnårig kollega. Vi hade varit vänner och rivaler i nästan 20 års tid, ända från den dag då vi som doktorander i 1600-talshistoria kommit att dela ett skrivbordsfyllt litet rum under taknocken på gamla Historicum, med utsikt mot domkyrkan. I motsats till mig valde han att stanna på universitetet efter sin disputation: han var ett av dessa klart lysande lärdomsljus som ger den miljön sin kraft och mening.
Att han skulle sluta som professor var det inget tvivel om, inte heller att han skulle sätta sin stämpel på det sam- och framtida historieämnet. Detsamma gäller för akademiker som för författare: några få kastar skuggor, de flesta ÄR bara skuggor. Han var en av dessa som kastade skugga. En plötslig sjukdom tog hans liv. Hans namn var Anders Florén.
Min blev uppgiften att skriva dödsrunan till Dagens Nyheter. Som i de flesta dagstidningar är formatet noga reglerat: antalet tecken fick inte överstiga 2.600, inberäknat mellanslag, i första meningen måste titel, ålder och dödsorsak nämnas, i den andra de närmast sörjande, vissa uttryck får inte användas, etc.
Det visade sig vara svårt, enormt svårt.
Året innan hade jag skrivit en annan dödsruna just i DN, också den över en historiker, dock en i en äldre generation. Men utan den stora vånda som nu kom över mig, när det var dags att sätta samman de där 2.600 tecknen över min vän. Den äldre historikern hade jag bara haft yrkesmässiga kontakter med, och hade egentligen aldrig lärt känna honom som en person.
Och det var givetvis där kruxet låg.
Jag kände verkligen den person jag nu skulle skriva om.
Att sitta där med min väns liv i mina händer, och försöka göra en berättelse på 2.600 tecken av honom var en ödmjukande upplevelse för mig som historiker. Hur motståndslöst hade inte jag svalt andras korta sammanfattningar av olika människors liv? Och hur ofta hade jag inte satt ihop sådana själv, utan att blinka? (Och då på långt mindre utrymme än 2.600 tecken, inberäknat mellanslag.)
Jag hade inte, kunde inte ha, distans. Han var mig för nära. Och denna närhet innebar bland annat att jag saknade något som Lytton Strachey – som nära nog skapat denna genre i sin moderna form – ansåg vara nödvändigt för en biografiskrivare: nämligen ett visst mått av okunskap: ”En okunskap som förenklar och klarlägger, som väljer och utesluter”.
Dödsrunan blev till slut klar. Men jag har på sätt och vis aldrig hämtat mig från arbetet med den.
Nästa gång: Borges lösning på problemet.
Peter Englunds blogg 
Att med några få rader fånga in en människas drömmar, tankar, liv och längtan kommer nog aldrig att låta sig göras. Men jag tror att valet av ord gör att vi öppnar dörrar in i människor och de ges mörjlighet att se och komma ihåg den person de förlorat. Jaques Werup har skrivit ”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig” och det är nog den insikten som den som läser dina rader kommer till.
Några tankar från en som skriver mycket griftetal.
/C
Att överhuvudtaget skriva texter på ett begränsat antal tecken slår mig alltid som en utmaning. Jag är förvisso helt för att stryka stora mängder oväsentlig eller ickekoncis text, men ofta hinner man inte få fram det man vill ha sagt. Är mycket imponerad av de som lyckas.
Tur att man inte blev journalist. Fast på Expressen/Aftonbladet/UNT hade man väl kanske kunnat jobba…
Av nyfikenhet: varför skriver du inte namnet på personen vars runa du skrev? Jag antar att den blev publicerad, så att informationen finns tillgänglig.
Jag ägnade 90% av min kognitiva förmåga till att spekulera om namnet och 10% till att fundera över själva ämnet. Dessa 10% var inte tillräckliga för att kunna avgöra om själva poängen var insiktsfull. (Mitt skönsvärde är att allt du skriver är insiktsfullt, men ändå…)
När namnet har kommit fram kommer jag att läsa om detta och fundera över innehållet istället.
Historieskrivning, biografier, skildringar av ”sanningar” i allmänhet… Distans och djupperspektiv är nödvändigt, annars blir det som att sitta med näsan tryckt mot bioduken. På det sättet kan man heller inte betrakta tillvaron med full förståelse för det som sker, inte i nuet. Det man befinner sig mitt uppe i kan man inte betrakta på tillräckligt avstånd för att se helheten.
Nej, det är inte nödvändigt att undanhålla hans namn. Han hette Anders Florén. Skall ändra texten.
