Archive for mars, 2008

h1

Eremit i miljonstad

fredag, 28 mars 2008

Har satt mig i Berlin för en period av koncentrerat skrivande. Jag lever i ett märkligt men ej obehagligt undantagstillstånd: snabba, enkla middagar i ensamhet, knarrande parkettgolv och klapprande tangentbord, tysta timmar som bara rinner förbi, skilda från varandra enbart av ljusets långsamma skifte ute på gatan.

Jag vet att jag dras till ensamhet och i det här sammanhanget kan detta drag skrämma mig en aning. I tystnaden blir jag liksom genomskinlig. För alla viktiga mänskliga dygder behöver andra för att existera, och utan de andra tunnas jag ut i riktning mot egenskapslöshet. Jag tror att det var Goethe som sade att ens talang behöver ensamheten för att bli till, medan ens karaktär behöver världens ström.

När jag tar min sedvanliga eftermiddagspromenad – ständigt på jakt efter gator jag ej skådat förr – noterar jag när någon bereder mig plats på trottoaren, och jag tar det som bevis på att jag ännu existerar.

Jag kan plötsligt förstå viss typ av galenskap.

Annonser
h1

En dags lappri

fredag, 21 mars 2008

1. Läser rubrik i dagstidning: ”Jag ångrar mitt livsval”. Tänker: Förstår men ändå inte. Livsval går ej att ångra. Om ett val låter sig ångras, i meningen återkallas, var det inget livsval. Den stund du kan ångra allt upphör du att finnas till.

2. I skrivarstugen finns en väggfast bänk, och därpå ligger böcker och papper. När jag lyfter en bok glider ett papper iväg. Hinner se att det är rutmönstrat, i format A5 och fullt med blyertsanteckningar. Sedan försvinner det ned i den smala springan mellan bänken och väggen. Tänker: Det pappret kommer jag aldrig se igen. Men det kommer någon annan göra, i framtiden. De kommer bryta loss bänken, hitta pappret, misslyckas med att förstå – och kasta det igen.

3. Sjunger ofta, utan att tänka på det. Det är ett tecken på att jag mår bra. Valet av sång är helt förmedvetet. Plötsligt är orden där bara. Dagens repertoar: ”Bongo, Bongo, Bongo, jag far aldrig ifrån Kongo”, ”Hallå, du gamle indian”, ”Pärleporten”, ”Ovan där”, ”Eight Days a Week”, ”Jolene”. Tänker: Vore det inte för de sistnämnda skulle man kunna tro att jag var 75.

4. I gnisslet av kundvagnar passerar jag ett litet torn av lösgodislådor. De är svårt att se dem, för de försvinner nästan bak ryggarna på folk som mekaniskt skottar plastpåsar fulla med olikfärgat snask. Tänker: När man var barn hade man mage men inte pengar för allt godis man önskade. Nu skulle man kunna köpa hur mycket godis som helst, men man har inte samvete att äta det. Ungefär som med resande. Som ung hade man tiden men ej resurserna. Nu har man resurserna men ej tiden. Slutsats: förändringar i ens yttre villkor har mindre effekt än man tror.

5. Står länge och väljer mellan tre olika typer av tepåsar, att ha nere i skrivarstugan, tittar på antal, jämförpris. Lägger ned ett paket i kundvagnen, men ångrar mig, byter ut det mot ett annat. Tänker: Vad håller jag på med? Svarar: Detta är vanan från alla fattiga år som gravt underfinansierad doktorand, och reflexen att alltid leta efter det billigaste bara vägrar lägga sig – ungefär som det sätt varpå jag alltid samlar ihop skosnörena och stoppar in dem till höger i kängskaften, exakt som jag lärde mig i armén för snart 30 år sedan. Slutsats: se punkt 4.

6. Någon före mig i kön har precis som vi andra väntat länge på att få komma fram, betalar för sina inköp och skyndar sedan stressad därifrån, och lämnar varorna bakom sig. Se där en metafor som väntar på att användas.

h1

Skrivlogg nr. 4

tisdag, 18 mars 2008

Arbetet med omslaget går vidare, för snart måste Svensk Bokhandel ha sitt material. (Sent i går kväll, liggande i sängen, skrev jag ett utkast till katalogtext, som gick till min förläggare i morse.) Nu har Annika Lyth kommit med ett nytt förslag, baserad på det foto jag skickade.

lyth4.jpg

Jag tycker att det här är mycket bra.

