Kvarglömda badkläder
onsdag, 3 september 2008Hösten är här och jag plockar undan några kvarglömda badkläder. I år följde inget av barnen med mig för att bada i sjön. (Vilket är begripligt. Den yngsta fyller tretton i år och i offentliga sammanhang är mitt sällskap alltid något av en pinsamhet. Hon aktar sig för att visa det, men tecknen är tydliga.)
Och jag tänker: när var sista gången jag och Signe badade tillsammans? Sedan: när var sista gången jag badade med pojkarna, innan de också blev för stora? Många stora skiften i livet sker fullständigt omärkligt, och går ej att upptäcka förrän efteråt, när allt redan är förbi.
Varför tänker jag på detta nu? Hela ens uppväxt är egentligen ett enda radband av ”Sista gången”. Skillnaden är dock att då är vart melankoliskt ”Sista gången” balanserat mot ett nytt, lockande ”Första gången”. Världen öppnar sig.
Så vad händer när den där symmetrin bryts? Då börjar vi bli gamla.
Peter Englunds blogg 
Det gäller att ha många aktiviteter och uppskatta förändringar. Den som surar och tycker att det ändras för mycket, för att ”jag” skall känna mig tillfredsställd, han lurar sig snart in i ålderdomens obändiga bakgård som är full av ”svikna” åldringar. Nej engagemang och intressen skall det vara!!
Så Peter du kommer aldrig att se någon större symmetri trasas sönder.
Bokstäverna i bokstavsverkstaden kommer alltid för dig vara redo att stapla sig i de led du begär!
Och än är inte allt skrivet som något ljushuvud sagt i någon blogg jag läst.
Det känns igen, det där med sista gången. Förvisso har det att göra med åldrandet och jag tror att man bör finna sig i att det innebär att man måste avstå från ett och annat.
Omgivningen brukar säga om dem som avstår med lugnt och stilla att de åldras med värdighet. De som sprattlar emot in i det sista kan verka ganska patetiska. Som till exempel dessa gamla filmstjärnor som går från från den ena ansiktslyftningen till följande. Till slut ser de värre ut än de hade gjort om de hade låtit bli.
Apropå ålderskategorier, läs gärna min text på den finländska folkloristiska nättidningen elores hemsida. Texten är på svenska.
Klicka för att komma åt kli1_08.pdf
En mycket stark första gången/sista gången-upplevelse beskrev konstintendenten vid Österbottens museum i Vasa, Dan Holm, för mig i en intervju jag gjorde med honom om musiklivet i Vasa på 50- och 60-talen.
Den händelse/upplevelse Dan kom ihåg handlade om hur det gamla kompisgänget splittrades på grund av att pojkarna i gänget började i olika skolor i staden, endel i pojklyceet, andra i medborgarskolan och endel i yrkesskolan, samtliga svenskspråkiga.
– Jag kommer ihåg den där första morgonen när vi cyklade upp ifrån Sandviken och cyklade längs Rådhusgatan och i hörnet sen tog av, hälften av gänget for till pojklyceet och endel av gänget for vidare. Och jag kommer ihåg hur det skar i hjärtat det här.
– Det var tragiskt?
– Det var dystert.
– Det var lite nostalgi ren då.
– Jo, fast ordet, jag skulle inte ha kallat det, det var nog mera, det var djupare än det, det var nog svårare än nostalgi. Det här, det var en djupt känd konflikt.
När jag en gång städade ur båten hittade jag ett osänt vykort där 14-åringen skrivet: ”Jag står inte ut längre i detta hjärndöda sällskap”. Och livet går vidare…
Ett gammalt råd lyder; strunta i premiären, se sista föreställningen! Om aktörerna inte drabbats av svårartad leda och självhat brukar denna glimma av en särskild vördnad öch omsorg. Dessutöm klingar i de flesta repliker ett omisskänligt jubel av befrielse.
[…] Orginalpost: Kvarglömda badkläder […]
Men lägg av nu. Det ÄR ju inte sista gången. Det är första gången man får uppleva det man tror sig känna igen men med det här nya, det som inte var där förra gången man upplevde det. Det må vara upprörande och ovanligt och konstigt, men det kommer aldrig att vara exakt samma. Aldrig. Alltid är det något nytt. Även om man känner igen det mesta och har varit där själv och tycker sig kunna turerna så är det detaljerna som gör det viktiga, och detaljerna är aldrig desamma.
Ursäkta om jag låter ofokuserad. Jag är lite full och äter halvstekta frysköttbullar för att komma till sans lagom till morgondagens arbete. Vissa skulle säga att morgondagen har börjat redan eftersom klockan är sex, men då jobbar de inte som jag gör.
Lugn! Det kommer tillbaka med barnbarnen!
Jag noterar att det finns finsk sakkunskap i läsekretsen och vågar mig på en fråga som inte hör ihop med bloggposten:
Kan någon rekommendera några bra böcker om det finska inbördeskriget? Jag har läst romaner av fantastiska författare som Kjell Westö och Lars Sund, och nu är jag intresserad av en fördjupning om just inbördeskriget.
Tack på förhand, och tack för en alltid intressant läsning på bloggen!
