Behov av brott

Femte säsongen av ”The Wire” var den mörkaste hittills, men på sätt och vis också den roligaste. Kärnan är nämligen en minst sagt tragikomisk historia, där en av huvudpersonera, den karismatiske, supige, skicklige och totalt ansvarslöse kriminalaren McNulty, utför en rad bluffar som ger intryck att det härjar en seriemördare i staden. Allt i syfte att få loss mer pengar till den kroniskt underfinansierade polisen.

McNulty förlorar dock snart kontrollen över sitt påhitt, då både politiker och – framför allt – media snabbt och ivrigt hakar på. I slutändan kommer det fram att det aldrig funnits någon seriemördare, men det hela tystas ned, då en ohelig allians av nya karriärer byggts upp på basis av denna fiktion – den ohederliga journalist som varit med om att blåsa upp bluffen nomineras till Pulitzerpriset…

Stundtals blir det hög satir av det hela, då det visas hur ordet ”seriemördare” skickar nära nog pornografiska rysningar genom media, politiker och allmänhet. De erfarna poliserna vet hur YTTERLIGT sällsynt det är med den typen av brottslingar, men det hjälper föga. Behovet av, ja längtan efter en seriemördare tar överhanden.

Om någon historiker i framtiden skulle få för sig att rekonstruera vår världsbild genom att titta på TV-tablåer och bestsellerlistor, skulle den personen dra slutsatsen att vi mer än annat var sysselsatta med brott, och dessutom brott av en synnerligen avancerad och ovanlig karaktär – som exempelvis seriemördare. (Att 99% av de faktiska brotten är av en helt annan och långt, långt banalare karaktär skulle ej gå att se. )

Det är givetvis detta som är förklaringen till varför vissa udda brott kan få en så oförklarligt stor uppmärksamhet i media och det allmänna medvetandet: för en gång skull överensstämmer sken och verklighet. Och vi kan tryggt fortsätta att bebo den svarta fiktion som utgör så stor del av vår värld.

Biografi som spegel

I en recension i det senaste numret av Times Literary Supplement skriver Michael Hofmann om den intressanta förändring som går att se vad gäller det samtida biografiskrivandet. De handlar nämligen alltmer sällan om de stora gestalterna, och har också förlorat sin inspirerande, ibland närmast hagiografiska prägel:

”Increasingly impatient ourselves, we are confronted no longer with imposing titans, but strange, lopsided, off-centered figures – ourselves not as we might aspire to be, but as we fear we are”

Bokinistbesök

Uppsala har många goda sidor, och av dem är bokinisterna nere vid Fyrisån. De är ett slags miniatyrversion av Les Bouquinistes som står att finna på Paris vänstra strand, och precis som hos sina franska förebilder går det mesta i bokväg att finna där. Och till bra priser. Dessutom är de ett ofelbart vårtecken.

Idag besökte jag bokinisterna för första gången i år. Trots att där bara fanns två gick jag ändå därifrån med två kassar böcker. Det jag köpte var

• Jean Cocteau: ”De förskräckliga barnen” – Första skottet i ungdomsrevolten?
• Kurt Hünninghaus: ”Bilens fantastiska historia” – Gillar sådan här blandning av teknik- och kulturhistoria.
• Alice B Toklas: ”Kokbok” – hennes recept på Sacher Torte verkar ustökt.
• Peter Blake: ”Le Corbusier – Architecture and Form” – har alltid ångrat att jag ej läst arkitekturhistoria.
• Max Hastings ”Harmageddon – Slaget om Tyskland 1944-45” – Torgny Lindgren har rekommenderat den.
• Stig Dagerman: ”Tusen år hos Gud” – det enda Dagerman hann skriva av sin planerade roman om Almqvist.
• Alan Moorehead: ”Ödesdigert möte – Kaptens Cooks resa till Tahiti, Australien, Antarktis”.
• Aristoteles: ”Om diktkonsten” – har jag givetvis redan, men kunde inte låta bli.
• Staffan Söderblom: ”Harry Martinson” – kan man ha för många biografier?
• Frank Arnau: ”Konstförfalskning” – har inte Carl Johan Vallgren läst den här boken, noga, skall jag äta upp min basker.
• Wolfgang Hildesheimer: ”Falska fåglars paradis” – har varit svag för honom sedan hans ”Marbot”.
• Bruce Chatwin & Paul Theroux: ”Åter till Patagonien” – har jag tänkt ge bort till en god vän.
• Germund Michanek: ”Svenska Akademien i skämtbilder” – hur kan jag motstå en sådan titel?
• Günter Grass: ”Blecktrumman” – har skam till sägandes bara sett filmen, som för övrigt är väldigt bra.

