Vårhyllning

Ännu en kall morgon, där skorstensröken står vit och rak upp i den genomskinligt blå himlen. Snön är bländande vit i den skarpa morgonsolen. När jag går ut i vedboden sjunger fåglarna. De hyllar våren, dock inte som händelse, utan som idé.

Undergången

Ser ”Undergången” tillsammans med den äldste sonen, och visst är den bra, och Bruno Ganz i huvudrollen som Hitler är fullständigt lysande: trovärdigheten finns i att han inte bara imiterar Hitlers manér i tal och gestik, utan även fångar den i till synes små obetydliga detaljer, som hur han sitter när han sörplar sina kladdiga vegetariska rätter, eller hur han rättar till den slängande luggen. Och han har fångat diktatorns snabba och synbara förfall på ett mästerligt vis.

Problemet ligger dock i filmens brist på fokus.

Berättarperspektivet flyttar hela tiden runt, och berättarstilen varierar likaså – t.ex. prövas voice-overs, och släpps lika raskt. Den här inkonsekvensen märks också i det att man uppenbarligen inte riktigt bestämt sig för VAD man vill berätta. Är detta en film om Hitler, eller om nazismen eller om Berlins undergång, eller om människans obegränsade kapacitet till självbedrägeri.

Alla fyra filmerna finns där, men ständigt i trängsel med varandra, varandra till förfång. Det syns mig att man fallit offer för ett klassiskt berättartekniskt fel, det att vilja säga för mycket. Men se den. Det är omöjligt att inte vackla därifrån djupt gripen.