Mellanlandning
söndag, 22 februari 2009Fångad i en mellanlandning, i väntan på nästa flyg. Limbo.
Bredvid mig sitter ett ungt par. Tror att de är ryssar. Hennes hår är färgat i olika röda nyanser, hon har många hål i öronen och är arg på honom. Eller bara helt enkelt trött på honom. Hon snäser. Resan blev inte så lyckad, antar jag. All förväntan ligger så uppenbart bakom dem.
Han äter sin paj snabbt, på det där inåtvända, glädjelösa vis som kännetecknar vissa mycket överviktiga. Fast han inte är det. Kanske kommer han bli det. Hon petar i sin, suckar. Han bär sina jeans lite för högt uppdragna i midjan.
En mellanlandning är ett intet. Halv-existens på en icke-plats. Tristess. Och konsumtion.
Butikerna tycks bara bli fler och fler. Här avslöjar sig shoppingen för vad den verkligen är. Det handlar inte om att fylla ett behov. Utan bara om att fylla ett tomrum. Av mening. Eller som här: av tid.
Det är helt enkelt något man gör i brist på bättre.
En grupp av medelålders kvinnor dyker upp, iögonenfallande då de rör sig i en onödigt tät klunga. De är lite skygga men ändå glada. Av allt att döma är de ovana vid situationen, och håller sig extra nära varandra. Lite granna liknar de ett makrillstim, där det räcker att en av individerna i utkanten ändrar sin riktning, för att rörelsen genast skall fortplantas genom hela gruppen.
Plötsligt övermannas jag av en stark längtan att Höra Till.
Peter Englunds blogg 
Så vackert skrivet. En text värd att sätta musik till.
Isåfall dragspel.
I skuggan av medelålders kvinnor i blom 😉
Lite sorgsen finstämnd proslyrik. Tack!
Har varit inne på det du beskriver, Peter, i essäsamlingen På drömmarnas marknad. Där skrev jag bl a:
”Junkspace (beskrivet i globaliseringstermer av Fredric Jameson i en artikel i New Left Review) utgör rum som ett slags slaggprodukt eller ett mellanrum, en form av rumslighet som kan uppfattas som platslöst, som ett icke-rum: att traska igenom en flygterminal, en som det känns ändlöst lång passage från en terminalbyggnad till en annan på något stort flygfält, kan resultera i en upplevelse av ett junkspace eller ett no-space eller ett limbo. Känslan kan stegras till att bli direkt obehaglig, du ser dig omkring och märker att alla småspringer, det gäller att ta sig igenom limbot så fort som möjligt. Flygplanet, gaten, porten väntar ju någonstans. Och man väntar inte hur länge som helst. Platsen är starkt stressrelaterad.”
Men samtidigt kan det finnas något annat här också, en känsla av anonymitet och brist på koppling som i all sin banalitet kan kännas märkligt tilltalande. Besläktad, som jag ser det med den känsla du beskrev i samband med promenader i Berlin. Anonymiteten och känslan av att vara en iakttagare av det urbana livet kan upplevas som ett slags eufori, i bästa fall.
Ja, varför inte en svårmodig finsk tango? Får lite Kaurismäki-vibbar av det hela
”Junk space” – bra ord! Ja, det handlar det verkligen om, och få platser har så mycket drag av junk space som just flygplatsterminaler. Och också, i sin brist på mening och historia, raka motsatsen till en gata i, säg, Berlin.
Som gammal dragspelslirare…du får välja mellan ”Till Paris på en gris” eller ”Spanien”
😀
Dragspelets böljande eller bälgande toner passar utmärkt till gruppen av medelålders kvinnor som rör sig likt ett makrillstim. Ryssen som äter för snabbt kanske skulle kunna illustreras av en balalajka eller ukulele. Och domm glassiga butikerna med en Theremin.
Ok – filosofiska resonemang kring flygplatser. Men en annan aspekt på mänskligt beteende kan vara oförutsedda händelser i samband med flygresor. Minns en resa från Östersund via Arlanda med tänkt landning på Sturup. Snöstorm och cirklande över skånska slätten tills kaptenen meddelar att bränslet håller på att ta slut – Kastrup i stället. Skakig landning och strul och kaos på Kastrup. Uppror bland vissa affärsresenärer med hot om att stämma SAS. Vilka satt lugna och väntade på vidaretransport – jo två små flickor med adresslappar om halsen.
Alltså – de skilda sätten att reagera kanske har, lite dunkelt uttryckt, att göra med begrepp som socialisering och grottekvarn.
Av väntan och tomrum skapas mycket. Det är ett nödvändigt mellanrumstillstånd. Varför utarma vårt språk med lånta ord? Junk space. Det finns inget mer underhållande på en flygterminal än att studera typer. Sätta pratbubblor till deras fysionymer, fantisera och i andanom skoja om apprationen. Det roar vi oss alltid med för att få tiden att gå på en plats där tiden tycks röra sig i olika dimensioner.
Vad fint du skriver. Beskriver stämningsläget perfekt! Jag tycker den sista meningen är så fin, den där om längtan att höra till. Den tror jag alla människor bär och ibland ploppar den upp när alla sammanhang inte är närvarande.
