Äppelträdet

Under natten vaknar jag av vinden, och på morgonen när jag går ut med soporna, ser jag att det gamla äppelträdet blåst omkull, knäckt på mitten. Den ljusa brottytan lyser mot den mörka och murkna barken. På marken fläckar av smältande snö, som en gammal raggig päls.

Kanske är det för att jag, för en gångs skull, har feber och känner mig elända som mitt lätt grumliga huvud snabbt växlar över från kausalt till finalt när jag söker förstå. Orsaken är det inte svårt att få fatt på: i flera år har myrorna byggt bon inne i de gapande sprickorna, och rötan har långsamt spritt sig. Sedan kom nattens nordliga vind. Men finalitetens varför bryter ändå vattenytan.

Är detta ett tecken? Och isåfall, hur skall det förstås? En timme senare ringer jag och meddelar att jag ej kommer att vara med på kvällens Nobelföreläsning. Och sätter sedan på ännu en panna te.