h1

Stora paniken vid Kyyrö

fredag, 9 april 2004

Den som liksom undertecknad tycker en smula illa om Gustav III – ”tjusarkonungen”, etc – kan i någon mån få sina fördomar bekräftade i en skrift från den Militärhistoriska avdelningen vid Militärhögskolan, ”Gustaf III:s ryska krig”. I den tecknar Gunnar Artéus en bild av en begåvad karl, orädd och ej utan talang som strateg, men totalt ointresserad av fältherreskapets praktiska sida och därför ett vandrande militärt katastrofområde. Artéus vill dock inte lägga hela skulden på misslyckandet 1788-90 på kungen: av vikt är också att den svenska officerskåren hade råkat i gravt förfall. Lars Ericson, som skriver om landkriget, anser att man trots allt måste bedöma krigets slutresultat hyfsat positivt: ”Förlusten av Finland sköts upp två decennier”.

Boken, som är rikt illustrerad, har särskilt stort värde i det att den mest behandlar det illa skötta och nu grundligt förträngda kriget till lands. Jag menar, vem minns idag slaget vid Porrasalmi, striden vid Kaipais, segern vid Parkumäki eller den stora paniken vid Kyyrö?

Annonser

One comment

  1. G III saknade till skillnad från ”Karlarna” militärutbildning, ändå blev ju kriget förhållandevis lyckat. Men han begick ett stilfel som stack i ögonen på officerarna: han satt till häst i sammetsbyxor och lågskor…



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: