Rätt sent på kvällen hör jag knäppningar och skrapljud från öppenspisen. Jag går och tittar efter, ser först inget, letar lite, och se, där bland det inkastade pappret: en skalbagge, jättelik! Det är en dykare (latinskt namn: Dytiscus), och jag vet att de kan bli stora, men den här är den största jag sett, minst 6-7 centimeter! Hans buktande ryggpansar är svart och glänsande, huvudet litet och spetsigt. (De har vingar och kan flyga sin kos, när gölen de bosatt sig i blivit utäten – de är förfärliga rovdjur; Linné talar någonstans om larverna som ett slags miniatyrkrokodiler – eller hotar att bli uttorkad. Den måste ha fladdrat ned genom skorstenen.)
Jag ryggar tillbaka, och springer sedan iväg och hämtar en tom glassburk i plast, och efter diverse manövrar lyckas jag valla in varelsen i den. Hans långa bakben skrapar mot plasten, när jag springer mot dörren och släpper ut honom. När jag ser honom surra bort i det skumma ljuset är det som att haft besök av en vilseflugen kurir, en postiljon bärande på ett aldrig avlevererat budskap från någon okänd, fornegyptisk gudom. Eller så var han bara på jakt efter en ny göl att terrorisera.
Peter Englunds blogg 