Det finns paralleller till journalistiken: Det går inte att intervjua kompisar. Jag har försökt ett par gånger. Och det går inte. Förklaringen är helt enkelt att man vet för mycket om vederbörande.
Att som journalist intervjua en anna journalist är som att dansa med syrran…
När en kollega hade intervjuat mig inför min 60-årsdag, sade hon att det var ett av hennes svåraste uppdrag.
Javisst är det så!
Lite beroende på hur man räknar radbrytningar och liknande, innehåller texten 2759 tecken.
[…] Englund beskriver svårigheterna med att skriva en biografi. Jag fastnade för citatet av Lytton Strachey, med innebörden att det krävs ett visst mått av […]
I Papperstidningarnas Mecca, Storbritannien, är det ett nöje att läsa välskrivna ”obituaries”, fr a i Daily Telegraph. De har gett ut flera samlingar i bokform, t.o.m. uppdelat i diverse subgrupper som Military och Airmans obituaries. De är ofta så välskrivna och intressanta, så de böckerna skulle man kunna ha på nattduksbordet, för att lära sej mer om märkliga människor.
Även New York Times har gett ut liknande böcker.
I svenska dagstidningar är nekrologerna mörka och dystra och dolda på familjesidan. Jämför t.ex. med the Economist där nekrologen är något av den mest intressanta artikeln i hela tidningen, den jag ser mest fram mot att läsa. Det är vackra levnadsbeskrivelser över personer som alla är fantastisk läsning.
Vilket trist jobb att skriva en nekrolog över en människa man känner så väl. Jag avundas dig inte alls. Samtidigt antar jag att du ville göra din kompis tjänsten att skriva en så bra nekrolog som möjligt.
Distansen, von oben-perspektivet kan man givetvis inte ha när man skriver om/till en nära vän som gått bort. Von oben-perspektiv till en text har man aldrig när man skriver den (jag brukar själv få det efter några veckor, men då är det ju så dags). Trist nog är nog von oben-perspektivet ganska nyttigt för texten, även när man skriver om en nära vän som gått bort.
Så varför inte låta någon annan skriva första utkastet till nekrologen (”någon annan” kanske kan vara din fru, eller precis vem som helst som inte känner den som nekrologen skall skrivas om så väl)? Då får du ju i alla fall ett von oben-perspektiv på DEN texten, då kanske det kan gå lättare? Givetvis bara en tanke, men den kanske kan vara något att tänka på om man kör fast.
Vet du om nekrologen finns på nätet? Det skulle vara intressant att läsa den.
Kanske är det inte okunskap man saknar – men distans. Bra biografier måste också kunna distansera sig från den som biograferas.
Problemet ovan påminner om svårigheten att som läkare behandla anhöriga. Man kan helt enkelt inte vara tillräckligt objektiv, inte se klart, man har inte distansen.
Är det inte frågan om detta – att ha en känslomässig distans, samtidigt som den inte är så stor att man blir kylig?
Hur fungerar man i detta fall? Skall det elaka få skymta fram om nu den fanns i personen? Komiken? Allvaret? Eller skall det vara utifrån istället för inifrån? Skall den beskrivas eller ses som upplevelse….
Ja, svårt är det och formen måste bestämmas innan man präntar.
I sådana sammanhang är strukturen viktigare än innehållet eller hur tänker jag nu?
Jo, strukturen är det som ger innehållet och då är det viktigt att formulera formen för sig, ja nästan så man måste skriva ett stort plakat framför sig så man inte halkar in i fel form……………
Faen.Vad fint du skriver! Det gör nästan ont att läsa detta då jag själv råkat ut för DN:s regelverk inför döden samt sörjandet.
DET var så enormt strikt och förutbestämt men jag minns tjejen som försökte hjälpa mig när jag måste ge ut en dikt för den som dött!
Slutet gott allting gott. Ingen dödsruna i DN. Inte ens en gratismemoram. Dock en Präst i Gällivare som läste min dikt! Inför kistan och allt folket!
Du är underbar, Peter när du skriver om känsliga saker. Som ingen vågar prata om.