Och allt detta kostade mig bara 320 kronor. Lysande.

I en av lådorna hittade jag ett inbundat exemplar av ”Ofredsår”, men noterade, aningen surt, att den såldes för bara 30 kronor. Jag signerade den genast, i förhoppningen att det skall höja värdet med åtminstone en tia.

Hackspetten och jag

På morgnarna, när jag på väg ned till skrivarstugan kryssar mig fram genom en slalombana av knoppande scilla, möts jag alltid av xylofonsolot från en hackspett. Han sitter där en femtio meter bort, på en gammal lönn. BRRRR – paus – BRRRR – paus. Alltid samma plats, alltid samma trädhål, som han vidgar, millimeter för millimeter, oändligt långsamt, oändligt tålmodigt.

Han kommer nog att bli författare i sitt nästa liv. Eller så är det jag som blir till en hackspett.

Mina pelargoner

Nu är det andra vintern som ett antal pelargoner fått övervintra i min skrivarstuga. På råd från folk som vet klippte jag ned dem rätt hårt i slutet av februari. Det var inte roligt.

Jag har aldrig förstått det där med beskärning. Varenda gång det varit dags, oavsett om det handlat om björnbärsbuskar eller äppelträd, har jag slirat, sagt: ”vi kan väl vänta lite”. Sedan har det som jag betraktat som en stympning fått växten att leva upp. Fattar inte.

Vad det gäller botaniska kunskaper är jag alltså fortfarande ett barn. När jag med en grimas satt sekatören eller motorsågen i en kvist rids jag på något vis av parallellen till en människa, eller ett djur – och vi vet ju alla vad som händer om en sådan varelse blir av med en lem.

Här finns dock inga paralleller att dra, knappt ens metafor att vinna. Annat än den att paralleller och metaforer ibland kan föra oss väldigt vilse.

Mina pelargoner mår finfint nu. En har tillochmed börjat visa upp vackra, mörkröda blommor. Snart skall de ut i solen igen.

Ett fönster, tillfälligtvis

Planet lättar. Medan vi fortfarande ligger i brant stigning tittar jag ut genom fönstret, över lapptäcket av tomma, vårbruna åkrar.

Och vid en viss höjd framträder (bokstavligen talat) plötsligt mönster. Strukturer, suddigt, bara skuggor i den omrörda jorden, men likafullt där. Åkergränser, tjärnar, husgrunder, murar, skogsdungar, vägar som en gång var. De kan vara tusen år gamla, eller bara hundra. Alla är de nu försvunna, och omöjliga att skönja om du står på dem.

Men de går att se just vid denna tid på året, och just från en viss höjd. Ett fönster till det förflutna öppnar sig, tillfälligtvis. Sedan planar vi ut, och åkrarna har på nytt blivit ensartade, nyanslösa.

Säg till den stilla jorden

Sitter på tåget som för mig åter till Uppsala och läser i Marcia Sá Cavalcante Schubacks imponerande essäsamling ”Lovtal till intet”. Utanför fönster ett sudd av bruna fält och blekgula fjolårsängar.

Så citerar hon en av Rilkes Orfeussonetter.

Och det hör till saken, att under den senaste dryga veckan är det flera personer som betyder mycket för mig, som drabbats av sjukdom av olika slag. Sonetten lyder så här:

Stilla vän från månget fjärran, känn,
hur din andning skapar större rymd.
Svinga dig i något klocktorns mörka balkar
bli till malm som ljuder. Det som tar dig än,

skall av detta nära sig och växa
Gå i din förvandling ut och in.
Vilken var ditt livs mest smärtsamma erfarenhet?
Är dig drycken alltför bitter, bli till vin.