Rättelse inlägg ”hans”: självklart menas ”socialistion” inte ”socialisering”. Ibland blir det fel:)
Jo så här är det alltför ofta inte enbart på flygplatser utan där de som inte behövs ansamlas. Inte skojigt!! Att orka se dem tar på, att göra något åt eländet kan vara övermäktigt. Men alla problem går nog att påverka. Något annat orkar jag inte tro just nu!
Stämningsfull och bra text och intressanta kommentarer också. Uttrycket Junk space är bra. Håller med om flygplatsens historielöshet och hur den därigenom helt skiljer sig från en gata i Berlin som du skriver.
Samtidigt kommer tanken: hur är det med järnvägsstationer då? Varför finns där mer stämning – oftast i alla fall? Inte samma junk space. Kanske beror det på att det oftast är äldre anläggningar och att alla inte ser likadana ut. Och att där kan finnas något av nostalgi, längtan bort, ljudet av en tågvissla i natten… Alla filmer man sett påverkar väl också – folk som möts och skiljs åt på järnvägsstationen. Den gamla ”Brief Encounter” t.ex. som delvis utspelar sig i en vänthall på en järnvägsstation. Kanske järnvägsstationer helt enkelt har mer av karaktär än flygplatser som ju ofta är förvillande lika varandra och har samma sorts tjatiga affärer.
[…] Mellanlandning […]
Järnvägsstationer är något HELT annat!
De är för det första öppna platser: du kan gå därifrån, lämna byggnaden och i samma sekund vara ute i en levande, vimlande, brusande stad. Järnvägsstationer är på så vis en del av en större verklighet, inte ett slags ytans undantagstillstånd.
De är för det andra inte alls i lika hög grad exproprierade av kommers. Flygplatsterminaler byggs nu för att optimera den kommersiella funktionen snarare än den praktiska. (Se exv den nya tillbygganden på Arlandas terminal fem, där du efter säkerhetskontrollen hamnar direkt i en stor butiksyta, som du inte kommer undan. Det känns som om man måste KÖPA sig in i själva terminalen.) Detta visar på framtiden: det mesta kommer troligtvis att bli butiksyta, som vi tvingas att passera på väg till vår gate.
Tricken för att få oss att handla på flygplatserna går från det subtila till det fånigt uppenbara: orsaken att man vill att charterresenärer skall checka in två timmar i förväg är ENBART för att öka mängden dödtid, som i sin tur igen syftar till att öka shoppingen. Det finns inget praktiskt skäl till detta alls.
Håller med, järnvägsstationer måste kulturellt sett förstås som någonting fundamentalt annorlunda jämfört med flygfält och -terminaler. Två som skrivit spännnade om järnvägsstationer och det sociala livet där, inklusive väntan som kulturell praktik, är etnologerna Billy Ehn och Orvar Löfgren, i bl a volymen När ingenting särskilt händer.
Historiskt sett har järnvägsstationer fungerat som laboratorier för social ingenjörskonst, en kraftfull social separator av klasser, kön, etnicitet. En bild säger mer än tusen ord. Det gäller inte minst den berömda målningen av William Powell Frith från år 1862, av Paddington-stationen i centrala London, en bild som öppnar upp det viktorianska klassamhället på ett mycket avslöjande sätt. Se http://www.victorianweb.org/painting/frith/paintings/5.html
För den som vill läsa mer om järnvägsstationens sociala historia finns en fin översikt på engelska, The Railway Station. A social history, av Jeffrey Richards och John M. MacKenzie. Boken innehåller också ett kapitel om järnvägsstationen i litteraturen och på film.
Moderniteten har ju också betydelse i det här sammanhanget. Tror man kan tala om speciella väntansplatser: hotellobbyn (som ju teoretiserades redan på 1920-talet av Sigfried Kracauer), taxibaksätet, kanske också offentliga toiletter.
De här utrymmena innebär ett mellanrum mellan privat och offentligt utrymme som tycks aktualisera en hel uppsjö dikotomier:
aktiv/passiv
nu/framtid
privat/offentligt
liv/död eller vaka/sömn
stress/meditation
Din text och musikvalet, dragspel, får mig att se Owe Wikström i ena hörnet och den myllrande hopen av människor som samtidigt är på väg åt alla upptänkliga håll och ingenstans.
Vemodet i väntans tider där tiden samtidigt står stilla och sprängs som en Big Bang.
Effekten av tristess, förväntningen och likgiltigheten. Att vara på resande fot, turist eller jobbresa är en sorts evig förbannelse där du aldrig hinner med dig själv.
Kan det vara som indianen som sitter och inväntar sin själ, för att han transporterat sin kropp från punkt A till punkt B för fort…?
Dessutom är det ju så opraktiskt att shoppa på flygplatser eftersom man sedan skall transportera sig via långa passager för att därefter tränga ihop sig med andra resenärer i ett trångt metallhölje. Och resväskan är ju redan incheckad. Men är det bara jag som tycker det är lustfyllt att i väntan på planet till främmande land sitta nersjunken i en trevlig bar, smutta på en drink, och se en massa människor vandra förbi? I alla fall är det lustfyllt i Amsterdam, av någon anledning inte i Frankfurt! På hemvägen är det aldrig lika trevligt som på utvägen (utom i Amsterdam).