Allt Gott
önskar
Laila Labbala
Vill minnas att du vid ett föredrag om just biografier på ABF-huset i Stockholm nämnde din ångest inför just den uppgiften som en kommentar till problematiken med att känna, älska eller hata objektet för mycket. Förmodar att det på ett sätt är lättare att skriva en biografi om en känd historisk person. Då behöver man ju aldrig bekymra sig om det faktum att ens biografi blir eftermälet med stort E. Andra kommer alltid att skriva andra biografiska betraktelser över personen och på så sätt skapas en väv av bilder och berättelser som kompletterar varandra. En nekrolog i DN över en person som förmodligen aldrig kommer att få någon större verk som redogör för hans eller hennes livsbana känns ju som mer definitivt och som ett större ansvar gentemot de efterlevande. Känner man dessutom dessa efterlevande blir ju ansvaret desto tyngre. Förstår ditt trauma.
Det är svårt att få fram en hel människa i nekrologer. Ofta känns de ytliga med sin genompositiva bild av en sanslöst duktig yrkesmänniska som älskade sin familj över allt annat. Den riktiga människan är mer sammansatt. Jag tänker på T.S. Eliots Waste Land där han skriver:
Datta: what have we given?
My friend, blood shaking my heart
The awful daring of a moment’s surrender
Which an age of prudence can never retract
By this, and this only, we have existed
Which is not to be found in our obituaries
Hur kan man beskriva det kortfattat?
Om en dag jag vaknar. Intet mer ska jag begära säger Laila Labbala med armarna om knäna.
Leve alla ursprungsfolk!
http://lailalabbala.wordpress.com/
Mitt liv är poesi.
Läs mig när du förlorar tron. Läs mig och vad jag har att bjuda. Hela mitt väsen är poesi.
/Samt anarki och moraliskt revolution).
Här min länk:
http://lailalabbala.wordpress.com/
Allt väl och pacifismen råder!
Enligt Laila Labbala
Bästa Peter Englund,
Jag gråter då jag läser dina ord. Något så svårt som att sätta ord i de där yttre händelserna som omsluter alla de där inre känslorna, möten och själva kraften i den gestalt som nu ska förkortas ned till några bokstäver, ord och meningar förefaller mig ofantligt svårt. När är en människa sin slutliga berättelse, vem är uppgiften värdig och hur ska den skrivas blir frågor jag tänker om jag skulle få uppgiften. Och att avsluta en väns liv i några ord i en tidning är som att tvingas ta ett mycket formellt avsked. Det är jag inte förmögen. Förlåt min personliga reflektion. Dina ord satte fart på egna minnen och faktiskt sorg. Människan är en unik varelse som skriver in sig lite då och då, kräver plats där man trott sig utesluten henne… och jag tycker det är vackert att det är så.
Anne-Marie Körling
Jag minns att jag läste den där dödsrunan (i skrivande stund skulle jag till och med drista mig till att hävda att den var placerad längst ner på en sida (?)). Hursomhelst – detta var i samband med att jag läste Historia B och just hade läst ”Fråga det förflutna”, som han ju skrev tillsammans med Stellan Dahlgren.
Detta apropå att ett annat lite märkligt fenomen då inträdde – eftersom jag tyckte boken var så bra, och en ögonöppnare för mig kring vad historieämnet verkligen handlade om, så kände jag en särskilt stor sorg över Anders Floréns bortgång. Kanske hängde det samman med hans låga ålder, men det var verkligen något med att kvaliteten i hans arbete fick mig att känna mer. Som med Esbjörn Svensson ungefär. I sanning sorgligt. Och starkt.
Visst behöver vi biografier. Jag ser dem främst som viktiga dokument i tiden. Dagens sätt att skriva biografier kan man ju ha vissa invändningar mot. Visserligen tycker jag nog att allt som finns att berätta ska sägas, men utan att det blir skvallrigt.
Jag som också kände Anders måste säga att du fångade honom, även om jag inte kände honom som nära vän utan mer som handledare. När jag har tänkt på honom senare så har formuleringen i runan att han kunde lyfta en mindre historiedocent på raka armar (eller hur det nu var) kopplats samman med minnet av honom. För precis sån var han, och det var väl därför vi inte trodde vi skulle förlora honom.
Kan inte runan för en person som står en nära skrivas på samma sätt som en roman ibland görs? Att ett litet tecken, en doft eller en gest plötsligt frammanar en hel person med allt det som man inte kan skriva ut? Det var det jag tyckte att du gjorde.
1. Arbetet med runan var på flera vis terapeutiskt, om än sorgligt.
2. Det som gjorde det hela svårt var bland annat att jag även kände hans nattjag. (Som vi alltid gör med vänner.) Inte så att där fanns några stora, förfärliga hemligheter, men tillräckligt många små, vardagliga för att de skulle skänka hans person ett motsägelsefullt drag, ett drag som många kände, och många också förvirrades av. Även detta var jag tvungen att på något vis refera till, och det gjorde jag också.