Bilden är stark, och går att ta in med en blick; spänningen mellan titel och illustration kan man knappast klaga på; och de där svarta textfälten fungerar också fint, och samspelar väl med bildens egna diagonaler.

Enda problemet är att titeln kanske syns aningen dåligt, men det problemet faller möjligen bort när hela blir till tryck på papper.

Dessutom finns ännu en faktor, om än helt sekundär, som också talar för det här förslaget. Som en liten gimmick har jag i mina val av omslagsbilder alltid använt sådana där människornas ansikten av olika skäl ej går riktigt att urskilja. Även så här.

Nu är det nära.

Det här omslaget blir det.

h1

Skrivlogg nr. 3

söndag, 16 mars 2008

Det är verket som adlar titeln, inte tvärtom. Samma sak gäller för omslag.

Utanverket är sekundärt, men ej oviktigt. Titeln är en signal till den möjlige läsaren, omslaget en signal till den möjlige köparen.

För den som skriver är omslag mest en fråga om psykologi. Att få se det tänkta omslaget gör plötsligt projektet konkret, fysiskt, och man får extra energi av insikten att det där som började som ett kaos av tankar och infall i ens hjärna nu är på väg att bli ETT TING. Den alkemin är varje gång lika underbar att skåda.

Det som sätter gränsen för arbetet med omslaget, är något så krasst som utgivningschemat för Svensk Bokhandel (eller vårnummer, om ens bok är tänkt att komma ut då). I deras stora höstnummer listas nämligen hela säsongens utgivning, och där måste man kunna prestera ett omslag, gärna en dummy, dvs en bok med fejkad inlaga.

Nå, den grafiska formgivaren, Annika Lyth, arbetar med detta i skrivande stund. Hon har presenterat två idéer. Detta är hennes första förslag:

lyth1.jpg

Det här alternativet uppfyller utan tvekan flera av de viktigaste kraven på ett bra omslag: det är snyggt, det sticker ut och det låter sig tas in med ett sekundsnabbt ögonkast.

Problemen i mina ögon är två. Dels finns inte tillräcklig spänning mellan titel och bild, dels har en variant av den här bilden – av Nevinson – använts på en annan bok om just Första världskriget. (Dessutom skruvade Lennart, förlagets faktor, på sig och påpekade att omslaget skulle kräva specialpapper.) Så det sade jag nej till.

Detta blev då Annika Lyths andra förslag:

lyth2.jpg

Även i denna bild finns ej nog av spänning mellan titel och bild, samtidigt som bilden i sig är för dramatisk: det blir lite för mycket att ta in.

Dessutom har bilden fel format. Boken kommer rent fysiskt vara rätt kort på höjden, och skall man använda denna kräver det att bilden beskärs antingen upptill eller nedtill, vilket inte går, då de två viktigaste bildelementen är soldaterna längst ned, samt natthimlen högst upp.

Så jag sade också nej till denna.

Nu arbetar den outtröttliga Annika på ett tredje förslag, baserat på ett foto jag skickat till henne.

h1

Esse quam videri

lördag, 15 mars 2008

Jag kom att samtala med en kvinna som länge arbetat i toppen på ett av våra största TV-bolag. Hon berättade då om ett intressant fenomen, som gällde detta med rekryteringen.

Trots tester och intervjuer och noggranna gallringar hade hon länge svårt att förstå varför så många av dem hon anställde ändå blev till besvikelser. Efter en tid kom hon på att hon glömt att ställa en helt avgörande fråga till dem: ”Tittar du på TV?” Det visade sig nämligen att många av dessa hungriga, begåvade unga människor hon anställt var mycket intresserade av att arbeta MED TV, men egentligen inte var vidare intresserade AV TV.

Jag svarade att jag givetvis kände igen fenomenet, och att det är lätt att möta det både på universiteten och i den litterära världen.

Det är alls inget problem att finna historiker som inte alls är vidare intresserade av historia. De vill gärna VARA historiker, men är egentligen rätt förstrött intresserade av historikerns sysslor. (Administration blir ofta deras asyl, lampan vid dörren deras adelsmärke.) På samma vis är det inte svårt att finna sådana som inte blir författare för att de har något att berätta, utan berättar för att bli författare.

Det är ett tecken på att det är dags att bryta lägret och dra vidare, detta när man inte längre ser sig som en person som arbetar med något, utan som arbetar som något.

h1

Gåvor

söndag, 9 mars 2008

Jag minns min morfar och min mormor med stor kärlek. Som barn tillbringade jag många somrar med dem i Niemisel, vid Råneåälven. De var båda varma, barnkära människor, som behandlade oss pojkar precis som man önskade, det vill säga att deras krav var få men mycket bestämda, de lämnade en för det mesta helt i fred att leka i skogen eller ladan, men fanns samtidigt alltid där när något slags kris uppstod – som när man klivit på glas eller fått ett nafs av den folkilskna grisen eller behövde mer spik.

Morfar hette Evert, var stor, glad och bullrig, rökte cigariller av märket Bellman Siesta, var tunnhårig och hypokondrisk, hade gevär på väggen och sjöng mycket, särskilt efter maten. Han bar för det mesta snickarbyxor. Mormor hette Signe, var liten och tjock, hade stödkorsett, svarade ”Harrå” när det ringde i telefonen – deras lokala nummer var länge 63 – och stavade illa, då hon lämnat skolan redan som 13-åring för att arbeta som piga. Hon bar för det mesta klänningar i olika blommönster – inte en enda gång såg jag henne i byxor.

I mina ögon minskades deras värde på inga vis av att de också hade Gåvor.

Evert kunde stämma blod, alltså få blodflöden att stanna. Han skall en gång ha räddat min yngste bror då han efter en cykelolycka höll på att förblöda. Folk anlitade honom för detta, och till det inte minst märkliga hör, att han sades kunna göra det över telefon. Han var också full av besynnerliga historier. En gång berättade han för mig att han varit med då en trollgubbe förhäxat ett gevär.

Signe var klärvojant, och fick bud när någon i släkten eller vänkretsen dog, eller skulle dö. Jag förstod inte helt fullt vilket.

Jag var givetvis imponerad av detta, inte minst det där med förebuden. Dock fick sig tron på mormors gåva en ordentlig törn, när morfar en sommarmorgon cyklade över till grannen för att läsa hans tidning, och dog där, i köket, med Norrbottenskuriren i sina händer, av en hjärtinfarkt. Hur kom det sig att hon, med sin gåva, inte fick förebud om detta?

Nu är de båda borta. Ibland när jag är hemma i Norrbotten händer det att jag lånar en bil och kör de där milen till Niemisel, bara för att se det lilla eternitklädda hus de bodde i. Jordgubbslandet är nu helt igenväxt.

När mormor dött hörde jag frågor om vem som nu skulle få hennes gåva. Den ärvs nämligen. Länge hoppades min mamma att det skulle vara hon, men nu har hon nog gett upp. Dock hörde jag att Gåvan ibland kan hoppa över ett släktled. Så fortfarande, när jag drömt att någon dött, händer det att jag dagen efter ringer upp så där i förbigående, för att höra hur X eller Y mår.

Inte en enda gång har mina drömmar visat sig stämma.

h1

Självbiografiskt

lördag, 1 mars 2008

”All historia är ytterst självbiografi”, brukade min gamle lärare i östeuropeisk historia, Jozef Lewandowski, säga till mig. ”All litteratur är självbiografi” tillade en vän när jag citerade Jozef. Vilket jag givetvis måste hålla med om.

Nära nog allt är självbiografi, skulle man kunna tillägga, och citera Borges: »En man bestämmer sig för att avbilda världen. Under årens lopp fyller han ett tomrum med bilder av landsdelar, riken, berg, havs­bukter, skepp, öar, fiskar, bostäder, redskap, himla­kroppar, hästar och människor. Strax före sin död upp­täcker han att denna tålmodigt hopkomna labyrint av linjer tecknar bilden av hans eget ansikte.«

Amen till det. Med ett ej oviktigt tillägg. Författare går i regel att placera in i en av två grupper: de som skriver om den människa de hoppas att de är, samt de som skriver om den människa de fruktar att de är.