Giv i denna natt av övermått
till den korsväg där i skygg förening
dina sinnen mötts, en magisk mening.

Och när det världsliga dig inte längre minns,
säg till den stilla jorden: Jag strömmar.
Säg till det snabba vattnet: Jag finns.

Läsningen bromsar upp. Jag blir sittande, nära nog lamslagen, med boken i min hand. Slamret från tåget tonar bort. Fälten och ängarna utanför fönstret fylls med ens av detaljer.

Gardell får Pol Pot-priset!

Nådd av nyheten att religionsvetaren Mattias Gardell fått Jan Myrdals nyinstiftade Leninpris vill inte jag vara sämre.

Det pris som jag nu instiftat heter Pol Pot-priset. Juryn består av undertecknad samt mina två katter. Även Pol Pot-priset tilldelas Mattias Gardell!

Priset består av en miljard mark (i 1923 års penningvärde) samt Anne Applebaums ”Gulag – De sovjetiska lägrens historia” – en bok han garanterat inte har läst.

Även nästa år kommer Pol Pot-priset att tillfalla Mattias Gardell, förutsatt att det inte dyker upp någon akademiker som är än mer naiv och historielös, men det förefaller osannolikt.

Pollux

Castor hade en sambo, och hon blev givetvis döpt till Pollux. (Inspirationen till detta hämtades inte så mycket från ekliptikans tvillingstjärnor, som från det faktum att Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir använde de smeknamnen om sig själva.)

Geografiskt, fysiskt och temperamentsmässigt var de allt annat än tvillingar. Han kom från Göteborg, en stor och majestätisk tabby; hon kom från Gemträsk i Norrbottens inland, var liten, mycket försiktig och sköldpaddsmönstrad. Hennes ögon var klargula.

Det var inavel som låg bakom hennes litenhet. (Hade inte Anki förbarmat sig över henne där hon låg halvblind i en liten pappkartong i en stuga i skogen, hade hon nog blivit avlivad.) Sannolikt hade inaveln inte heller gjort några underverk med hennes intelligens. Hon kunde bli rädd för sin egen mat.

Pollux tog aldrig mycket plats. Ofta nog var hon bara en skugga, som spann tyst för var liten ömhetsbetygelse, var sked blåvit kattmat från Konsum. (Och den maten var inte vidare aptitlig.) Hon var snäll, loj, tillgiven och sökte ens sällskap på ett försynt och prövande vis, som var hon ständigt beredd på att bli avvisad. (Ovan gör hon mig sin uppvaktning medan jag sitter och skriver på min första bok, ”Poltava”.)

När Castor sedan gjorde Pollux med ungar var vi oroliga hur det skulle gå, med tanke på hennes lättja och lättrörda psyke. Det märkliga var att hon visade sig vara en perfekt mor.

Visserligen kunde man ännu förnimma hennes ängslan, i det att hon ständigt, ständigt bar runt sina två ungar, i jakt på det perfekta gömstället. (Man kunde hitta de små spräckliga sakerna snart sagt var som helst: i ett skåp, bakom några böcker, i en garderob, under soffan, i en kastrull.) Nu hade hennes oro dock blivit rationell.

En solig försommardag hade Pollux lagt sin avkomma på vår säng. I vanlig ordning putsade hon dem intensivt. Då slamrade det till från den öppna balkongdörren. En stor, främmande katt hade klättrat upp. Trots att den var minst dubbelt så stor tvekade Pollux aldrig, utan gick till en rasande, fräsande attack. Och den främmande katten retirerade förbluffad. Pollux kontrollerade att inkräktaren försvunnit, och gick sedan lugnt tillbaka till sina barn.

När ungarna sedan var bortskänkta återgick hon till sin favoritsyssla: att sitta i något fönster och titta ut på världen. Hon blev tämligen gammal.