Är det uttryck för din globetrotteranda, eller är det som en hyllning till din finländska läsekrets som du har finsk tid på bloggen?
Önskar det var det ena eller det andra, men jag är rädd att det bara är någon inställning jag missat.
Det kanske är det som ”mellanlandningar” är till för. Att iaktta andra. Och att fundera. Shoppa meningslösa saker ger lätt en bitter eftersmak när kontokortsfakturan kommer. Nej, kanske vore världen en bättre plats med mer ”mellanlandningar” som användes till reflektion…?
Mycket kan sägas om Michel Houellebecq – men hans iakttagelser är alltid svindlande och exakta. Tyvärr har han alldeles rätt när han påpekar att hela världen börjar likna en flygplats.
Mina jämförelser gick direkt till järnvägsstationer, speciellt de i de större städerna nere på kontinenten, platser man kom på sig med, lite generad, att gärna bli kvar på när man klivit av tåget, istället för att göra det man av självpålagd plikt kommit dit för att göra: gå på muséer och dylikt.
Här samlades alla de olika typer av existenser en stad kunde bjuda på inom ett stenkasts avstånd. Man kunde sätta sig på en restaurang och utanför hade man gatumusikanter, tiggare, knarkare och vad det vara månde. Inne på restaurangen fanns de mer väletablerade som var på väg till eller ifrån någon plikt. Man kunde betrakta hur man kommunicerade och gestikulerade. Det här var en vardagsplats och var man intresserad av hur folk i gemen beter sig på en plats fick man allting på ett bräde, det var som sagt bara att kliva av tåget.
Nu är det här ett tag sedan. Den sista större järnvägsstation jag varit på är den i Stockholm. Lite spännande är det väl fortfarande men inte som det har varit. Det har, är mitt intryck, skett en sanering och dessa halvexistenser som s a s lyfte platsen är bortkörda. En del skulle säga att det är av samhälleliga eller sociala skäl, andra skulle kanske medge det, men att det i en förlängning ändå främst är av kommersiella skäl. Hursomhelst, platsen har blivit mer klinisk. Jag föreställer mig att detta även har hänt med andra stora järnvägsstationer.
I någon mån, även om flygplatsens läge och funktion är och ser annorlunda ut, tänker jag mig att dess atmosfär, i likhet med järnvägsstationens, skulle vara en annan om det inte vore för denna saneringsanda.
Som alltid en stämningsfull beskrivning, ett snitt ur livet.
Mina egna reflektioner kring flygplatser över åren är att de på något sätt bildar en egen nation med sina egna lagar. De liknar varandra men påminner inte så mycket om landet de egentligen befinner sig i. Enda påminnelsen om var man är kan vara språket. Tidigare var den största skillnaden mellan flygplatser för inrikes och utrikes trafik. Men det håller på att ändras.
Järnvägsstationer ute i Europa har jag noterat mer och mer påminner om flygterminaler. Men naturligtvis med den stora fördelen att de finns mitt i städerna. Tänk om man skulle planera en tågsemester?
Fin text. Och intressant diskussion om skillnaderna mellan järnvägsstationer och flygplatser.
Det är ju inte bara flygplatsen som genomsyras av konsumtion. Även under själva flygresan uppmanas man att konsumera. Produktkataloger kikar fram genom nätmaskorna i sätet framför med uppfordrande min. Jag uppfylls ofta under långflygsresor av en halvt omedveten skam över att inte vara en ”duktig konsument”.
Dessutom finns ju kopplingen mellan flyget som transportmedel och massturism. Är denna form av turism en resa med inslag av konsumtion eller konsumtion med inslag av resa?
Brukar ni som jag, utveckla en ordentlig gastrit (magkatarr), efter långflygningar. De löjeväckande små portionerna, av det som ska föreställa mat, retar bara upp magens saltsyreproducenter ännu mer. Saknar alltid en rejäl bastant måltid, typ fläsklägg och rotmos, på dessa resor. Sen kanske det bidrar att man måste avsmaka de viner som serveras, och varför inte en avec också.
Då gäller det att vara försedd med saltsyre-hämmare i pillerform.
Hör du, Tommy J!
Vad då ”måste avsmaka” vin och avec??
Det finns ngt som heter nykterhet!!
Ja, jag låter som en godtemplare… 🙂
M v h Mohikanen, en torrboll.
[…] april 7, 2009 av snowflake99 Härligt att se att Peter Englund håller stilen och inte tänker ägna all sin tid åt sekreterarsysslor. Alternativt göra Svenska Akademien till en mer debatterande faktor i kulturlivet. Efter att religionsvetaren och författaren Mattias Gardell har fått Leninpriset på 100 000 kronor av Jan Myrdalsällskapet – och tagit emot det(!) delar Englund nu ut Pol Pot-priset till samme Gardell. Massmördare som massmördare, liksom. För er som inte hittat till Englunds blogg än, här är en annan, mer poetisk, pärla. […]