Hönan eller ägget…
första eller sista….
nu eller aldrig?
Det är inget nytt men heller inget gammalt.
Allt är en ren dejavu, upprepad i allt och alla på samma gång. Historia är en upprepning och att återge tidigare historia är en kvasiupprepning.
Tro´t den som vill…………
Den ”första” gången träder individen/gruppen in i företeelsen/erfarenheten, den sista gången träder företeelsen/erfarenheten in i historien/minnet. Den första gången har högt upplevelsevärde, den sista får ett episkt värde. Är det så att ”den sista” har större genomslagskraft i historien, medan ”den första” är mer känsloladdad på det personliga planet? Den första dansen på Titanic, General Custer’s First Stand, Den förste mohikanen och Den förste kejsaren är ju episka lättviktare i jämförelse med sina ”sista” motsvarigheter. Den sista kyssen, sista stegen utan stöd och det sista barnet är sällan lika oförglömliga som de ”första”. Har det att göra med att vi upplever livet framlänges och historien baklänges? Eller är det bara en tankevurpa?
Oj, vad jag känner igen mig (igen)! Finns det någon bot mot sådana tankar?
Jag tror att man måste acceptera att det finns ”en sista gång” för allt. Men man får ju inte bli bitter för det, som någon sagt ovanför mig. Lösningen är kanske att vända på kuttingen och se det som första gången i stället. En ny frihet väntar om hörnet! Snart är det första gången du kan börja planera att göra saker utan att tänka på att barnen alltid ska med eller måste tas hänsyn till. Du kan sätta dig själv och dina intressen i första rummet ibland!
Växandets riktning är utåt och bort. Smärtan när de egna barnen är på väg att växa oss ur händerna liknar ingen annan, för den rör vid de allra djupaste skikten i oss, dem som handlar om identitet, mening, livsinnehåll och en kärlek som är starkare än varje annan. Och det är ju så lätt att tänka på den där tiden när man själv var centrum i barnets universum, den allra närmaste och dessutom klokaste människan i hela världen. Det var ju så nyss… Och nu är man mest, just det, pinsam. Jag har själv en trettonåring, så jag vet. Visst, varje ålder har sin tjusning, men ibland är det en klen tröst.
Vackra ord. Märkligt så ofta det är ett litet avslut, och sällan att vi ser dem, för de sker ofta parallellt, och syns kanske först i efterhand. Avslut. Påbörjan. Allt Gott. Anne-Marie
Simone de Beauvoir har skrivit ungefär detsamma:
När man upptäcker, att det finns sådant som man har tyckt mycket om att göra, men aldrig kommer att göra igen – då börjar man bli gammal. (Fritt ur minnet)
Knepet är ju att se till att det händer något nytt istället. Börja läsa grekiska exvis!
Arthur Lundqvist sade så här en gång, tror att det var en sommarkväll, vid åsynen av en ovanligt vacker solnedgång: ”Jag vet att jag vid stunder som dessa brukade vara lycklig”. Riktigt så illa behöver det dock aldrig bli.
Apropå böcker om finska inbördeskriget, Heikki Ylikangas Vägen till Tammerfors är väl den som brukar rekommenderas. Folkloristen Ulla-Maija Peltonen har skrivit en intressant artikel om gravplatser och minnsmärken över inbördeskriget. Ingår i antologin Minnesmärken. Att tolka det förflutna och besvärja framtiden, red. Jonas Frykman och Billy Ehn. Boken utkom i fjol.
Ja, jag kan också rekommendera Ylikangas bok.
Tack, Sven-Erik och Peter, för tips!
Har i nogen tid ikke haft stunder at gå in hit. Mærkeligt at finde denne kæde, når jeg netop i dag i Weekend Avisens bogtillæg læser om samme sag af Niels Barfoed. Men jeg har jo selv tænkt på det … Og jeg er jo lidt gammel…
Jeg satte digtet på min ‘hjemmeside for mobiltelefon’
http://www.per-olof.dk/mobil2.htm, dvs smalle tekster som går at læse på – ja hvad hedder det på svensk?
Hvem taler du med
Vidste aldrig
Det var sidste samtale
Bagefter
Var det sidste samtale
Kunne ikke huske
Hvad sagde vi
Var det vigtigt
Var det vigtigere
End da det ikke
Var sidste samtale
Hvad ville vi have sagt
Hvis vi vidste det var
Sidste samtale
Nu udveksler jeg erindringer
Med de døde
Eller omvendt
Per-Olof Johansson
Just det där är jag rädd för. Att uppleva att jag gjort saker för sista gången. Vissa saker har jag definitivt gjort för sista gången även med mina barn, även om bad inte ligger i den kategorin (äldste pojken i barnaskaran är 11 år). Men det är något läskigt i den där känslan. Lite grann var det samma slags känsla att gå ut gymnasiet. Livet efter studenten skulle aldrig bli som innan.
Är det en vuxengrej att tänka på sånt. Nej, jag tror även mina barn funderar på sånt där. Det är nog allmänmänskligt och nödvändigt för att man ska hitta sin plats i tillvaron.
Tack för intressant läsning!
hälsningar
Monica