Om att ej uträtta något

På eftermiddagen sitter jag och spelar dataspel, koncentrerat, för första gången på jag vet inte hur länge. (Om vi bortser från några svängar LAN-spel med pojkarna.)

Spelet är ”Europa Universalis 2”, en utbyggd variant av ”Europa Universalis”, där man kan spela i stort sett vilket land som helst på jordklotet. Och jag låter min kontrafaktiska ådra svälla upp, och gör som jag länge gjorde i ”Civilization”, alltså spelar som aztek. Vilket visar sig gå trögt.

De inbyggda begränsningarna är stora: man börjar på en ytterligt låg nivå och har problem att ens nå en medioker sådan. Spelet låter mig inte heller ströva iväg och upptäcka världen, utan håller mig mer eller mindre inspärrad i Mellanamerika. Så vidare kontrafaktiskt blir det alltså inte. Tillochmed det militära erövrandet – den enda punkt där det här spelet överträffar ”Civilization” – gör synnerligen trögt. Och alla dessa revolter!

Men så efter någon timme, sitter jag där ändå, fast, förlorad. Det ÄR ett skoj spel.

Men när jag framåt slutet av eftermiddagen reser mig med knakande ben, så kommer den över mig, den där förnimmelsen som jag känner igen sedan förr, men som jag glömt bort, den där förnimmelsen som i mycket är skälet till att jag spelar så lite dataspel nuförtiden – vid sidan av den uppenbara idéfattigdomen i branschen – nämligen att jag känner mig lite lurad. På vad? Tja, en känsla av att ha UTRÄTTAT något, att ha något att visa fram för min möda. Även de mest korkade tidsfördriv, som att lägga pussel, ändar i något påtagligt, som en apful bild över ett hotell i Schweiz. Men inte när man spelar dataspel.

Man reser sig upp, och allt som har hänt när fyra timmar har gått är att fyra timmar har gått.