Passagerit

Efter ett lyckat boksläpp hos Bonniers på Sveavägen – då Horace Engdahl, till min stora tacksamhet, drog till sig en betydande del av uppmärksamheten med sitt fina introduktionstal: jag tycker inte vidare mycket om att stå i centrum – går jag iväg med en papp-påse med böcker, en flaska Bollinger (tack Eva!) och ett halvt tjog med skaldjurs-wraps och chokladbiskvier. Ansluter till JE och KP som sitter och följer Vinter-OS på en pub runt hörnet.

Sådana här boksläpp är bra: det är ett enkelt och personligt vis att sprida boken till en massa folk man känner, samtidigt som ett slags avfirande dessutom är nödvändigt, rent psykologiskt. Med detta är boken ÄNNU MERA klar. Jag pustar lättad ut, dricker en öl och ser Sverige ta ännu en medalj.

Snö, snö, snö

Snö, snö, snö. Även jag, med rötter i det vitaste av svenska landsdelar, börjar ledsna. Katterna hänger mest bara inne, stirrar surt på den drivande vinden, eller vänder i dörren när de känner det kalla draget. Jaffa bringas ut med hjälp av en smula mekanisk stimulans.

Var tog den där växthuseffekten vägen egentligen? En vanlig vinter skulle det ha börjat tina upp nu, men icke. Snö, snö, snö. Landskapet ser ut som ett idylliskt vykort, och snön i sig dämpar ljuden från bilarna borta på vägen till ett svagt mummel. Alltid något. Och domherrarna med sina röda bröst är underbara trumpetstötar av färg i allt det monokroma. Annars bara snö, snö, snö.

Undrar om jag skall ta upp min gamla idé att skriva om snöns historia? Jag bläddrar i gamla papper. Kanske ändå…

Drömmen om fulländningen

Det bästa med att ha avslutat en bok, är att man då kan drömma om att göra en ny. Detta kan verka grafomaniskt, men är det inte. Det är DRÖMMEN om den nya boken jag njuter i detta skede. Jag har de senaste veckorna gått och vridit på en gammal bokidé, som plötsligt inför mina ögon gjort ett språng och blivit, något helt annat, något… helt nytt.

Lätt maniskt har jag beställt material och böcker, som nu har börjat ramla in. Just connect är EM Forsters gamla valspråk, och något liknande har hänt här. Det som gör just detta skede så behagligt är dels just att tanken kan få gå frihjul, bara rulla på, i alla upptänkliga riktningar och hastigheter, dels att när ett projekt är i denna fas, så finns fortfarande förhoppningen att denna gång skall det bli perfekt. Kanske så perfekt så att inga fler behövs?

Författare kan, som sagt, delas in i två grupper. För det första de som skriver och skriver och skriver – inte sällan samma bok – med inget annat mål än skrivandet självt, ända tills hjärnblödningen eller skrumpelevern river pennan ur deras hand. För det andra de som skriver med den förhoppningen att en dag ha slutfört något, och gjort det så väl att de inte behöver skriva något mer.

Jag tillhör själv den sistnämnda gruppen. Och jag vet att ruset som infinner varenda gång jag befinner mig i detta skede, inte bara handlar om upphetsningen inför ett nytt projekts möjligheter, utan också handlar om ett vilt och vagt hopp om någon gång också bli… färdig!

Vanans makt och vanmakt

Jag var beredd på smärtan, kunde tillochmed föreställa mig krasljuden i förväg, och vinglade någorlunda nöjd ut från min tandläkare. När jag sedan framåt kvällen tog bort kompressen kom dock chocken: inget hade kunnat förbereda mig för känslan som det innebär att plötsligt ha en… glugg i munnen.

Munnens topografi är så välkänd, så invand, men plötsligt när tungan gör sin vanliga visitation av raderna med uppställda tandrekryter, så fattas en. Jag hoppar riktigt till. Vanan i sig avskyr förändringar, och styrkan i reaktionen säger ofta lite om hur stor förändringen är, som hur stor vanan var.

Första mötet

Idag har lantbrevbäraren med sig ett vadderat kuvert från Bonniers, och i det ligger ett första exemplar av boken. Detta är alltid ett lika märkligt ögonblick. Det som en gång bara varit tankar, planer och förhoppningar har nu blivit ett ting.

Den första impulsen är alltid densamma. Ser det bra ut? Vänder och vrider, håller upp den i ljuset (som spelar i titelns silvertryck), prövar den i handen. Ja, den ser bra ut. Tillochmed mycket bra ut: snyggt, sobert och samtidigt enkelt. Lätt att se, lätt att ta in. Den andra impulsen kommer omedelbart på hälarna av den första. Ser det rätt ut? Jag bladar planlöst och kritiskt. Ja, jag hittar inga fel, inte så här rakt av i alla fall.

Sedan lägger jag boken ifrån mig, än en gång drabbad av den där ofrånkomliga känslan av lätt avstånd. Boken är gjord nu. Klar. Färdig. Och i huvudet har jag på sätt och vis redan lämnat den. Tillvaron som ”an employee of a former self” närmar sig dock. Tröstar mig med att om om några år är boken så avlägsen att jag på allvar kan läsa den själv. Och då, men först då, vet jag…