3. Ja, troligtvis kan vi lika lite göra en uttömmande skildring av en människa, som vi kan göra det av någon annan företeelse i det förflutna. I bästa fall kan vi finna någon detalj som speglar en helhet. Återkommer till detta strax.
Detta är min runa över Anders, som den stod på min hemsida, i min proto-blogg-avdelning som hette ”Just nu”. (Och det där ”Just nuet” anknyter till första meningen, därav den underliga början.)
”Sörjer jag en god vän och kollega, som hastigt dött i sjukdom, i den chockerande låga åldern av 41 år. Hans namn var Anders Florén och han var just bliven professor i historia.
Jag lärde känna honom för runt 20 år sedan, vid en tid då vi båda var nyantagna doktorander i historia, och tillsammans delade ett skrivbordsfyllt litet forskarrum uppe under taket på Historicum i Uppsala. Vi började nog som trätobröder, för han var pacifist och vapenvägrare och jag var värnpliktig officer, och det kalla kriget hade ett av sina kallaste perioder. Ur våra många diskussioner kom dock snart en känsla av respekt som växte till uppskattning och mognade till vänskap. Vi forskade nämligen båda om 1600-talet, och jag och andra hade stor hjälp av hans nyfikenhet och lärdom, och stor glädje av hans fördomsfria skaparkraft och fantasifulla intellekt.
På seminarierna tror jag att vissa fruktade honom på grund av hans skarpa formuleringskonst; för oss som kände honom var denna rädsla svårbegriplig eller i alla fall paradoxal, då han på tu man hand kunde vara så ömsint, så varm och ibland ge ett sårbart ja skört intryck – vilket i sig också var motsägelsefullt, då vi talar om en tämligen lång och med åren alltmer vältränad karl, som på rak arm nog kunde lyfta en genomsnittlig historiedocent.
Men Anders var en av dessa personer väldig både i sina förmågor och motsägelser. Detta visade sig också i hans överflödande energi. Vissa av oss tvingas att snålt ransonera på den, strypa dess utflöden för att vinna kraft till våra inre processer. Inte så Anders, som tvärtom kännetecknades av sin överväldigande generositet, med entusiasm, uppslag, hjälp och tid. Inte underligt att han som disputerad snart kom att samla ett mindre hov av uppskattande elever runt sig.
Som handledare var han svåröverträffad, som forskare en av de absolut främsta, både i sin generation och i sitt fack. Båda dessa sidor av honom avsatte böcker och rader med uppsatser. Jag kan nämna att hans essä om Karl X Gustav i boken ”Kungar och krigare” är nära nog oöverträffad i det formatet, och att jag själv hade både glädje och nytta av den när jag själv några år senare förlorade mig i den kungens liv och leverne.
Han var alls ingen akademisk trädkramare, för vilken det trygga rummet på den egna institutionen var allt, utan arbetade sedan ett antal år som chef för Dalarnas forskningsråd. Vid min sista kontakt med honom bara för några dagar sedan meddelade han dock sin längtan efter att återvända till skrivandet och forskningen. Och med tanke på hans kapacitet, fanns där storverk att vänta.
Men nu är han borta. Eva-Lott har förlorat en make, hans två döttrar sin far, samtidigt som den svenska historikerkåren har förlorat en av sina mest framstående begåvningar och jag har förlorat en vän. Vi äger intet förutom nuet.”
Detta var en personligare variant än den som stod i DN.
Fick tips om din blogg, läser och minns igen, åtta år senare om detta som var så svårt och så obegripligt och som på ett sådant dramatiskt sätt förändrade mitt och mina döttrars liv – men också vad jag förstått, många andras. Din runa gav tröst då och gör det även idag. Formuleringar som var speciella och väldigt personliga över hur Anders var både privat och som historiker.
Att den var svår att skriva förstår jag – er närhet (som ”Bill och Bull”) gjorde förutsättningarna väldigt speciella. Att det fanns begränsningar hos DN visste jag inget om men det du skrev betydde mycket och spred faktiskt någon form av märklig glädje och stolthet mitt i sorgen.
Har aldrig uttryckt det till dig. Tydligen behövdes åtta år och bloggsida om Biografiskrivande för att jag skulle få möjlighet att uttrycka detta till dig.
Lotta, tack. Dina ord betyder mer för mig än du alls förstår. Tänker ofta på Anders. Och på er. Hör av mig på annat, mer privat vis.
Läst. Berörd. A-M